Idag känner jag bara panik, panik på allt, panik på hur jag ska leva och vad jag bör göra. Det är som om jag gråter på insidan men utåt visar jag inga känslor, allt är avstängt och jag hatar det, jag vill kunna gråta, gråten rensar kroppen mycket bättre än när man håller kvar den.

Men jag gick till skolan idag, och det är ju bra, och min lärare blev glad att jag hade lagt ned dansen (den enda läraren som vet om att jag har "problem med maten" som jag så fint sa) så jag hoppas hon förstår att jag verkligen försöker kämpa mig ur det.

Men nu känns det som om alla vill att jag ska hoppa av gymnasiet för att få vård, det är inte riktigt så enkelt, jag går en speciallinje med teater vilket innebär att vi övar 15timmar i veckan och jag har en huvudroll så jag kan inte läsa mina studier på en klinik då det är omöjligt, sen vill jag varken svika de i min klass eftersom vi övar till våran pjäs och jag vill inte heller hoppa av när det bara är ca 3 månader kvar nu. Now you know. Men ska försöka fixa så att jag kan få ordentlig vård efter studenten, om jag får mod att berätta för mamma och pappa då...