• bloglovin
  • Att stressa upp sig

    Varför stressar jag upp mig i onödan hela tiden? Imorgon ska jag träffa en av mina bästa vänner, och vad är det enda jag tänker på? Jo, att hon har varit hos sjukgymnasten innan och antagligen då kommer vilja äta, och vi ska träffas vid klockan 15.00

    Jag blir så förvirrad, ska jag vänta med min lunch och äta med henne trots att jag avskyr sena luncher, eller ska jag äta en macka eller liknande som mellanmål när hon äter, eller ska jag inte äta alls, jag är förvirrad helt klart. Det är för övrigt den kompisen som vet om att jag är sjuk, dock så tror hon att jag mår mycket bättre nu, jag lurar folk fortfarande, min kille har jag börjat vara med uppriktig mot. Men det är så svårt om någon frågar "hur mår du?" man förväntas svara att man mår bra, eller vad tycker ni?

    Jag ser hur som helst fram emot imorgon, och jag ser fram emot ikväll att få somna i min älsklings famn igen! Mys på hög nivå. <3

    Måndag

    Jag har INTE klarat den här dagen tyvärr, jag gillar mycket mer att säga att jag klarat den...

    Gick hem tidigare från skolan på grund av ångesten som malde i huvudet, vad den sa? Jag vet faktiskt inte och det gjorde mig så frustrerad, jag tvekade länge på om jag verkligen skulle köpa hets eller inte men föll till slut.

    Men det som blev över från hetsen hällde jag diskmedel på och lade i soporna, jag ska inte spara hets, för nej det är inte särskilt ekonomiskt för min del, jag får bara ännu mer att hetsa. Och det vill jag ju inte.

    Satt och skakade efter att jag hade hetsat, var helt slut i både huvudet och kroppen, men tvingade bort de dumma tankarna och kokade mig ett ägg istället. Min kropp behövde det, och ja den behövde även äggulan, jag har en tendens att utesluta den när ångesten slår på, men äggula är inte farligt, jag måste inse det, det finns massor av nyttigheter i äggulan.

    Ny vecka

    Ny vecka och nya tag, förra veckan klarade jag inte en enda dag så nu ska det bli ändring på det, jag känner mig peppad idag! Hoppas ni får en alldeles underbar måndag.

    Inspirera

    Åh vad glad jag blev nu, fick en kommentar av en läsare som också gjort ett brev och hade gett till sina föräldrar! Jag kan inte beskriva hur glad jag blir av det, hoppas du tar tag i det och blir frisk snart med, stora kramar!

    Blogg design

    Detta kanske är lite off topic, men är det någon som kan designa bloggar/vet någon som designar bloggar, och är bra på det? Jag betalar självklart, jag är så trött på denna fula designen, jag vill ha en riktig design nu! Har skickat iväg ett mail till en annan duktig men hon svarar aldrig så jag får leta vidare helt enkelt, maila mig på pinkhelp@live.se eller kommentera här på bloggen.

    Godnatt kära blogg och läsare!

    Brevet

    Har fått en del kommentarer med frågan om jag gett min mamma brevet än och svaret är nej. Missuppfatta mig inte nu, hon ska få det (om jag vågar, men jo det ska jag våga!) men jag vill vara säker på att jag får en plats på dagsvården först, för annars känns det rätt meningslöst att jag flyttar hem och bara går och drar hemma, då är det bättre att jag gör något vettigt om dagarna. Och ja, hon borde få veta oavsett, men jag vill och hoppas att jag får vård, det hade varit så mycket enklare att läma över det då.

    Angående vikt

    Måste bara förtydliga att jag vet att man kan ha ätstörningar oavsett vikt, och att de flesta med en ätstörning faktiskt är normalviktiga, men trots det så kommer tankarna upp. Jag har alltid varit den minsta tjejen, eller spinkigast kanske är rätta ordet jag är hyffsat lång ju, så jag är väldigt rädd att komma in på ett behandlingshem och inse att jag är störst, jag vet inte om jag hade klarat det i dagsläget i alla fall.

    Klarade jag det?

    Så klarade jag det idag? Svar: Nej.

    Jag klarade inte dagen idag, precis som igår blev det för lite mat och för mycket hets. Och nu sitter jag här med ångest, varför? För att jag inte fick upp all hets, nästan allt men inte helt.

    Frukost: 1 grov macka med leverpastej light + 1 kokt äggvita + te

    Lunch: 1 grov macka med kräftmjukost + 1/3 kycklingfile + ½liten kålrot + 1,5l light julmust (fördelat på hela förmiddagen)

    Middag: ½ portion stekt ris med fläskkött, väldigt flottigt! + några bitar mango

    Hets: 3 kakor, nötter, godis och choklad = spya


    Så hur var min första advent? Jo jag gick på marknaden fast det fanns nästan inget att titta på så vi gick hem till en av mina kompisar där vi åt middagen, sedan fejkade jag att jag var sjuk och var tvungen att gå hem, ensam, men egentligen gick jag raka vägen till affären med tankarna fulla av hets hets hets, och jag köpte alldeles för mycket så nu har jag godis och alla pepparkakorna kvar. Mandlarna har jag slängt, de blev jättetorra efter att jag hade skållat dom, så nja. Åh, varför har jag hamnat i denna dumma svackan?

    Jag hoppas att eran dag har varit mycket, mycket bättre än min!

    Hur andra ser på vikten

    En sak som jag börjat fundera på mer och mer på sistone är hur folk i ens närhet ser på ens vikt när man säger att man har ätstörningar men bara är något underviktig numera. Jag skäms lite över att säga det till mamma just för att jag har en smal men inte jättemager kropp längre, det känns dumt på något sätt även fast jag vet att det inte alls är dumt. Jag vet att det är enklare att bli frisk ju friskare jag blir av egen hand innan behandlingen, men ändå ploppar tankar upp om att jag "måste" vara si och så smal innan jag kan erkänna att jag är sjuk. Någon som känner igen sig i det?

    Första advent

    Hur ska man säga, trevlig advent? Eller glad advent? Nej, ha en mysig första advent! Sitter och äter frukost framför tvn och kollar på barnprogram haha den helg traditionen är nog svår att sudda ut oavsett hur gammal jag blir tror jag.

    Ska skålla mandlarna snart, är lite orolig över hur dagen ska arta sig men om jag håller mig positiv så kommer nog allt gå som det ska, psyket gör mer än man kan tro ibland. Jag handlade ett mindre paket pepparkakor (det minsta jag kunde hitta) fast med bättre kvalité så jag hoppas att de tar slut innan mina kompisar drar sig hemåt ikväll för jag vågar inte ha både pepparkakor och mandlar hemma, för mandlar kommer det vara över garanterat, man kan inte ha i 200g mandel i 4 glöggar direkt. Äsh det löser sig!

    Julmarknaden ska bli riktigt rolig i alla fall, då blir det jul stämning om något! :D

    http://www.nogg.se/upload/33981/blogg_231928.gif


    Nästa vecka

    Börjar redan planera för nästa vecka, jag planerar väldigt mycket hela tiden har jag kommit på, skriver långa listor med saker jag ska göra, de följs inte alltid men ändå måste jag skriva dom. Någon mer som gör så?

    Nästa vecka kommer jag hur som helst att vara hemma, vi har hemmarbete från skolan hela veckan, ska bli skönt att komma hem till familjen, killen och vännerna. Jag hoppas bara att hemarbetet inte är för krävande. Och så hoppas jag att jag får ett svar om dagsvården i nästa vecka med, eller någon slags uppdatering i alla fall. Jag borde lära mig att leva i nuet och inte i framtiden och dåtiden. Men det är svårt helt klart!

    Träning

    Sprang/joggade i ca 30min och tog en timmas promenad, det var skönt att röra på sig lite även om jag vet att jag borde stannat inne och tagit det lugnt, jag är för pigg. Men nu blir det film i 2 timmar, enbart sitta still och koncentrera sig på något annat. Film är för underskattat!

    Dumma förbud

    Varför lägger jag förbud på mig själv? Varför planerar jag hur mycket/lite jag får äta? Jag planerar alltid för lite så till slut skriker kroppen på mig, ångesten slog till. Detta har inte varit en bra dag alls, jag förstår om ni är besvikna på mig, för jag är själv besviken på mig.

    Frukost = 1 grov macka med leverpastej + 1 kokt äggvita

    Mellanmål = inget

    Lunch = 1 grov macka med kräftmjukost och 1/3 kycklingfile + lite rå broccoli

    Hets = 3klementiner (och ja, jag inser hur komiskt det är att hetsa frukt...) och pepparkakor. Poff så var allt borta igen, ner i toaletten.


    Men det jag är mest besviken över är hur jag tänkte efter att jag hade spytt, tankarna flög iväg till både höger och vänster. Det tankarna som slogs mest var "VARFÖR!?" "nu kommer jag att bli tjock, tänk bara allt som inte kom upp?" "hade jag inte lite piller hemma?" så jo, nu sitter jag här med två tabletter i magen. Varför? Åh. Jag känner redan hur de verkar, kroppen börjar pirra och jag blir stirrig. Det är fan knark, varför håller jag på med det? Jag har ju inte tagit några på flera månader vad jag kommer ihåg. Besvikelse all over. Förlåt.

    Städat

    Har städat hela lägenheten nu, sprungit omkring och flyttat undan saker här och där i en timma eller två, är helt slut nu, men fint blev det, herregud vilken oreda jag har levt i! Jag både längtar och fasar inför imorgon, men det kommer bli roligt hoppas jag. Och så mycket pepparkakor har jag ändå inte hemma så de lär ta slut när mina polare har dragit hem, och då kan jag ju inte hetsa!

