Det var en gång...



Har fått lite frågor om hur mina ätstörningar började, och hur man vet om man håller på att få en ätstörning.

Jag har varit spinkig hela mitt liv, vägde 45kg (mot ca 170cm) ända tills jag gick i nian på högstadiet, när jag sedan började gymnasiet gick jag upp till 50kg (då mot ca 175cm), började äta mer godis eftersom det fanns i cafét i skolan. Samtidigt hade jag en väldigt dålig period med min pojkvän och kände mig inte helt lycklig kan man säga förenklat. Men hur som helst, jag ville inte väga 50kg, för jag har ju alltid varit "den där smala" eller framför allt; jag har varit den smalaste. Så jag började spy efter att jag hade ätit godis, jag hetsade inte, jag åt normalmycket godis men spydde efteråt, inte jättemycket ens. Så höll det på i ett halvår ungefär (jag spydde kanske varrananvecka eller ännu mindre i början) sedan skaffade jag gymkort och övertalade alla om att jag skulle bli nyttig och träna (ingen visste ju om mina ätstörningar), jag skärpte mig då till och från, men det senaste året har bara varit hemskt rakt igenom, 2008 är ett år jag inte vill återleva igen, det var då jag spydde nästintill varje dag, flera gånger om dagen, och det var det året jag blev sjukskriven och vägde 44kg och knappt visste vad jag höll på med.

Börjar du tänka konstigt över mat över huvudtaget så tycker jag att du ska se upp, en ätstörning börjar inte PANG BOOM! Det tar sin lilla tid, men sen är man fast, så spyr du över huvud taget, då tycker jag att du ska söka hjälp helt klart, för det är värt det att gå och träffa någon som vet vad du går igenom och som kan hjälpa dig ur det innan det går för långt. Och börjar du äta mindre och mindre och få panik över att du äter så mycket, sök hjälp här med. Och i båda fallen ta kontakt med en dietist som kan på svart och vitt förklara vad just DU behöver äta, hur mycket och när. Jag tror det blir enklare då, och jag längtar tills jag får en tid med dietisten själv. :) Lycka till, och SÖK hjälp tro mig det är värt det, jag väntade alldeles för länge själv, och tänk på att sjukdomen inte alltid sätter sig på utsidan, så oavsett om du har gått ner eller inte så sitter det mycket i psyket, man stänger av känslor, har lätt att bli deprimerad och sen skadar det hjärta, du kan få vitamin och mineralbrist, skörare skelett etc.

Och sluta inte umgås med dina vänner, när du blir sjukare kommer du ta ett steg ifrån dem utan att tänka på det, för att de inte ska kunna säga något om din mat, men stanna kvar hos dem, låt dem lägga sig i, för du vill inte ha ett helvete frambringat av dig själv, eller?

Skriv din åsikt
Postat av: Emma

Vilken otrolig bra bild! Är det du som har gjort den?

2009-02-15 @ 12:25:27
URL: http://perfectbodyperfectsoul.blogspot.com/
Postat av: Emama

2009-02-15 @ 20:37:44
Postat av: Emma

Angående det du sa om förhållande så håller jag med dig till viss del. Jag får mer rutiner med maten i ett förhållande. Fast sen är det alla jobbiga tankar som säger att jag inte är värd något, att jag är så fet osv.. Hur hanterar du det?



Hur gammal är du?



Jag vet hur svårt det är.. Anorexi. Så fort jag hör det ordet, och mig i samma mening, stretar jag emot. "Så smal är inte jag!" Men alla, precis ALLA sa det, och jag hade det svart på vitt i min journal. Och tro mig, du väger tillräckligt lite. Även fast man inte kan ta åt sig det. Jag kan fortfarande inte säga att jag har haft anorexi.



Jag tror jag är påväg åt rätt håll nu. Kan du inte också kämpa ditåt!? För som du redan vet.. våra sargade, ätstörda hjärnor förstör så mycket fint här i livet. Livet ska vara underbart! Inte handla om vikt! Och precis som du skrev, det är kanske fint på bild (tycker vi, vissa inte) men hur kul är det i verkligheten.. När vi tror att vi är som friskast.. Så är vi som sjukast. Visst känner man sig bra när man lyckas med sin "diet", men varför inte lyckas med något annat i livet?!



Du sa att du alltid varit smal.. Men du kanske inte var så långt gången i puberteten..?

Läs!: http://perfectbodyperfectsoul.blogspot.com/2008/10/visste-du.html



Massa kramar!

2009-02-15 @ 20:49:45
URL: http://perfectbodyperfectsoul.blogspot.com
Postat av: Sandra

Har precis suttit och läst igenom din blogg. Blir så ledsen när jag läser. Förstår inte hur/att det kan gå såhär långt. Att man ska behöva förstöra sin kropp och sitt psyke pga en helt förvrängd bild som samhället har skapat. Snälla försök ta dig samman, hur svårt det än är, och gör alltid det du gör, vare sig det handlar om mat eller annat, bara för dig själv och inte för någon annan!!

2009-02-15 @ 21:19:42
URL: http://sandlita.blogg.se/
Postat av: evelina

Tack så mycket för svaret. Nu har jag har fått mig en klarare bild av vad som egentligen händer & hur det börjar.

Jag ska försöka att få bort tankarna om att spy osv. själv, för att jag tror att jag kan klara det.

Men om jag känner att det blir värre, så har jag förstått att jag måste söka hjälp.

Tack för råden. Du har en jätte bra blogg, det är starkt av dig att du orkar skriva om det varje dag.



Fortsätt att kämpa nu bara, du kommer att klara det :)

2009-02-15 @ 23:38:13
Postat av: n

Ett jättebra inlägg. Borde ta tag i mina problem egentligen men det känns så omöjligt att jag skulle kunna bli "normal". Starkt att du har tagit tag i dina vanor, och att du ska få hjälp. Jag går iaf till en psykolog som vet om en del om mina vanor.



Fortsätt kämpa. Du kommer lyckas så länge du har kvar viljan.

2009-02-22 @ 21:53:04
Postat av: C

Ingen tar en riktigt på allvar när man berättar , inte ens vännerna ! Så varför berätta egentligen när man bara känner sig som ett pucko efteråt?

2009-05-28 @ 21:44:28
URL: http://shicaca.blogg.se/

Skriv vad du vill här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag ser den)

URL/Bloggadress:

Vad ville du?:

Trackback
RSS 2.0