Funderingar
Jag fick en kommentar om igen att jag borde fundera på att ta en paus från skola och krav, bara satsa på att bli frisk 100%. Jag har funderat på det, vissa perioder snurrar det i min hjärna dygnet runt för att i andra perioder ha försvunnit. Jag har just börjat (sen i höstas) en ny utbildning som jag inte ens tror att man kan ta en "paus" ifrån. Isåfall får jag hoppa av, och börja på den igen senare isåfall och börja om. Visst det är möjligt. Men det som tar emot mest är att jag isåfall måste "komma ut ur garderoben", jag måste erkänna för åtminstånde min familj vad som pågår i min vardag, för de vet ingenting.
Och de har en bild av mig att vara "den där hälsosamma som vet allt inom träning, kost och hälsa" de ser mig som en slags förebild på det sättet och jag vill inte krossa den bilden, för jag gillar att de tycker så om mig, men det är inte jag, eller rättare sagt: det VAR jag men inte längre.
hur gammal är du? :)
kanske ska du ta en paus? men samtidigt tycker jag nog att skolan osv hjälper en att bli frisk i slutändan, för det är ändå där man sluter sin sociala kontakt som är livsviktig!
vilken klasss går du i? pusssssss
Jag var väldigt emot att ta uppehåll i min utbildning och gå in i behandling. Det kändes inte alls okej, och jag funderade massor på vad andra skulle tycka och tänka. Och det gick tvärs emot alla mina principer - jag var ju den där ambitiösa tjejen som klarade allt och hade högsta betyg på alla kurser och full kontroll på allt (i alla fall utåt sett)... Det tog emot att släppa greppet om det. Men när jag väl släppte taget om all kontroll, lät masken falla och tog det där uppehållet som jag så väl behövde, så var det så värt det! Det var det verkligen... Visst var det tufft också, jättetufft - men jag gav mig själv chansen att komma på fötter igen, och det är jag så oerhört tacksam över att jag gjorde. Jag är inte frisk ännu, men jag är på rätt väg. Hade jag inte tagit den där pausen i våras och ängnat all min tid åt att bli frisk, så vet jag inte vad jag hade varit idag.
Vill bara säga att det är värt det, att ta ett uppehåll och verkligen till 100 % satsa på att bli frisk och få hjälp. Det är jättetufft, men så otroligt värt det! Men du ska känna att det funkar också. Du måste vilja och ha motivation och tro att det finns ett liv bortom ätstörning, viktfobi och kaloriräknande...
Nej, man behöver ju bara berätta för de allra närmaste... Det var inte många som visste varför jag var sjukskriven i våras. De flesta av mina vänner visste att jag var sjukskriven, men de allra flesta av dem trodde att det var för att jag var för stressad och var på väg in i väggen - eller något sådant.
Nu däremot har jag berättat för ganska många att jag har en ätstörning. På något sätt känns det inte lika skämmigt längre, och jag har upptäckt att jag inte blir behandlad annorlunda för att de vet att jag har vart eller fortfarande är sjuk. Och den upptäckten har förmodligen hjälpt mig att fortsätta våga berätta.