    Godmorgon

    Godmorgon, hoppas att ni har sovit gott? Jag vet inte vad det är med mig, jag brukar sova mina 8timmar utan problem, somna så fort huvudet snuddar kudden, men de senaste dagarna har jag legat vaken i över en timma varje natt innan jag äntligen lyckats somna. Har jag huvudet fullt av funderingar? Sist jag sov så här dåligt var när jag var som sjukast och magrast, kroppen skrek åt mig, men nu? Varför just nu?

    En sak är jag glad över i alla fall och det är att forumet kom upp igen (det var nere av någon okänd anledning igår) så bli medlemmar där, hint hint ;D http://anorexibulimi.jinity.com/

    Första advent

    Snart är det första advent förresten, hur ska ni fira det?

    Själv ska jag bjuda över lite vänner på glögg (lättglögg och osockrad men ändå) + mandlar/russin, torkad frukt, clementiner och pepparkakor. Jag är bara rädd att jag ska äta för mycket pepparkakor, hur ska man göra för att äta en eller två pepparkakor? Ångesten slår till så snabbt, ska jag fega ut och nöja mig med glögg och clementiner?


    Fredagen

    Den här dagen gick inte som planerat, hetsat två gånger idag och spytt upp min middag efter hetsen dessutom. Sen kommer de dumma tankarn upp mer och mer, och med dumma tankar menar jag tankar om att jag blivit tjock och stor. Eller rättare sagt jag tycker att mina armar är okej men resten är för stort, och så vill jag inte tänka för då kommer jag börja dra ner på allt igen. Hur ska man göra för att acceptera sin kropp?

    Blir ännu mer nervös eftersom alla dagsvårdsmottagningar bara verkar ha några få platser, tänk om jag inte får plats? Nu när jag förberett mig så, tänk om jag inte är sjuk nog. Jag har svårt för att vara något mellanting.


    Östra

    Har haft en del som kommenterat att de går/har gått på östra i Göteborg, vad är det? Menar ni sahlgrenska? För där kan jag bara hitta den som är från 25år och uppåt?

    Brev till mamma

    Jag vet inte om jag ska skicka detta nu, eller senare eller om jag ska räcka över det till henne, vad tror ni? (Och detta är en censurerad version, har tagit bort alla namn)

    Hej mamma!

    Det här är inte så lätt att säga för mig så jag väljer den enklare vägen att skriva istället, annars skulle allt bara fastna som en klump i halsen på mig. Jag har problem med maten och har haft det under hela gymnasiet, så ca 3år nu. När jag sjukskrev mig förra sommaren så berodde det inte på att jag var för stressad och hade gått in i väggen utan på grund av anorexi, de andra orsakerna berodde just på det, och det var även då jag var som värst men jag tog tag i det och gick hos en sjukgymnast som tog vikt, puls/blodtryck regelbundet på mig. Sedan slutade jag där för att det var så mycket i skolan och för att jag inte riktigt vågade bli frisk. Mot våren sökte jag hjälp igen och fick samma snälla sjukgymnast, hon tyckte att jag borde läggas in på dagsvård (dvs att man går på en enhet från morgon till eftermiddag, äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål där och sysselsätter sig med saker som hjälper en att bli frisk) men det vägrade jag som jag alltid hade vägrat det, jag kände att jag kanske behövde det men att det inte skulle fungera pga skolan, det hade fungerat om jag hade haft ett annat program men vissa ämnen som teater går inte att plugga på distans så då hade jag fått gå om tredje året, och det ville jag inte.

    Nu kanske du undrar vad för slags ätstörning jag har, och det är en blandning, jag har haft anorexi när jag knappt ätit och tränat för mycket, sedan har jag haft anorexi med hetsätning/kräkning mest, nästan samma sak som bulimi skillnaden är ens vikt (undervikt är anorexi och normalvikt är bulimi) och lite annat, det är det jag har nu med. Jag klarade dock en hel månad när jag flyttade  till "biip", jag åt så mycket som jag borde, men efter en månad precis så brast det och blev som vanligt igen, för lite mat i kombination till att kroppen skrek efter mat gjorde att jag hetsåt och spydde. Det tär väldigt mycket på mig och jag vill sluta, jag vill kunna äta normalt men det går inte på egen hand, så jag har kontaktat min gamla sjukgymnast som ska försöka fixa dagsvård åt mig i Göteborgsområdet. Jag vill självklart inte hoppa av utbildningen, men det känns som att jag behöver bli frisk i första hand nu.

    Varför jag inte sagt någonting eller blå nekad när ni frågat om jag äter tillräckligt/mår bra är för att jag dels inte vågat säga något för att jag inte varit säker på att vilja bli frisk till 100%, men även för att det inte känns kul att berätta något som jag vet kommer göra er ledsna, men jag tror samtidigt att ni blir gladare av att få höra det här nu, än om x antal år. De enda andra som vet om det är "min pojkväns namn här" som stöttat/stöttar mig och det är även han som pushat mig att söka hjälp och "min bästa väns namn".

    Jag är även grovt deprimerad enligt alla tester hos psykologen, men jag har tackat nej till alla sorters medeciner och har svårt för att se mig som deprimerad även om jag vet att jag är det och har varit det i olika grad sen slutet av nian.

     

     

    Jag vill inte att du berättar detta för allt och alla, inte till morfar/mormor, inte till farfar/farmor eller någon i släkten, de enda jag vill ska veta det är du, pappa, "systers namn" och "brors namn". Men inte någon annan, det är för privat och känsligt fortfarande. Jag vill inte heller att ni börjar gulla med mig eller påpeka hur jag äter eftersom jag kommer att få hjälp med det från läkarna och dietister. Det jag vill är bara att ni ska finnas där, och jag ville bara att ni skulle få veta hur jag mår.  Om folk undrar varför jag hoppade av utbildningen så kan ni säga att jag inte hade ork att plugga just nu, att jag vill ta det lugnt, resa och jobba ett tag. Är det något du undrar så får du absolut fråga även om jag kanske inte kommer kunna svara på allt eftersom det är rätt jobbigt att prata om.

    Och förlåt att jag inte sagt det här innan, och för att jag inte säger det till dig ansikte mot ansikte, men det är för jobbigt och svårt. Och förlåt för att jag varit så känslokall och inte kunnat berätta varför, jag älskar dig och har alltid gjort.

    Kramar "mitt namn"


    Glad

    Min gamla sjukgymnast ringde upp mig nyss och jag berättade att jag ville få dagsvård i Göteborgs området och hon skulle kolla upp om det går och sedan ringa upp mig igen. Nu är jag glad, hon lyssnar verkligen på mig och jag vet att hon kommer att stå på sig om mina åsikter! :)

    Att berätta

    Idag ska jag fundera ut hur jag ska säga till min mamma att jag är sjuk och sånt. Jag har som jag tidigare skrivit berättat för min kille och min bästa vän, men min kille konfronterade mig totalt efter att jag hade spytt så jag erkände men sa inte så mycket utan gav istället honom min dagbok (som var full av ångest, tankar och viktnojja) när han åkte på semester med sin familj (lagom snällt men jag ville att han skulle smälta det innan jag träffade han igen). Och min bästa vän berättade jag inte förrän i våras, och då över msn något annat hade jag inte klarat av.

    Så jag börjar starkt fundera på att SKRIVA ett slags brev till mamma som jag kan räcka över för annars kommer det antagligen sluta med att jag inte säger det jag vill eller att jag bara säger en del och utesluter 100 andra som jag faktiskt vill att hon ska få veta. Fast ett brev försvinner inte, det är den jobbiga biten, men jag kan ju alltid ta tillbaka brevet igen...

    Och till min pappa, syster och bror känns det ännu jobbigare, så jag börjar med mamma, eller egentligen är mamma jobbigast att berätta för just eftersom jag bryr mig mest om hennes åsikt, och för att jag vet at det är hon som kommer att bli mest ledsen. Men hon skulle ju bli ännu ledsnare om jag hade kommit fram om x antal år och sagt att "jag är frisk från mina ätstörningar nu, men jag var sjuk i 10år".

    Den här dagen

    Jag har inte lyckats med maten, har spytt och hetsat alldeles för mycket, men har fått i mig lite mat ändå. Jag börjar förbereda mig mentalt för att gå på dagsbehandling, trots att jag inte ens vet om jag får en plats, jag kommer gå sönder om jag inte får det nu ju! Ringde just min gamla sjukgymnast och lämnade ett meddelande så att hon ringer upp imorgon, jag vet att hon kan kontakta dem innan de jag gick till igår gör det, plus att hon är i samma län som de jag ska gå hos.

    Hur förbereder man sig på bästa sätt att förklara för sina föräldrar? Har ni gjort det och hur gjorde ni då?

    Hemsida/forum

    Detta är på amatör nivå, men jag hoppas att det uppskattas ändå, jag tänkte att det behövdes ett forum för oss som vill bli friska från alla ätstörningar och få bort ångesten över att äta. Så med andra ord så är det inget pro ana/mia forum. Det finns det lite väl många av snarare...

    Men nu får ni se till att bli medlemar, lägg gärna upp en länk på eran blogg med, det är inte förrän det blir ett gäng medlemmar som det blir några riktiga diskussioner. ;)

    Och kom gärna med tips och idéer!

    http://anorexibulimi.jinity.com/

    Pillrar och fixar

    Sitter och pillrar och fixar med en sak som ni snart kommer att få ta del utav, ska bli spännande! ;D

    Bli frisk NU!

