Brev till mamma

Jag vet inte om jag ska skicka detta nu, eller senare eller om jag ska räcka över det till henne, vad tror ni? (Och detta är en censurerad version, har tagit bort alla namn)

Hej mamma!

Det här är inte så lätt att säga för mig så jag väljer den enklare vägen att skriva istället, annars skulle allt bara fastna som en klump i halsen på mig. Jag har problem med maten och har haft det under hela gymnasiet, så ca 3år nu. När jag sjukskrev mig förra sommaren så berodde det inte på att jag var för stressad och hade gått in i väggen utan på grund av anorexi, de andra orsakerna berodde just på det, och det var även då jag var som värst men jag tog tag i det och gick hos en sjukgymnast som tog vikt, puls/blodtryck regelbundet på mig. Sedan slutade jag där för att det var så mycket i skolan och för att jag inte riktigt vågade bli frisk. Mot våren sökte jag hjälp igen och fick samma snälla sjukgymnast, hon tyckte att jag borde läggas in på dagsvård (dvs att man går på en enhet från morgon till eftermiddag, äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål där och sysselsätter sig med saker som hjälper en att bli frisk) men det vägrade jag som jag alltid hade vägrat det, jag kände att jag kanske behövde det men att det inte skulle fungera pga skolan, det hade fungerat om jag hade haft ett annat program men vissa ämnen som teater går inte att plugga på distans så då hade jag fått gå om tredje året, och det ville jag inte.

Nu kanske du undrar vad för slags ätstörning jag har, och det är en blandning, jag har haft anorexi när jag knappt ätit och tränat för mycket, sedan har jag haft anorexi med hetsätning/kräkning mest, nästan samma sak som bulimi skillnaden är ens vikt (undervikt är anorexi och normalvikt är bulimi) och lite annat, det är det jag har nu med. Jag klarade dock en hel månad när jag flyttade  till "biip", jag åt så mycket som jag borde, men efter en månad precis så brast det och blev som vanligt igen, för lite mat i kombination till att kroppen skrek efter mat gjorde att jag hetsåt och spydde. Det tär väldigt mycket på mig och jag vill sluta, jag vill kunna äta normalt men det går inte på egen hand, så jag har kontaktat min gamla sjukgymnast som ska försöka fixa dagsvård åt mig i Göteborgsområdet. Jag vill självklart inte hoppa av utbildningen, men det känns som att jag behöver bli frisk i första hand nu.

Varför jag inte sagt någonting eller blå nekad när ni frågat om jag äter tillräckligt/mår bra är för att jag dels inte vågat säga något för att jag inte varit säker på att vilja bli frisk till 100%, men även för att det inte känns kul att berätta något som jag vet kommer göra er ledsna, men jag tror samtidigt att ni blir gladare av att få höra det här nu, än om x antal år. De enda andra som vet om det är "min pojkväns namn här" som stöttat/stöttar mig och det är även han som pushat mig att söka hjälp och "min bästa väns namn".

Jag är även grovt deprimerad enligt alla tester hos psykologen, men jag har tackat nej till alla sorters medeciner och har svårt för att se mig som deprimerad även om jag vet att jag är det och har varit det i olika grad sen slutet av nian.

 

 

Jag vill inte att du berättar detta för allt och alla, inte till morfar/mormor, inte till farfar/farmor eller någon i släkten, de enda jag vill ska veta det är du, pappa, "systers namn" och "brors namn". Men inte någon annan, det är för privat och känsligt fortfarande. Jag vill inte heller att ni börjar gulla med mig eller påpeka hur jag äter eftersom jag kommer att få hjälp med det från läkarna och dietister. Det jag vill är bara att ni ska finnas där, och jag ville bara att ni skulle få veta hur jag mår.  Om folk undrar varför jag hoppade av utbildningen så kan ni säga att jag inte hade ork att plugga just nu, att jag vill ta det lugnt, resa och jobba ett tag. Är det något du undrar så får du absolut fråga även om jag kanske inte kommer kunna svara på allt eftersom det är rätt jobbigt att prata om.

Och förlåt att jag inte sagt det här innan, och för att jag inte säger det till dig ansikte mot ansikte, men det är för jobbigt och svårt. Och förlåt för att jag varit så känslokall och inte kunnat berätta varför, jag älskar dig och har alltid gjort.

Kramar "mitt namn"


Skriv din åsikt
Postat av: Emelie

Jag låg inlagd på dygnetrunt-avdelningen i tre månader. Men vi fick vara i arbetsterapin som är just Dagvårdens lokal.

Avdelningen ligger ovanför dagenheten.

