Jag älskar min familj, det gör jag, men jag kan inte fatta hur korkade de är ibland, att de inte fattar att jag har komplex. Min pappa vill att jag ska gå upp i vikt, okej jag fattar, han ger mig några hintar då och då. Men nu gick han faktiskt över gränsen, jag tog 2 delikatess knäckebröd med mini keso på (vilket blir under 100kcal) och genast frågade både mamma och pappa varför jag åt igen, vi åt ju middag några timmar tidigare! Men jag åt ju inte lika mycket som dom. Sen säger han "men det är bra att du äter, så du får i dig fett fett fett! Så att du går up och blir lite fet!" han menade det väl, det vet jag, men i mitt tillstånd kan jag faktiskt inte ta det en gnutta väl. Tidigare sa även mamma och pappa att jag hade blivit bredare över höfterna, låren och axlarna. JAG VILL INTE HÖRA DET! Har tårar i ögonen nu. Jag ogillar att gråta. Jag vill inte gråta. Fan. Jag hatar mina komplex. Jag hatar att folk inte kommenterar ens kropp förräns man börjar gå upp i vikt. Kan folk inte ignorera lika mycket som de gjorde när jag var smal? Hur ska jag klara att bli frisk om jag måste bevisa för folk att jag faktiskt inte är gjord att vara i den storleken jag är. Nej, jag ska gå till min säng och gråta ut tårarna nu, pallar inte gå omkring med gråt i halsen. Nu känns hets jävligt nära med. Varför sa han så? Varför?