    Jag orkar inte med detta längre, jag sjukskrev mig idag med, alltså låtsades vara sjuk. 2 hets + spya redan idag, lunch är jag inte sugen på nu känner bara spysmak att jag dessutom inte fick ut allt gör mig ännu mindre sugen på att äta. Jag känner mig som en stor heffa klump, jag som var så liten, jag var hon där spinkiga, vad eller vem är jag nu? Jag sitter inne och är rastlös men har ingen ork att göra något. Vad ska jag ta mig till? Det är som om jag skriker inombords, jag skriker och vill komma ut, men det är som svart kladd och klet i vägen. Jag orkar inte med det, kan någon dra en trollformel över mig så att jag blir frisk, helst nu på en gång.

    fluoxetin

    Har fått kommentarer om att jag inte ska bestämma mig för att säga nej till anti depp helt än, och gemensamt för dessa kommentarer är att de rekomenderar fluoxetin, har fått liknande kommentarer innan med, så nu undrar jag bara hur biverkningarna är ni som tar/har tagit dem?


    Dessutom tänkte jag bara säga att jag är nästan 80% (och det är en klar ökning) säker på att jag vill få proffesionell hjälp. Varför? För att jag vill leva ett lyckligt liv igen, dessutom är behandlingen gratis sålänge jag är under 20, med andra ord har jag ett halvår kvar. Och så är det enklare ju fortare man sätter igång med behandlingen. Fast det är läskigt att tänka på hur min familj ska reagera...

    Terapeut

    Just ja, jag ska få träffa en terapeut, när vet jag inte, de skulle återkomma, men väldigt snart, hon verkade inte så glad över att jag bodde ensam när jag tänker en hel del på självmord även om jag inte tror att jag skulle kunna göra det på riktigt.

    Terapeuten och jag ska ha minst ett möte tillsammans innan vi bestämmer vad för vård jag ska få, just nu känner jag bara för att dra hem och börja på öppenvård, jag känner att jag har tappar kontrollen, jag lever inte ett normalt liv. Hela gymnasieperioden gick åt till mina sjuka tankar, vill jag att högskoleperioden ska göra det med? Nej.

    Anti depp

    Fick även frågan "Har du aldrig tagit anti depressiva medel? Vill du ha det?"

    Men nej, jag vill inte ha det, jag vill bli glad av kärlek och lycka inte av droger (och där sa jag emot mig själv med tanke på efederinet?) dessutom är jag redigt rädd för att det skulle förvärra ätstörningarna om jag tar det och går upp i vikt (vilket en av mina vänner gjorde av det).

    Jag tackade snällt nej och sade inget om varför, det kändes onödigt.

    Hur ser ni på anti depp?

    Psykologen

    Har varit hos psykologen nu, jag ville sjunka genom jorden, mina ögonlock blev tyngre och tyngre och jag var så trött fastän jag ville vara koncentrerad och verkligen få ut något av det. Dessutom satt en tjej i 20års åldern som var där på sin praktik och lyssnade på vårat samtal, det kändes väldigt konstigt eftersom vi gick igenom massor av papper som handlade om mina känslor och beteenden. Och vad kom psykologen fram till? Jo att jag har grav depression och att jag har ätstörningar. Som om jag inte redan visste det, dock är depression något jag inte riktigt kopplar till mig trots att jag vet att jag är deprimerad, jag glömmer bara bort det.

    Hon frågade även om jag tagit några droger och radade upp dem för mig, efederin fanns inte med, men jag berättade ändå att jag hade tagit det, det kändes som att det var tvunget att sägas för denna gången gör jag detta för sista gången, jag ska bli frisk nu!

    Ändå känns allt så kaos, jag gick direkt därifrån till mataffären för att köpa godis, hetsade på bussen hem, gick sedan i en halvtimma från bussen till min lägenhet och jag hade sådan sockerchock att det var hemskt, jag gick och ville lägga mig i diket och spy, men nej, jag fick lugnt vänta tills jag kom hem, fick inte heller upp allt, men men.

    Pengar

    Angående ekonomin så verkar det vara aktivitetsstöd (gå in på försäkringskassan för att läsa mer) som jag kan få, måste kolla upp det. Men tänkte bara skriva det ifall det är fler i min situation. Sök hjälp, jag vet att det är tungt, men om jag ska våga hoppa av skolan och berätta för min familj (som inte alls har den slags relation med mig, jag pratar inte om sådant med dom, inte om hur jag mår, till dom mår jag alltid bra, till alla andra med...) så hoppas jag att fler också vågar ta chansen att bli friska, för vill du bli frisk detta året eller om 5år, eller kanske aldrig och dö?

    Ny tid

    Jag fick en ny tid hos psykologen idag, så om 45min ska jag gå till bussen, men hon ringde själv (ingen sekreterare eller liknande) och hon verkade jättesnäll så jag hoppas att hon är det med. Hon hörde även på mig att jag tyckte att det var jobbigt, jag avskyr när saker inte går som planerat, börjar hyperventilera och gråta (detta gjorde jag såklart inte när jag pratade telefon, men jag hade nog lite panik i rösten). Vad hände med den impulsiva flickan jag alltid varit? Hon har sakta men säkert försvunnit, jag vill ha kontroll och planera långt i förväg. Först verkade det som om hon bara kunde mitt på dagen med, och då steg paniken ännu mer - men då ska jag få i mig lunch! Men det hela löste sig, och jag har just fått i mig lunchen, nu sitter jag här med hets i tankarna även fast jag vet att jag måste ha kvar maten och att jag ändå inte skulle hinna eller orka med en hets innan psykologen.

    Dumma buss!

    Bussen som skulle ta mig till psykologen dök aldrig upp, jag stod ute i spöregnet i 20min och hoppades och hoppades, men nej, ingen buss. Så nu har jag ringt och spelat in ett meddelande till psykologen, hoppas jag får en ny tid snart. Åh vad jobbigt allt blev.

    ekonomi

    Sabina om Misslyckat:
    "Hej!
    Tänkte svara på din fråga angående ekonomin. Jag är själv sjukskriven och går behandling nu. Jag vet inte exakt hur din ekonomiska situation ser ut, om du har jobbat och har rätt till sjukpenning? Men om inte, så får du socialbidrag och det är ungefär samma summa som studiebidraget. Du ska därför inte oroa dig över den biten.

    Kämpa på tjejen! Jag tror på dig. :)"


    Okej, men jag har inte jobbat, jag trodde att det var jättesvårt att få bidrag just pga att så många fuskar med det? Ja, jag ska hur som helst söka hjälp nu, är redigt nervös inför hela grejen att hoppa av, flytta hem, berätta för mina föräldrar och syskon, berätta för några fler vänner, förklara en annan förklaring för folk i skolan, och lyckas få pengar trots allt. uhm. jobbigt no shit, men jag ska lösa det en gång för alla! Tack!

    Morning

    Jag är nervös det kan jag erkänna, jag kunde knappt sova igår kväll och då somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden i vanliga fall. Så det var bara konstigt, hela min kropp var arg och skrek på mig. När jag väl hade somnat så vaknade jag några gånger under natten, och vaknade med en hemsk dröm där jag var med mina nära och kära, alla pratade om vad de gjorde och var så stolta över min utbildning och jag var bara där med smått ångest över att i nästa stund behöva erkänna att jag hade hoppat av.

    Men jag har bestämt mig för att söka öppenvård, får jag den så hoppar jag av, får jag det inte så går jag kvar i skolan, låter det som en bra idé? Jag berättade för min kille att jag funderade på det, och då sa han att jag borde göra så här, så att jag inte kommer hem utan att göra något för det kommer bara dra ner mig ännu mer.

    Snart ska jag iväg till psykologen, jag hoppas det går bra, jag är nervös som sagt.

    Misslyckat

    Har spytt 3 gånger idag, har ingen aning om hur mycket mat jag fått i mig som är kvar, vet bara att det är alldeles för lite som är i min mage. Varför drogs jag tillbaka när allt gick så bra? Sitter och är rastlös, stirrig och utmattad. Ingen trevlig kombination. Längtar tills imorgon när jag ska träffa psykologen, enda nackdelen är att det går en buss som är där en timma innan och en som är där 5min för sent, jag tänkte ta den som är 5min försent och ringa dem i förväg, men jag hoppas bara att det fungerar! De borde vara snälla, hoppas!

    Money

    Det är en sak jag inte förstår och det är hur man gör med den ekonomiska biten om jag skulle bestämma mig för dagsvård och då blir tvungen att hoppa av skolan, då har jag ju studielån att betala tillbaka + att jag måste ha pengar att leva på. Vad ligger sjukpenningen på om man pluggat innan? Försöker hitta det på nätet men det blir ingen hit direkt. För jag tror mer och mer på tanken att skaffa riktig hjälp.

    Vad ska man ta sig till?

    När jag satt i skolan idag så tänkte jag bara "vad gör jag här?" "vems kropp är jag i?" "ta mig härifrån" och än en gång kom tankarna om vad skönt det hade varit om jag bara helt plötsligt hamnade i koma, fick dropp, vaknade upp och var helt frisk, det hade varit som ett mirakel.

    Jag sviker mig själv varje dag, gråter, tänker alldels för mycket på dumma saker och klarar inte av att ha maten kvar i magen. Och jag skäms över det. Jag vill bara lägga mig ner, skrika och somna in, tyst och lugnt. Men nej, det ska jag inte.

    Frukost

    1 kokt ägg
    3 grova mackor (med torkad frukt och nötter i), en med mjukost och två med ajvar relish


    Mums!

