Jag har tänkt på hur olika man kan se på förhållanden, själv har jag och min kille varit ihop i kanske 3,5år men om det har varit en prinsess saga rakt igenom? Hell no! Men som jag ser på det så måste man kämpa för kärleken, älskar du en person så är det värt att gå genom eld och glassplitter. För min del var det helt klart värt det. Och i efterhand kan jag förstå varför allt det dumma hände, varför vi bråkade flera gånger i veckan etc. - vi växte upp. Och eftersom vi envisades med att stanna med varandra, vi gjorde slut gång på gång men några timmar senare blev vi ihop igen, så mognade vi även åt samma håll. Visst har vi olika drömmar, men de lutar åt samma håll, vi vill båda flytta ihop, börja jobba och skaffa barn inom några år.

Så jag står fast vid att folk ger upp alldeles för lätt nu förtiden (med varning att låta som en gammal tant), men jag tror faktiskt att folk gör slut när de kommer till första återvändsgränden, men klättrar man över återvändsgränden tillsammans, så växer man också tillsammans. Och det stärker förhållandet, om man kommer ut ur återvändsgränden vill säga. Och man lär sig vad sina problemområden är, jag vet att jag kan bli alldeles för svartsjuk, och förut hade jag även skäl till det, men jag har släppt det, det var mer än 2 år sedan och sedan jag släppte det har det känts så mycket bättre, du varken älskar mer eller blir mer älskad av att vara svartsjuk, du får bara båda två att må dåligt.

Och det är klart att man ska göra slut och man känner att man inte kommer någonvart eller framför allt - Om man tvivlar på sin kärlek.

Jag har bara följt mitt hjärta och det har slutat bra, mina vänner har varit sura på mig eftersom de har tyckt att jag gjort fel val, men du kan inte följa andras råd när det gäller känslor.

Hur ser du på kärlek? Ska man släppa den vid första bästa bekymmer och skaffa en felfri man/kvinna och finns mr right över huvud taget? Jag tror att Mr Right finns, men han är inte helt perfekt, men en helt perfekt människa blir inte perfekt när de är helt perfekta, det är ovanorna och sakerna som man stör sig på som visar om man verkligen älskar personen, kan du stå ut med hans ovanor med tanke på hur gullig han är i annat fall, eller vill du att han ska vara perfekt hela tiden? Jag hade definitivt tröttnat och själv känt mig ofullständig och jobbig tror jag.

<3