Misslyckat

jag VILL ju bli frisk, men jag är så rädd för vikten och vågen. att gå ifrån de små portionerna, att bli vuxen OCH kvinna på rktigt. kanske få tillbaka min mens. allt känns plötsligt så allvarligt. jag ska klara mig själv nu. har jag gjort innan oxå ifs. tror min problem ligger i att jag aldrig fick någon hjälp av mina föräldrar när jag behövde dem som mest. de var upptagna med sina problem och såg aldrig hur allvarlig med ätstörning var. jag hatar att jag måste vara så stark och envis. om jag bara hade lyssnat och tagit hjälp för flera år sedan. nu sitter sjukdomen i min identitet. är förvirrad och vet inte vad jag vill. ska jag flytta till gbg eller börjar pendla? vad är roligt? vad är meningen med allt? :S

sv: Grejen är ju mycket den att sluta räkna kcal, det innebär att släppa en viss kontroll och jag har alltid varit rädd för att släppa kontrollen. Jag har alltid haft ett behov av att ha kontroll. Men jag försöker, dock går det väl i nuläget inte så överdrivet bra men...

Jag kan släppa på kontrollen en stund, sedan ser jag en bild där jag är ful/tjock på från förr i tiden och känner mig inte värd att äta någonting. Jag är så fruktansvärt rädd för att se ut så igen, egentligen inte så mycket kroppen ens utan mest ansiktet. Jag tycker att jag är så fruktansvärt ful, det blir åtminstone lite bättre när jag är underviktig och inte väger 75 kg. Självhatet pulserar i mig och jag har svårt att skilja på hur jag såg ut då och hur jag ser ut nu. Fan vad hemskt det är.