    Jätten i spegeln

    Har just läst ut jätten i spegeln, en jätte bra bok om ätstörningar, rekomenderar den varmt till alla som lider av ätstörningar men även till era närstående då den riktar sig ganska mycket till ens familj och vänner mer än till oss. Men jag har bestämt mig för att jag ska bestämma hur jag ska ha det, om jag ska försöka få en plats på dagsvård eller om jag ska fortsätta kämpa med skolan, på jullovet, så jag har ca en månad kvar att fundera. Jag vill ju klara det utan att hoppa av, men jag måste tänka på att bli frisk som nummer 1. Och på jullovet blir även ett bra tillfälle att berätta för mamma ifall jag vågar/vill. För på något sätt känns det mer okej att berätta nu, jag har vuxit mer i mig själv, mognat helt enkelt men framför allt så vill jag ju bli frisk på riktigt och det ingår att vara ärlig då.

    Tidigare har jag inte heller velat berätta något eftersom min syster blev inlagd för grov depression kanske ett halvår efter att jag började bli sjuk, och då ville jag inte ta mer plats än nödvändigt för jag märkte hur det tärde på alla att hon var sjuk, hon har nyligen börjat bli frisk och trappar nu ner på medicinerna vilket glädjer mig enormt. Men jag märkte hur ledsna mina föräldrar var när hon var så sjuk, och det hugger i mig att veta att jag kommer att få dem ledsna igen. Desutom är jag lite rädd att de ska börja dalta med mig precis som de gjorde med henne för jag spydde på allt dalt, jag tyckte inte om det alls. Det rinner tårar ur ögonen nu, jag hoppas att det betyder att jag verkligen kommer våga berätta om en månad.

    Klarar det inte längre

    Förlåt att jag tjatar om samma sak hela tiden men jag vet verkligen inte hur jag ska göra, jag velar fram och tillbaka hela tiden. Jag har hetsat och spytt 2 gånger idag när jag skulle vara duktig, äta rätt så att jag kunde träna. Men hetsar jag så blir det ingen träning, punkt slut.

    Jag vill spola tillbaka livet, eller spola fram det, jag vill inte leva det liv jag lever idag i alla fall. Det är bara tungt och känns ganska meningslöst, dessutom har jag tvekat på om min utbildning är den rätta för mig eller inte ända sen jag började den. Men det känns så misslyckat att hoppa av, dessutom lever jag på hoppet att det alltid är kämpigt att lära sig nya saker i början.

    Men å andra sidan så började jag tänka efter och kom på att jag kan ta min praktik på sommaren och då få ledigt ca 3månader på hösten, då kan jag skriva in min på dagsvård nästa höst med andra ord! Frågan är bara om det är försent då.

    Angående träning

    Jag pratde med en tjej i min klass igår, och vi kom in på träning och jag frågade hur ofta hon tränar och blev rätt chockad av svaret "inte så ofta, kanske 5-6ggr i veckan bara" what!? "inte så ofta" "bara"!? Hon är smal också, jag tror vi är lika stora/små, kanske har hon problem eller så har hon det inte, men det är jobbigt att så många i ens omgivning har det på ett eller annat sätt. Hur ska man hantera det?

    Yoga?

    Gick till gymmet nyss, men när jag väl kom dit insåg jag att jag hade missat yogan med bara någon minut, man får inte komma in för sent, så det bar av hemmåt igen, så jag fick i alla fall en timmas snabb promenad, det är så skönt att röra på sig. Det känns som att jag mest av allt bara sitter inne och förslappas.

    Hur ser ni på träning, okej eller inte att träna när man ännu inte är frisk?

    Kommentar

    "Hej! Jag läser näringslära just nu och det öppnar verkligen ens ögon för hur viktigt näring är. Ett tips från mig, läs en bok om näringslära, en riktig faktabok och inte en dietbok. Jag läste att personer som har bulemi eller hätsäter förmodligen har blrist på serotonin..Seratonin bildningen ökar om man äter mycket kolhydrater. Testa att äta mer kolhydrater för det hjälper tydligen mot ångest och depresiton och sömnsvårigheter. Umgås med vänner som får dig att må bra och prata mycket med alla du känner det hjälpere verkligen och nej jag tror aldrig du kan bli frisk på egen väg, din hjärna har fastat i ett tankemöster som måste brytas och det är nästan omöjligt att göra själv. KRAM"

    Jag är väldigt intresserad av näringslära, tänkte läsa det på högskolan men ändrade mig i sista stund eftersom det kan vara för triggande att jobba med sådant sen, så näringslära läser jag titt som tätt. Och jag försöker få in mer kolhydrater, för ett år sedan åt jag inte pasta, ris, potatis, bröd etc. då var min kolhydrat källa enbart frukt, grönsaker och lite gröt ibland. Men jag försöker få in kolhydraterna men kolhydrater är det jobbigaste att äta tycker jag, men jag tänker alltid att jag förhoppningsvis hetsar mindre om jag äter kolhydrater.

    Jag vet faktiskt inte vad jag tror när det gäller att bli frisk på egen hand, jag vet flera som har blivit det, men det är bara 3 av 10 som lyckas på egen hand så det är ju mycket svårare. Men jag ska träffa en psykolog på onsdag i alla fall!

    Söndagen

    Idag har jag hetsat, men sedan åt jag mellanmål och gick och la mig och sov i 2 timmar, jag behövde det verkligen, sömn är viktigt!

    Och nu har jag just ätit middag: macaronipudding med tonfisk och broccoli. Riktigt gott var det och min ångest börjar försvinna lite grann, den var väldigt stark innan.

    Ikväll ska jag träffa en kompis och kolla film, det ska bli kul, det känns som om alla har så mycket fler och närmare kompisar så nu ska jag se till att lära känna folk lite bättre.

    drömvärld

    Lever jag i en drömvärld om jag hoppas och tror att jag kan bli frisk utan dagsvård och utan att hoppa av skolan? Jag går första året på en Kvalificerad yrkesutbildning dvs högskola fast mer praktisk. Jag vet inte vad jag tycker och tänker egentligen, för ena sekunden känns det som att jag kommer fixa det och att jag inte alls är så sjuk som vissa andra, men jag fick en realitycheck förut när jag tänkte just så - samtidigt som jag hetsade och gjorde mig iordning för att spy, det har blivit vardag hur mycket jag än avskyr det.

    Hur många av er har hoppat av skolan eller jobbet för att bli friska? Och på vilket sätt fungerar det bättre? Hur lång tid måste man ta ledigt och hur får man pengar att leva på?

    Funderingar

    Hur många är vi som lider av ätstörningar? Mycket mer än det borde, jag vet inte om man ska skratta eller gråta. För det är skönt att kunna prata med folk i samma sits, tänk vad mycket hemskare det hade varit om man hade varit helt ensam om detta helvetet. Men samtidigt så hade man nog fått vård direkt, om folk nu hade fattat vad det var med en över huvud taget. För det är en bra konstig sjukdom att inte vilja äta, det går emot alla evoultions terorier. Vi bryter ner våra kroppar helt i onödan. Och varför gör vi det? Ofta för att bli sedda, få ett bättre liv, eller så, men det får man inte heller, och man blir bara mer och mer instängd ju sjukare man blir. Och förnekar mer och mer.

    Jag fick en kommentar om igen att jag borde fundera på att ta en paus från skola och krav, bara satsa på att bli frisk 100%. Jag har funderat på det, vissa perioder snurrar det i min hjärna dygnet runt för att i andra perioder ha försvunnit. Jag har just börjat (sen i höstas) en ny utbildning som jag inte ens tror att man kan ta en "paus" ifrån. Isåfall får jag hoppa av, och börja på den igen senare isåfall och börja om. Visst det är möjligt. Men det som tar emot mest är att jag isåfall måste "komma ut ur garderoben", jag måste erkänna för åtminstånde min familj vad som pågår i min vardag, för de vet ingenting.

    Och de har en bild av mig att vara "den där hälsosamma som vet allt inom träning, kost och hälsa" de ser mig som en slags förebild på det sättet och jag vill inte krossa den bilden, för jag gillar att de tycker så om mig, men det är inte jag, eller rättare sagt: det VAR jag men inte längre.

    Psykolog

    Åh vad jag blev glad när jag läste igenom kommentarerna nu på morgonen, ni är guld värda! <3

    Och så fick jag en fråga om hur det gick med psykologen, jag flyttade upp mötet till på onsdag (det krockade med skolan förrut), så nu är det inte lång tid kvar, är lite smått nervös men det ska nog gå bra.

    Den här dagen ska jag ta det lugnt, promenad och dans kanske, men ingen löpning idag inte, då blir det enbart i kalorisyfte och det ska jag komma bort ifrån.

    Dubbelt

    Jag har klarat denna dagen med nöd och näppe, jag har varit sjukt nära att falla över och hetsa. Jag skäms över hur jag har ätit idag, det är inte ens okej. Jag vill ha bort det, men nej det har gått för lång tid. Har redan börjat planera för träning imorgon, men det blir då som en kompensation och jag ska inte byta en ovana mot en annan (alltså att träna FÖR mycket, lagom träning är självklart bra).

    Frukost
    1 kokt ägg
    1,5dl naturell yougurt + ½dl bär
    2 små grova mackor med räkmjukost

    Mellanmål
    2 små grova mackor med räkmjukost

    Lunch
    2 tunna pankakor med sylt och grädde
    2 grova mackor med lätta

    Mellanmål
    2 pepparkakor
    2 singoalla kex
    2 andra kex

    Middag
    ½portion thaimat

    Kvällsmål
    1 sandwich glass

    För mycket onyttigt för en och samma dag. Ångest. Men jag har inte spytt. Men fan.

