Att berätta
Så jag börjar starkt fundera på att SKRIVA ett slags brev till mamma som jag kan räcka över för annars kommer det antagligen sluta med att jag inte säger det jag vill eller att jag bara säger en del och utesluter 100 andra som jag faktiskt vill att hon ska få veta. Fast ett brev försvinner inte, det är den jobbiga biten, men jag kan ju alltid ta tillbaka brevet igen...
Och till min pappa, syster och bror känns det ännu jobbigare, så jag börjar med mamma, eller egentligen är mamma jobbigast att berätta för just eftersom jag bryr mig mest om hennes åsikt, och för att jag vet at det är hon som kommer att bli mest ledsen. Men hon skulle ju bli ännu ledsnare om jag hade kommit fram om x antal år och sagt att "jag är frisk från mina ätstörningar nu, men jag var sjuk i 10år".
Tycker det är jättebra att du försöker berätta för din mamma! Jag tror att det underlättar ganska mycket! Jag har fortfarande inte sagt mer än nödvändigt till min mamma... Det enda hon vet är att jag har gått på dagvård för att jag har haft det lite jobbigt med maten och tyckt att det vart svårt att äta tillsammans med andra.
Det är förvisso sant, men långt ifrån hela sanningen.
Det är svårt att berätta, det är först nu, flera månader efter dagvården som jag på riktigt vågat säga att jag har en ätstörning. Men att skriva brev är en jättebra idé, eller prata med din mamma tillsammans med någon annan.
Å, ja, det är så svårt hur man ska framföra det!
Min mamma blev irriterad och påstod att jag inte alls hade depression. Hmm..
Och det här med maten är ett ständigt smusslande, vet inte hur länge jag orkar.
Fortsätt kämpa!
Kram
Du kanske kan skicka din mailadress så behöver jag inte förklara öppet om varför de inte tror mig?
