Så nu undrar ni kanske vad jag tappade greppet om, jo mina tankar, jag har känt mig helt enormt stor hela dagen, jag bara kände hur fettet rann över fast det omöjligt kan ha gjort det. Jag började gråta med, jag insåg att jag inte vet hur jag ska tackla snygga (läs; smala) tjejer i media, innan har jag alltid väldigt självsäkert tänk att jag är smalare än dom och sedan släppt det ganska snabbt. Men nu, hur ska jag övertyga mig nu? Och jag vet att man inte behöver vara bäst jämt och att man måste acceptera att det finns snyggare människor, men hur lyckas man, jag vill inte gå omkring och acceptera att jag är fet. Även fast faktumet är att jag inte är fet än, förvirrande; ja!

 Mitt upp i allt så ville jag berätta för min kille att jag hade gått upp i vikt, vilket han inte verkar ha märkt, men hur som helst, tänke säga det i flera timmar, och när jag väl sa det så var det precis efter jag hade ätit och han undrade varför jag åt när jag mådde illa och jag berättade att jag hade kollat upp hur mycket jag måste äta och att det var så mycket, det enda goda jag hade fått ut av det var att jag hade gått upp i vikt (inte sant, men det var så det slank ur mig). Då säger han som nog vem som helst skulle resonerat; att man måste träna om man inte vill gå upp i vikt. Och ja, jag missuppfattade det nog big time, tankare snurrade runt ännu mer; tycker han också att jag är tjock, tycker han att jag borde träna mer? Jag ville inte gnälla och börja bråka över något som han knappt verkade fatta vad det handlade om, så jag cyklade hem och struntade i min yoga som jag skulle till idag, jag skulle antagligen bara ha ångest där ändå. Träning ska vara kul inget tvång, idag hade det varit ett tvång.