    Frågor och svar

    Fråga: Normalt är väl när man äter utan att tänka. Fastjag fattar inte.. har du fått din diet ifrån din doktor? för jag tror att hon "överdoserar" dina frukostar, så där mycket är inte normalt :o inte att vara elak, men den som gjort menyn borde kanske tänka på att du är ätstörd liksom och kanske inte klarar av så mycket mat?

    Svar: Ja, jag tycker också att normalt är att äta utan att tänka på kalorier, men jag menade normalt intag. Nej, jag har inte fått min "diet" från någon doktor, jag är en frukostmänniska, får jag bara ett mål om dagen väljer jag frukosten. Sedan är min frukost alldeles lagom sett till kalorier, en frukost ska innehålla ca 500kcal, vilket min inte riktigt kommer upp till men nästan.



    Fråga: hur lång är du och hur mycket är din målvikt?

    Svar: Jag är 175cm, min målvikt ligger tyvärr fortfarande och svävar på 45kg, jag kan erkänna att jag nog är lite smått förälskade i siffrorna. Men dit ska jag inte igen, jag var som ett levande lik i psyket.



    Fråga: men är det inte bra att du äter? om du vill gå upp i vikt liksom :b

    Svar: Jo, klart att det är BRA att jag äter, men det skär i hjärtat och det är fortfarande svårt, dessutom vill jag inte gå upp även om jag inser att jag måste det. Jag vill inte gå upp jag vill bara bli frisk, men tyvärr så går de två inte ihop.

    Läsarfråga

    Fråga: "Jag ber dig om hjälp. Du har uppenbarligen erkänt att du har problem. Om det känns jobbigt att svara mig så vill jag att du låter bli. Frågan:
    Min syster har ätstörningar men har inte tagit tag i problemet och inte erkänt för de som varit oroliga över hennes hälsa. Jag har beslutat mig för att "konfrontera" henne i helgen. Försöker nu läsa på om problematiken med sjukdomen. Kan du ge mig några råd.
    Jag vill hjälpa henne att ta det första steget mot hjälp. Hon kommer nog hata mig först men det tar jag gärna, bara vi för igång en förändring."

    Svar: Hej, hur gammal är hon och vet du vilket sätt som hon har problem med maten? Hon kommer garanterat streta emot, man gör vad man än kan för att hålla folk utanför, mina föräldrar frågade mig och jag sa nej, så de släppte det helt. Men spyr hon så försök att "komma på henne" dvs höra henne och konfrontera henne där och då. Men gör hon inte det så förklara vad du märkt har hänt med henne, inte bara utsidan utan även att hon ser ut att ha mått sämre etc. Lycka till, det behövs fler som ställer upp och säger till, ju snabbare man får hjälp desto snabbare och lättare kan man bli frisk. Kram

    Ensam

    Jag känner mig så ensam, så sjukt ensam. Jag sitter inne ensam en fredag kväll, men jag har ingen ork, och sen ligger ångesten tätt i mitt huvud, inte vågar jag dricka, jag har ätit ännu mer än maten jag skrev upp, nyss blev det en skål med yougurt, banan och blåbär, inte farlig mat men ändå. Och jag vet inte om jag ens hade velat ha någon här nu, men ändå känns det ensamt. Så dubbeltmoraliskt att det inte är klokt. Jag vill vara lycklig, är det en sådan omöjlighet? Hur gör man för att palla?

    Förhållande

    Jag älskar min pojkvän sjukt mycket, vi har varit ihop ett antal år och känner varandra in och ut, men jag har som sagt lite problem med hur jag ska handskas med honom angående ätstörningarna. Jag pratar knappt om mina ätstörningar inför honom, inte inför min kompis som vet om de heller. Och när vi väl gör det så är det antingen extremt kort typ; "han: men du klarar det nu väll? Jag: mmmnnjae inte riktigt, men jag försöker... han: men fan, du måste ta tag i det/vad bra" det leder aldrig någon vart, och jag vet inte om det måste göra det heller. Men det är så frustrerande att ha så mycket tankar men inte kunna säga dom, för jag vill inte att ätstörningarna ska gå ut över förhållandet mer än de redan gör. Han stör sig enormt på att jag avskyr när han tar kort på mig, tycker att jag är ytlig som raderar de flesta korten (men de är tagna underifrån så att jag ser ut som ett tjockt svulloberg...) hur ska jag kunna förklara det för honom utan att skylla allt på ätstörningarna? Och att han knappt äter heller gör inte det hela bättre, hur ska jag förklara att det gör ont i hela kroppen att äta om han just sagt att han inte ätit på en dag eller att han lika gärna kan hoppa över maten om jag ska äta något som han inte gillar. Hur ska jag göra, jag älskar honom verkligen och han älskar mig lika mycket, det är bara matsituationen som är så rubbad. Fan vad jag hatar att jag inte sökte hjälp tidigare.

    Hur gör ni, har ni pojkvän/flickvän och hur hanterar ni allting?

    Mat

    Frukost
    1 halvgrov fralla, ena halvan med 2 ostskivor, andra halvan med leverpastej + gurka
    te
    1 bärry (yougurt med sylt i botten)

    Mellanmål
    1 halvgrov fralla, ena halvan med 2 ostskivor, andra halvan med leverpastej + gurka
    1 äpple
    te

    Lunch
    Linsoppa
    2 små skivor grovt bröd med räk-mjukost

    Mellanmål
    2dl naturell yougurt med bär och 1dl müsli
    2 skivor grovt bröd med ajvar relish
    torkad frukt

    Middag
    Linssoppa + lite majs
    1 ägg

    Kvällsmat
    2 skivor grovt bröd utan pålägg
    2 torkade dadlar, 4torkade aprikoser, 2 torkade plommon, lite torkade gojjibär

    För mycket, för lite eller alldeles lagom? Jag är förvirrad, jag känner mig som ett svullo även om något i mig säger att det inte alls var svullo. Men jag har klarat mig ifrån hets och spya, men det var inte det lättaste direkt...

    Fredag

    Jag vaknade med ett hopp, klädde på mig, kollade mig i spegeln, och för en gångs skull var jag nöjd, jag gillade en del av det jag såg, inte allt, men jag kunde fokusera på det jag gillade. Åh vad jag älskar sådana här morgnar. Nu blir det frukost och sedan bär det av till skolan.

    Det kommer bli en bra helg, det känner jag på mig, det blir vänner, pojkvän, mys och påhitt. Vad ska ni hitta på i helgen?

    Att äta normalt

    Det finns en sak som jag verkligen skulle vilja kunna och det är att äta normalt. Med andra ord när jag är hungrig eller sugen på att äta, och att njuta av det. Visst jag kan njuta av mat nu med, men bara vissa stunder och även om jag njuter när jag äter något så kommer ångesten som en käftsmäll efteråt. Så vill jag inte att det ska vara.

    Jag klarar det inte längre, snart slutar jag fan bry mig helt om mat, men nej just ja, det är ju just det som är mitt problem. Fan.

    Bilder

    Det är så skumt att titta på gamla bilder, och med gamla menar jag kanske något/några år sedan, då man var sjukare, och man riktigt ser lidandet i ögonen, hur leendet knappt hålls uppe, hur tankarna är på helt andra platser. Och jag kommer ihåg att vissa av de fotografierna vågade jag knappt lägga upp på nätet för att jag trodde att folk skulle tro att jag gått upp i vikt för jag tyckte att jag var tjock när jag nu ser att jag var mager. Kroppsuppfattningen är inte den bästa under svält, det stämmer verkligen, hur ogärna jag än vill det så stämmer det.

    Jag har funderat på att lägga upp bilder från då och från nu, men det får bli om ett tag, jag måste se till att hitta några bilder som jag inte lagt upp någon annan stans först, eftersom jag verkligen inte är redo att "komma ut" och skulle jag komma ut så hade jag nog aldrig nämnt den här bloggen, för detta är mitt innersta, mina tankar, det är insidan av mig själv, och det blir för utlämnande, även om tanken slagit mig.

    Kommentarer

    Har inte svarat på några kommentarer från gårdagen än, tog en datorfri eftermiddag/kväll igår, hade suttit framför datorn i flera timmar i skolan så det blev för mycket dator helt enkelt.

    Men jag märker att det är många som känner igen sig i hur det är att gå upp i vikt, skönt att det finns fler som tycker att det är jobbigt. Men samtidigt sorgligt att vi är många. Men tar vi tag i oss själva så kommer det gå bra!

    Jag klarade hela dagen fram till 20.00 tiden, då jag hetsade i mig frysta chashew nötter och mackor, VARFÖR? Åh så onödigt.

    Vikt

    Vägde mig i helgen, vågen stannade på 52.3kg men på något sätt så börjar jag acceptera det, jag vill egentligen inte, det är "inte jag" att väga över 50kg, men det kommer bli det, jag undrar bara hur lång tid det tar att vänja sig. Jag som förraktade att väga över 50, skrattade och blev förolämpad om någon trodde att jag "var så fet att jag vägde 50kg, hur kunder de tro det!?" nu vet jag bättre, men siffrorna är ändå svåra, det var en väldigt svår spärr.

    Jag har med andra ord gått upp 0,1kg den senaste månaden, det är inte mycket jag måste få in det i hjärnan!

    Åh nej

    Nej jag klarade inte denna dagen, jag hetsade och spydde, funderade länge innan jag köpte hetsen, ska jag eller inte, det slutade med att jag gjorde det. Varför kan jag inte backa tiden?