Jag var väldigt mot antidepp, tills dess att jag inte hade något val. Okej, jag spottade ut dem i början. Men sen insåg jag att, okej de kanske kan underlätta min vardag lite. Och till viss del underlättar de. Så därför rekomenderar jag dig att prova det.

2009-11-27 @ 13:35:10
URL: http://lillakana.blogg.se/
Postat av: Josefin

Jag tycker att det låter som ett jättebra brev, om det nu är det formen du vill berätta det i. I våras berättade jag för min mamma. Jag satte mig i hennes knä, som ett litet barn, och la alla korten på bordet, bad henne berätta för pappa och i övrigt bara stötta mig. Hon tog tag i det hela och kollade upp saker hit och dit, och det var jätteskönt; både att hon delade hemligheten med mig, men också att hon gjorde saker på eget initiativ som jag inte orkat, vågat eller vetet om! Vi kom varandra så sjukt nära efter det, och utan henne skulle jag inte klarat mig ur det! Jag hoppas att du vågar, för jag tror verkligen att det kommer kännas mycket bättre för dig!



Kram på dig tjejen, och hoppas att du, trots allt, kan få en mysig fredag!

2009-11-27 @ 13:53:30
URL: http://zucchini.webblogg.se/
Postat av: camilla

jag hoppas verkligen du kmr göra det! det kommer nog bli så bra! det fick mig också på att fundera på om jag borde berätta lite mer. dom vet bara att jag är sjuk ungefär. men för att klara av det tror jag man måste ha bestämt sig till 110% att det är frisk man vill bli. men det har nog inte jag, trots att jag gör allt man ska och sitter just nu med en godispåse (y) men det är ju mer komplicerat än så. önskar jag också vågar när jag väl har bestämt mig. lycka till!

2009-11-27 @ 15:45:26
URL: http://leverfordagenja.blogg.se/
Postat av: Victoria

Åhh, vilket rörande och fint brev till din mamma.



Men jag kan fatta varför du inte vill berätta för resten av släkten och så ändå.

Roligt att väga upp maten hemma hos farfar och farmor, vem är vad vi alla kan kalla för en skvallertant... usch.

Huvudsaken är iallafall att du valt att berätta för dina närmaste och viktigaste om dina problem. :)

Det handlar inte om kvantiteten, utan kvaliteten om vi kan säga det på det sättet~



Så du ska söka i Göteborg alltså?

Trodde att du bodde i Stockholmsområdet nästan~ :)



Du klarar det här,

kämparkramar till dig~ <3

2009-11-27 @ 17:56:46
URL: http://pigment.blogg.se/
Postat av: Malin

Du är riktigt jävla stark som har skrivit det här brevet, förstår du det?

Det krävs otroligt mycket för att våga skriva ner det som gör ont; att våga visa det man så länge försökt dölja. På det sättet är jag nästan lite glad att mina föräldrar konfronterade mig, att jag slapp säga någonting själv.



Jag hoppas verkligen att du tar mod till dig och också ger din mamma det här brevet. Det kan bara bli bättre nu, eller hur?



Förresten så blev jag riktigt lättad när du skrev att du inte vägde de där siffrorna just nu, eftersom att det riskerar så otroligt mycket; ett bmi under 15-strecket är allt annat än åtråvärt och jag undrar, varför just 45?

Det är ju knappast så att du mådde bättre när du vägde det än vad du gör nu? (och även fast du kanske tycker det själv så kommer jag aldrig att gå med på det, kommer aldrig tro på det; en sådan enorm undervikt gör en enbart till ett vandrande lik). Dock är du ju med ett bmi på 17 fortfarande underviktig och det hoppas jag att du förstår (jag har själv riktigt svårt att förstå det när det gäller mig själv)



Kram på dig, och allt det där som det är meningen att man ska skriva för att peppa folk (häh) <3

2009-11-27 @ 23:21:33
URL: http://hallonte.blogg.se/
Postat av: Lillan

Jättebra brev! Dock måste jag korrigera dig lite. Din uppfattning om vad som är anorexi och bulimi är stämmer inte. Du kan vara underviktig trots du har anorexi. Anorexi är en tankemönster och olika kriterier som skall uppfyllas likaså bulimi. På din beskrivning låter det som att du har UNS (ätstörning utan närmare specifikation) Att säga att man är udnerviktig och tränar är lika med anorexi är väldigt missvisande. Det kan röra sig om ortorexi eller bara UNS.

2009-11-29 @ 15:44:35
URL: http://metrobloggen.se/anguish
Postat av: Anonym

Väldigt bra och fint brev. Det är extremt modigt av dig att du vågar ge det. Lycka till :)<3

2009-11-30 @ 19:30:22
URL: http://anoa.blogg.se/

Skriv vad du vill här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag ser den)

URL/Bloggadress:

Vad ville du?:

Trackback
RSS 2.0