Ända sedan jag var liten så har jag alltid varit den långa och spinkiga tjejen, tjejen som kan äta vad som helst utan att gå upp ett gram. Jag blev kallad spinkis och liknande men jag tog det aldrig som något negativt, min självkänsla och mitt självförtroende låg på topp och jag tyckte att alla andra bara var avundsjuka, jag älskade att vara spinkig och drömde om att bli modell. När jag gick i nian på gymnasiet så blev jag ihop med min kille och i början var det underbart men efter några månader så blev det struligt och jag mådde dåligare och dåligare tills jag blev deprimerad, det var ur den depressionen som ätstörningarna växte. Jag kommer ihåg att jag var stolt över att jag hade tränat bort min hunger, då skulle jag gapskrattat om någon påstod att jag hade ätstörningar, för jag gjorde det ju bara som en kul sak ibland?

Sedan började jag på gymnasiet, jag var fortfarande ihop med min kille (det är jag fortfarande men nu är det alldeles underbart) och det hade inte blivit mindre struligt utan snarare mer, jag gick dessutom upp från 45kg till 50kg (till en 175cm lång kropp) och fick panik, inte kunde väll lilla jag väga 50kg? Det gick inte för sig. Jag började spy någon gång i månaden efter att jag hade ätit godis, men jag fortsatte att äta godis utan att spy, jag hatade mig själv och nu även min kropp. Jag började äta nyttigare och nyttigare, sluta äta vissa livsmedel och började även träna, jag som aldrig hade tränat sedan jag var riktigt liten, folk skrattade åt mig när jag sa att jag skulle börja träna, de trodde inte på mig. Men sagt och gjort jag började träna, lite i början men till slut var det varje dag och maten blev bara mindre och mindre, jag förbjöd mer och mer matvaror och spydde mer och mer.

Min kille visste ingenting förrän efter kanske ett halvår, jag skrev dagbok under hela det halvåret, i den stod det om depression, ångest, hetsattacker, träning, komplex, svält, avundsjuka och självmordstankar. Ingen trevlig dagbok med andra ord, men jag gav honom den när han skulle iväg på en resa i några veckor. Jag vågade helt enkelt inte säga rakt ut hur jag mådde, men jag ville att han skulle veta. Han ringde upp mig och grät. Han grät ganska mycket faktiskt, och mådde väldigt dåligt över allting, han tog på sig skulden i början, för att i sedan tro att jag inte blev frisk för att jag inte älskade honom för han sa ju alltid hur vacker och underbar jag var och ändå trodde jag inte på det? Men det satt inte i det, det satt och sitter i min egen självbild, och den måste jag själv förbättra. Han är och har varit mitt största stöd även de perioder då han själv trott att jag inte brytt mig ett dugg om vad han sagt.

Jag började sedan hetsa mer och mer, det kommer stegvis, man märker det inte i början tänker att det bara händer ibland, men ibland blir till ofta och ofta blir till alltid. Men jag åt inte min mat, och åt jag den så spydde jag efteråt, jag började rasa i vikt, vägde som minst 44kg. Jag fick sjukskriva mig, men ingen visste varför, jag skyllde på stress för jag var ju faktiskt stressad med, - av anorexin. Jag kommer ihåg att jag faktiskt fick smått panik när jag vägde 44kg, min ideal vikt var 45kg och 44kg var ju mindre än det, så på ett sätt blev jag glad "jag lyckades" samtidigt insåg jag att "något är fel" och jag började se att skelettet stack ut här och där. Så jag tryckte i mig godis, fick ont i magen och blev yr, ångesten steg in i mig och jag rusade till toaletten och spydde. Försökte äta men det gick inte, maten ville inte in. Men det var den dagen jag insåg att jag måste bli frisk. Det var i sommras, sedan dess har jag lyckats gå upp till 49kg (gick upp till 50 för någon vecka sen men gick ner igen...), äter betydligt mer och försöker tänka positivt om mig själv även om det är svårt.

Men jag tror inte jag hade kunnat klara mig igenom detta utan min pojkvän, han har alltid funnits där för mig, sagt hur mycket han älskar mig, visat att han verkligen menar det och tvingat mig att söka hjälp, jag gick på 2 eller 3 samtal i somras men jag slutade för att jag inte ville bli frisk, det var innan den där dagen jag fick nog. Jag är bra på att ljuga och att inte visa mina känslor, jag kan gråta utan att låta, det min kille märker mer är att jag börjar andas väldigt konstigt när jag mår dåligt, hyperventilerar blandat med att sluta andas helt. Han tvingade mig att börja min behandling igen, så sedan februari tror jag det var, så har jag gått till vuxenpsyk och fått hjälp, och den hjälper verkligen, bara att få kunna prata med någon utan att bli dömd är riktigt skönt! Så anförtro er åt någon ni litar på, det behöver inte vara era föräldrar det kan vara som i mitt fall era pojkvänner eller närmaste vänner och sök hjälp, det är så värt det!