    Jag lyckades flytta psykologtiden så nu är den inte på skoltid så jag ska ta tag i mig själv och fixa skolan, jag fick förresten mvg (eller ja nu är ju vg det högsta men ja det är samma sak nu) på min första tenta i fredags, helt underbart!


    En sak som jag glömde säga som jag tänkte skriva igår var att jag träffade en av mina bästa vänner igår, hon kommenterade att jag var så skinny (med beundran), och jag blev så chockad, jag? skinny? nu? jag som satt i tankar om hur tjock jag blivit, hur hemsk hon måste tänka att jag blivit. Så jag fick bara ur mig "va? men jag har ju gått upp 5kg denna hösten!" hon sa att hon inte såg det alls. Hon väger kanske några kg över mig bara, hon ligger precis på normalvikt/snuddar på undervikt, har en underbar slank kropp utan att banta eller liknande, så det känns så dumt att hon ser upp till mig, tror att jag äter så nyttigt etc. Men hon borde väll fatta att jag inte mådde så bra förförra sommaren när mina revben stack ut rejält hur jag än gjorde, och vi badade i bikini, nej det borde hon sett, även om hon kanske inte ville fatta. Men jag blev glad över att höra att jag fortfarande är "skinny" jag har kännt mig så stor, jag är van att folk kommenterar att jag är "så smal!" med beundran (eller inbillar jag mig bara det?), men på det sistone så har folk inte kommenterat min kropp alls, vilket faktiskt stör mig, jag vill bli omtyckt och få komplimanger, även fast jag bara stöter bort dem.


    Skolan

    På morgonen går jag upp tidigt, fixat och donar med inställningen att det ska bli kul i skolan, men så fort tiden närmar sig, när det är 5-10min kvar innan jag ska gå, då får jag panik, då vill jag inte gå längre, då vill jag stanna upp tiden, ibland stannar jag hemma bara på grund av det, hur slutar man med det? Min närvaro blir bara sämre och sämre.

    Nej, nu ska jag gå iväg, imorgon ska jag ändå gå tidigare pga psykologen, men då är det värt!

    Hur gör ni?

    ...

    Hur vet man när man mår bra? Hur vet man vad som är "normalt"?
    Plingar det till när man är färdig, när ätstörningen försvunnit?
    Jag vet inte vad jag ska tänka eller tycka bara att allt ska bli bra
    men jag vill inte bli större, jag vill dö och leva helst samtidigt.

    Frukost

    1 kokt ägg
    2 grova mackor med (räk)mjukost
    2 torkade plommon
    några nötter


    Förra veckan klarade jag 5dagar förresten, det börjat gå bra igen nu!

    Ångest och glädje

    Jag satt och läste i boken "jätten i spegeln" nyss (bra bok, om ätstörningar), och började tänka på om jag hade något "fix", några tvångstankar, och kom först fram till att "nej, inte JAG" men sedan när jag började tänka noga kom jag på att jag har massor, förut kunde jag inte gå överallt på gatan, vissa plattor var "förbjudna" och så låter jag aldrig min kille få veta att jag gråter om vi ligger ner i sängen, sitter vi upp eller liknande är det en helt annan sak. Det är lite skumt.

    Samma sak kom upp när jag funderade över varför jag inte har ångest attacker som man läser om överallt, och så slår det mig att jag inte fattat innebörden, att det kanske inte alls är normalt att gråta sig till sömns samtidigt som man håller inne andan varvat med att andas i otakt, ena stunden väldigt snabbt för att i andra stunden försöka sluta andas, att hoppas att någon ska komma och slå ner mig tills jag somnar. Jag vet inte om min kille fattade, men jag fick hur som helst en sådan "ångest attack" (ordet känns så främmande) igår natt, bredvid min älskling i sängen, det blev bara för mycket, så när han sa att jag var vacker och söt så tjafsade jag emot (hur kunde han tycka att jag var söt och vacker, det kunde jag inte förstå!), vi började bråka om lite allt möjligt, han sa till mig att lugna ner mig när jag låg och hyperventilerade, men hur mycket förstod han?

    En sak som gjorde det svårt för mig i helgen var att min kille sagt "nej jag kan äta imorgon" när jag frågar om han ska äta också, vilket gör att jag inte heller vill äta även fast jag vet att han kommer äta något annat sen, ofta onyttigt, ändå fastnar orden i huvudet.

    Men vet ni vad? Jag ska få träffa en psykolog redan på tisdag, snabbt som tusan gick det! :D

    Kalorier?

    Kommentarer om gårdagen, word på det victoria skrev, jag vill inte räkna kalorier i onödan, och det var absolut inte tillräckligt med mat ändå, livet är ingen tävling vem som äter minst, livet är menat att levas, och i ätstörningar är det inte många stunder man lever tyvärr.


    Dannofino -

    fast din mat låter rätt mkt :( vet du hur många kcal det blev sammalagt?

    Victoria -
    Dannofino, mycket är det faktiskt inte. :(

    Det är inte heller bra att hålla på och ta upp om att det enligt din mening om saken låter som mycket för en som inte har ett normalt förhållande till maten...
    Dessutom så ska en människa normalt inte kunna svara på vilken kalorimängd som intagits heller~

    ---

    Det är iallafall bra att du inser vad som verkar normalt eller inte. :3
    Se och lär dig av de mer friska människorna omkring dig, så går det nog bra~ ;3

    Har du haft en bra dag annars då?

    kramar <3

    Yeey

    Igår klarade jag ännu en dag, däremot blev det alldeles för lite mat:

    Frukost: 2 knäckemackor med smör, ost och skinka + 2dl lättfruktyougurt (söt och sockrad!), 1dl hallon + 1ägg

    Lunch: ½paprika + 3stora champinjoner + 2dl vita bönor i tomatsås, 1 mjuk macka med smör och skinka

    Middag: Torsk, ris och grönsaksröra

    Lördagsmys: Jordnötter med skal, 1 grov fralla utan pålägg

    Sad

    Jag klarade inte denna dagen, trots att jag åt en bra frukost, jag föll dit rejält med godis, glass och tacochips. Nu värker halsen och hela jag är yr och vimmelkantig. Jag vill inte ha något mer alls nu, även om jag vet att jag måste äta, men min inspiration föll bort. Tur att jag ska äta lunch med mamma sen då, så slipper jag bolla sönder hjärnan med "borde jag eller inte" för visst borde jag det!

    klarat en dag till

    Jag klarade gårdagen med bravur, det kändes bra, har precis ätit frukost och ska dra iväg till skolan nu, måste bättra på min närvaro...

    Frukost idag:
    2 knäckemackor + ½burk makrill i tomatsås,
    1apelsin+1kiwi+½dlhallon+mjölk+müsli,
    1 kokt ägg

    Psykolog

    Tänkte precis skriva ett arg meddelande om att jag ringt psykriatiska öppenvården minst 15gånger och att det bara gått fram en signal och sedan blivit tyst, men så svarade dom till slut! Personen på andra sidan luren var väldigt barsk och jag blev väldigt osäker men sa ändå att jag ville träffa en psykolog, att jag gjort det innan, att jag har ätstörningar, mitt namn och personnummer. Han sa att de skulle skicka ut en kallelse som kommer om några veckor.

    Några veckor!? Det är ju jättelång tid, hur ska jag veta hur jag mår då? Det är ju nu jag behöver hjälp, men jag kommer förmodligen behöva den då med, så att tjata emot skulle nog inte göra någon skillnad. Men jag blev förvånad för jag sa inte vad jag vägde/längd etc, tänk om det hade varit mig när jag var som sjukast, snäppet över tvångsinläggning, om jag då bodde själv och skulle vänta några veckor, nej det vågar jag knappt tänka på faktiskt.

    Men jag är glad att jag fick tag i dom och att jag ska få hjälp, jag behöver prata av mig, det behöver jag verkligen!

    Imorgon ska jag hem och träffa min pojkvän, det är också något som jag behöver, jag behöver kramas, ha honom nära mig, känna mig vacker och att allt kommer bli bra igen. Det är han som sett till att jag verkligen sökt vård och även tjatat på mig om det ända sen det började. Han är bra för mig, även om han på andra sätt är dålig för mitt tillfrisknande (eftersom han äter så oregelbundet/lite och är lika tanig som mig, inte vill jag vara större än min kille...)

    Frukost

    1 kokt ägg
    2 lingongrova med mjukost (räksmak)
    1 grovt knäckebröd med mjukost (räksmak)
    te

    fuckfuckfuck

    Och så förstörde jag det IGEN, varför!? Men ja, jag hetsade och spydde, och nu gör min hals ONT, den gör bara ont om jag klarat några dagar, undrar hur förstörd min hals är då egentligen. Nej, det vill jag inte ens veta.

    Ska tvätta lite nu, så jag får något gjort i alla fall, för nu är jag besviken på mig själv, väldigt besviken. Men jag måste inse att det är okej att falla bara man reser sig igen, och det ska jag!

    I did it!

    Jag gick till tandläkaren och jag sa som det var när hon frågade om jag hade någon sjukdom eller liknande "ehmm, jaoo jag har ätstörningar, kräks en del och så..." och på hennes reaktion verkade det som om var och varranan gjorde det. Haha. Men fattar ni hur stolt jag var över mig själv när jag hade sagt det? Åh det bara pyste stolthet och en känsla av "nu blir jag fan frisk!". Mina tänder såg bra ut, lite emulsionsskador och tendens till hål men inte värre, nu ska jag vara bättre på att ta hand om mina stackars tänder - och inte spy!

    Morgon

    Åh tack för alla fina kommentarer om att det inte var en katastrof igår! Jag behöll maten och umgicks med lite vänner och åt snacks på kvällen, men det var mysigt och jag bestämde mig för att skita i ätstörningen, klarar jag idag så har jag klarat en vecka!

    Har just ätit frukost (1 ägg, 1 grov macka med räkmjukost och sill, 1 banan, te) och om en stund ska jag iväg till tandläkaren, men ska jag säga att jag spyr? För det är väll ganska nödvändigt för att de ska veta hur de ska göra med tänderna om något blir fel? Jag måste bara våga, men nu känner jag inte längre någon på tandläkaren så nu kan jag ju i alla fall inte tänka på det!

    (just ätit en knäckemacka med ajvar relish och ett äpple också!)

    illa

    Har ätit ett megastort mellanmål nu på eftermiddagen: 1 näve mandlar, 1 knäckemacka med ajvar relish och 2 äpplen. Det känns som om jag lika gärna kan hetsa och spy, men det ska jag inte, jag lade mig och vilade och läste lite i Mia Törnbloms bok "så dumt!" och började tänka på hur min ätstörning gått ut över min omgivning (i boken handlar det om hennes missbruk av droger, men det går lätt att fundera över ätstörningarna eftersom det låter ganska lika i mina öron), och jag har alltid tänk att "min omgivning har aldrig blivit illa behandlade eller så, de har inte lidit av att jag var sjuk" men jag börjar inse att jag nog gått runt med en bindel för ögonen.

    Det är klart att de förnekat att jag varit sjuk, om jag nästan börjar gråta när jag ser en bild där mina knotor uppenbart sticker ut så är det väll klart att de ser men att de kanske inte vet hur de ska ta tag i det. Och jag har även gått ut på dom genom att vara tyken, inte engagera mig ett dugg i familjen, stänga in mig och vägra någon in på livet, vilket till slut gjorde att min mamma bröt ihop framför mig, hon kom in på mitt rum och bara ramlade ihop i en snyftande hög, och jag kände mig så liten, så sjukt liten och elak, för jag kunde inte gråta när hon var där, jag var helt känslokall och att trösta någon när det är så uppenbart att det inte finns några känslor, det går bara inte. Sekunden efter att hon lämnat mitt rum bröt jag ihop. Men det såg inte hon.

    Läsvärt

    Snubblade över ett blogginlägg som handlar om hur modeller blivit smalare och smalare på kort tid och hur snabbt vi har vant oss med det, hon visar även bilder från en Hm katalog från 2002 och jämför med deras bilder för detta året. Och jag kan inte annat än att säga: herregud! För det är sådan extrem skilland, och jag hade helt glömt att modellerna innan hade normala kroppar, och om man då lägger till att det var samma tjat om att modellerna var för smala då, hur smala är inte dagens modeller då?

    http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12885832

    ÅH!

    Detta förstörde min till synes perfekta dag, jag har försökt ringa vuxenpsyk minst 20ggr och det är upptaget hela tiden, varför har de inget kösystem på telefonen när de bara har telefontid en timma per dag?

    Men jag har fixat tandläkar tid här trots att de inte tar emot nya kunder(!), har fått ont i tandköttet (och ja jag vet att det är från alla kräkningar) så jag vill se om det är något man kan göra åt det och så vill jag veta i vilket skick mina tänder är i nu, gissar på inte särskilt bra, men det är bättre att få det som går att fixa fixat än att det bara blir värre och värre.

    Men som sagt så vill jag ha tag på vuxenspyk, men det kommer väll vara upptaget ända tills telefonsvararen kommer på med "vi har telefontid mellan bla bla bla" ÅH!

    Viljestyrka

    Jag åkte för att handla för en stund sen, och när jag står där i affären (och redan planerat vad jag ska köpa) så ser jag att de säljer en liknande "ben and jerry" glass för 12 eller 13kronor, självklart ploppar hetstankarna upp, visst vore det billigt och bra? Men nej, varför ska jag köpa glass när jag bara kommer få ångest av det om jag äter den och har kvar den i magen och även om jag spyr upp den. Så nej, jag köpte mina mandlar och ägg istället, och cyklade hem nöjd och lycklig!

    Yes det stämmer verkligen att jag skiner upp när jag äter bra, jag känner det verkligen, jag blir så mycket piggare och allt blir så mycket enklare. Hoppas det fortsätter så här!

    Frukost

    Det blev två små frukostar istället för en stor imorse, och nu är jag PROPPMÄTT!

    1. 2 små grova mackor med mjukost (räksmak) + 3bitar sill + 1 torkat fikon
    2. 2 små grova mackor med mjukost (räksmak) + 3bitar sill + 1 torkat fikon
    Gott, väldigt gott, det hoppas jag att jag kan stå mig på ett tag, för nu ska jag strax till skolan, jag har fått tillbaka min motivation till skolan nu det sista förresten. :)

    Jippie hoo :D

    Jag klarde helgen galant, åh vad glad jag är, idag har jag klarat min fjärde dag i rad. Och jag åt efterrätt i helgen med, och nu på tåget hem blev det nästan en hel påse riesen choklad, men herregud så ofta äter jag inte godis, och idag har mina mål ändå blivit ganska rubbade, men jag har ätit tillräckligt tror jag, nu skriker min mage igen så ska äta någon bit sill tänkte jag. Det där med att äta mycket fisk har jag blivit duktig på nu på sistone, om det verkligen hjälper mot nedstämdhet vet jag inte, men jag är ju glad nu? :D

    Däremot så visade min mormor mig några bilder hon hade tagit från i somras, vid min student när jag tog på mig balklänningen för att hon ville ha den på kort, herregud vad tanig jag var! Det skar i hjärtat på mig, jag stirrade på bilden och började fundera över hur det var möjligt att jag var så smal när jag kände mig så stor. Och började även fundera över hur vriden kroppsuppfattning jag nog har nu med då, för jag vägde kanske runt 3-5kg mindre då, och knotorna på axlarna syntes TYDLIGT, då börjar jag undra om jag kanske inte alls är så "normalstor nästan mullig" som jag uppfattar mig som nu. Det blev en chock. Men det var nog bra, att få det svart på vitt (eller som i detta fallet; i färg!).

    Åker hem

    Jag ska hem och fira en kompis födelsedag idag, så det blir nog både alkohol och tårt/kak buffé men jag ska klara denna dagen med! Jag ska ha kul och skita i ätstörningen. :D

    Läsarkommentar

    "idag efter att jag ätit frukost kände jag en molande värk i en kindtand, och det är just när jag märker att tänderna tar skada som jag blir som mest avskräckt mot hetsen/kräkningarna.
    tidigare så har jag aldrig direkt känt av några symptom på mina tänder. visst, jag har hört och vet om att tänderna skadas något oerhört av magsyran, men jag har som sagt inte brytt mig så mycket om det eftersom att jag inte märkt något på mina små gaddar.
    sist gång jag var hos tandläkaren fick jag däremot en chock - jag hade 8 hål, varav 1 jag ska borra om en månad. och eftersom värken jag nu känner kommer ifrån en annan tand så blir jag inte förvånad om de är tvugna att borra fler.
    det är så dumt att ens problem är tvungna att växa till den grad att den går ut över sånna här påtagliga saker innan man gör något åt dem! efteråt så kommer man ju bara gå och ångra att man inte agerade innan skadan var skedd, att man inte tog sina problem på allvar tidigare." - Matilda


    Svar: Åh jag känner igen mig helt och hållet, jag känner inte av att det tar stryk förutom väldigt sällan och jag fick precis som du en chock av tandläkaren att jag hade massa hål. Nej nu ska vi ta tag i oss själva och dra oss ur detta!


    (Jag klarade denna dagen förresten!)

    Nu jävlar

    Igår kväll när jag borstade tänderna insåg jag att mina tänder visst har tagit stryk, eller rättare sagt tandköttet på de nedre framtänderna, så jag lovade mig själv på allvar att nu vill och ska jag fan inte spy mer, det är INTE värt det. Jag har inte råd att förstöra mina tänder/min kropp och sen har jag inte heller råd ekonomiskt, men just den första punkten väger absolut starkast!

    Jag känner på mig att detta är en bra dag! :D

    YEES

    Jag klarade dagen idag, jag är stolt nu! Och jag åt 3 chokladbitar förut idag, det är jag inte stolt över, men jag är stolt över att jag tog beslutet att behålla dem i magen och att inte få någon ångest, det var ett stort steg.

    Jag har även kommit fram till att jag omöjligt kan få ihop min ekonomi om jag ska fortsätta hetsa, hetsmat är inte billigt direkt. Så nu ska jag inte köpa onyttigheter på ett tag för att få bort hetsmaten från min lägenhet (och nej nu menar jag inte vanlig mat som bröd etc. utan som smågodis, kakor och liknande) och istället fylla på med riktig mat, jag ska äta mig mätt!

    Läsarfråga

    Fråga: Varför äter du över tvåtusen? :) puss

    Svar:
    Jag äter över 2000kcal eftersom kroppen behöver det! En vuxen stillasittande kvinna ska äta ca 2300kcal, tränar du eller är ungdom så ska du äta runt 2500kcal, visst stämmer det inte för alla, men för de allra flesta. Men över 2000kcal ska alla äta, annars bantar man och det är ju det jag ska ta mig ifrån!

    Ge mig självkänsla nu!

    Varför är min energi så låg just nu? Yepp jag misslyckades även idag, trots att jag klarade mig ända fram till kvällen, och då hade jag ändå ätit min middag vid 15.00 bara för att jag var hungrig och man ska ju lyssna på kroppen? Men efter halva soppan så var jag proppmätt, men tror ni jag slutade äta? Nej, vafan jag hade mat på bordet, inte slänger man mat (okej stor dubbelmoral, jag spyr upp mat det är i princip samma sak!), så jag åt, kände mig tjock så jag gick och vilade under ett skönt täcke. Det funkade, ett tag...

    Jag kommer inte kunna ringa och boka tid för hjälp än på ett tag heller för jag ska gå till skolan, jag var inte i skolan idag heller, har varit borta hela veckan nu, det känns också segt men min motivation till allt är som bortblåst.

    Krom tabletter?

    Borde jag börja knapra kromtabletter mot mitt söt/hets sug? Fungerar det? Hade varit underbart isåfall.

    Woho

    Har just ätit en tidig, men stadig, middag och även fått ett samtal från min sjukgymnast (eller nu kanske jag borde säga, min FÖRE DETTA sjukgymnast) som hade tagit reda på en psykriatisk mottagning här i närheten, guld värd är hon!

    Men problemet är som alltid med dessa telefontider, jag hatar att man bara kan ringa på morgonen, det är ju då man är i skolan/jobbar. Men man kan bara ringa mellan 10.30 och 11.30 ehm kul, eller inte. Jag har rast från 9.30 till 10.00 men sen har jag lektion den tiden, om jag inte ska ta ÄNNU en dag ledigt, men det skulle inte kännas helt rätt... Och att gå ut och ringa kan jag ju alltid göra, MEN jag kommer känna mig så blottad "tänk om någon hör!" och så har vi ju problemet med att jag blir en lipsill när det handlar om att prata om att jag har problem. Det är så sjukt mycket enklare att skriva om det!

    Sjukgymnast

    Har pratat med min sjukgymnast nu, kändes riktigt skönt, hon är så lugn och samlad. Och så skulle hon ringa capio anorexicenter för att se vad de hade för samarbeten här i närheten (jag vet att de har det, men inte vilka sorts) och ifall jag kan få hjälp, och fråga om jag kan få hjälp där det inte går ut över skolan. Hon är en ängel, inte många i vården som jag kan säga det om!

    Jag behåller det

    Jag började ännu en hets, jag åt ett halvt paket vaniljvisp (med lite blåbär i och fryst så det blev som glass, riktigt gott!), ca 50g mörk choklad och 2 lingongrova med rikligt med margarin och ost i ugnen. Planen var som sagt att det skulle komma upp med, men nej jag vill faktiskt inte spy, det vill jag inte, och dessutom blir kalorierna väll som en lunch skulle jag tro. Dessutom är jag mätt, lite övermätt men inte så farligt, det gör inte ont som när jag hetsar i vanliga fall. + faktumet att jag börjat tänka på att "om jag var gravid så skulle allt vara så bra för då skulle jag tänka på ungens bästa" därför har jag bestämt mig för att (och ja jag vet att det kan låta rätt sjukt) låtsas att det är en unge i magen, för att behålla maten. Nej men själva tanken att om jag nu ska lyckas bli gravid så måste jag helt enkelt bli frisk och då måste jag helt enkelt behålla maten.

    Ringt

    Så nu har jag ringt min gamla sjukgymnast, eller pratat in på hennes telefonsvarare så hon ringer nog upp om ett tag. Känns skönt, men jag vet inte ens vad jag vill, vill jag ha hjälp här och samtidigt gå i skolan, eller ska jag flytta hem och satsa på att bli frisk till 100% ?

    Jag misslyckades nyss, skulle äta ett mellanmål, men det slutade med att jag satt med munnen full av choklad och vaniljkräm, det var inte gott med bara vaniljkräm ändå tvingade jag i mig det, varför? Åh snälla ta mig härifrån NU NU NU. Men jag vet, ingen annan än jag själv kan ta mig härifrån.

    Besviken

    Nu har jag pratat med vårdcentralen, jag fick reda på

    1. De har ingen som helst hjälp att få där jag bor, inte ens en sketen psykolog, NADA
    2. De kan skriva en remiss så att jag får hjälp, men när jag sa att jag fått hjälp tidigare sa hon lite små tyket att "om du fått hjälp tidigare och ändå inte lyckats bli frisk ska du kontakta dom igen" och jag sa att det är ca 30mil till stället jag gick på tidigare, men hon tyckte ändå att de är deras uppgift att ge mig en remiss då.
    3. Ställerna som kan få remiss till ligger ca en timma bort och jag har ingen aning om det går att komma dit utan att åka bil, vilket jag inte kan.


    FAN! Sitter och gråter nu, varför gråter jag alltid när jag söker hjälp? Tårarna började rinna nedför kinderna i slutet av samtalet, det blir alltid så när jag skaffar hjälp, det blir så äkta, allt det där jag försöker gömma mig ifrån.

    Vårdcentralen

    Önska mig lycka till för idag ska jag ta mod till mig och ringa vårdcentralen för att se om det finns någon hjälp att få, och finns det inte det så ska jag be om en remiss till något närliggande ställe dit jag kan få det, för nu jävlar ska jag ha hjälp.

    Jag måste dock erkänna att jag funderat starkt på att hoppa av utbildningen, flytta hem där jag också vet att det finns hjälp att få. Men så blir jag rädd att jag inte kommer få något jobb, eller att jag inte kommer komma in på någon utbildning senare, jag har redan planerat upp mitt liv. Fast i den planeringen så skulle jag aldrig ens blivit sjuk, eller varit sjuk just nu...

    Vaccinering

    Kom att tänka på en sak förresten, eller två saker egentligen.

    1. En riskgrupp till svininfluensan är personer med lågt immunförsvar, då undrar jag bara vad som innefattas i det? För man får ju lågt immunförsvar av ätstörningar! Jag ska dock inte ta vaccinet pga alla bieffekter. Ska ni ta vaccinet?
    2. Hörde på radion för någon dag sedan att vaccineringen går ut över andra personer som söker hjälp och de nämnde personer med ätstörningar eller psykiska problem då det inte ansågs lika akut, stämmer detta?

    Underbara ni

    Jag har ätit bra idag, men jag har hetsat en gång, men jag försökte att bara spy hetsen och inte tömma magen på allt, ett litet framsteg i alla fall. Och jag var hemma "sjuk" från skolan idag, det tog emot precis innan jag skulle gå, jag klarade det bara inte, så jag stannade hemma och tog hand om mig själv istället, cyklade iväg och handlade, lagade mat och har bara tagit det lugnt. Jag ska inte pressa mig för hårt, att bli frisk ska vara mitt nummer ett.

    En sak som jag däremot borde ha gjort men som jag helt glömde av var att jag skulle ringa vårdcentralen och fråga om de har någon psykolog eller hjälp för ätstörningar. Jag antar att man ska ringa på morgonen i alla fall? Och imorgon börjar jag tidigt så då kan jag inte göra det, eller så tar jag mig ännu en ledig dag, ringer till vårdcentralen och pluggar hemma istället för att vara i skolan och lyssna på det jag istället kan läsa i mina böcker. What to do?

    Och tack så mycket för allt pepp och jag blir så glad när ni tror på mig men framför allt när ni skriver att ni efter att ha läst här ska satsa ännu mer på att bli friska, jag vet att vi kommer att bli friska men det är ingen lätt väg dit och det är nog det jag börjar inse nu, jag har hela tiden inbillat mig att jag bara ska vakna upp en dag och bli frisk, nja så fungerar det inte, tyvärr!

    November

    Jag klarade denna dagen! Och jag tänkte att jag skulle göra en favori i repris, med andra ord klara en hel månad (som jag gjorde i september), för idag börjar en ny månad. Nu ska jag kämpa som bara den. Sitter med en uppsvälld mage nu antagligen på grund av all hets och spya den senaste tiden, men har jag ångest över det? Nej faktiskt inte, för den är uppsvälld det är inte fett, det är bara luft och en konstig vatten/salt balans som man får av att spy. Men när jag slutar spy kommer det gå bort, alltid en bra morot. ;D

    Skillnaden

    Jag satt just och funderade på hur den här bloggen har ändrat mig, jag hetsar i princip lika många dagar varje vecka, eller egentligen lite färre dagar nu, men jag hetsade ca 5gånger per dag förrut, numera hetsar jag som MEST 3grr per dag. Men framför allt så har mitt tankesätt ändrats, jag är bestämd att bli frisk och ni som läser mig peppar mig så enormt. Även om jag misslyckas ofta så har jag gjort framsteg som jag inte inser förrän jag verkligen tänker efter, det är så typiskt, tänk om man kände av att man gjorde framsteg, det hade nog varit enklare då!

    Och vet ni vad? Jag höll mig ifrån att hetsa, jag åt lite rostade sojabönor, en bit mörk choklad och en grov macka istället. Sen satte jag mig ner och läste en bok, allt för att maten skulle smältas men framför allt för att psyket skulle smälta faktumet att det inte blir någon hets!

    Frukost

    Just ätit en god frukost och bestämt mig på riktigt, jag SKA bli frisk, och jag ska även söka hjälp, det får bära eller brista, men att jag blir frisk är viktigare än skolan, det är viktigare än att passa in, och det är verkligen viktigare än min stolthet. Fast helst ska jag kombinera hjälp med att fortsätta min utbildning så gott det går.

    Frukost
    1 kokt ägg
    Havregrynsgröt med blåbär/hallon
    1 knäckemacka med (sport-)leverpastej

    RSS 2.0