När jag satt i skolan idag så tänkte jag bara "vad gör jag här?" "vems kropp är jag i?" "ta mig härifrån" och än en gång kom tankarna om vad skönt det hade varit om jag bara helt plötsligt hamnade i koma, fick dropp, vaknade upp och var helt frisk, det hade varit som ett mirakel.

Jag sviker mig själv varje dag, gråter, tänker alldels för mycket på dumma saker och klarar inte av att ha maten kvar i magen. Och jag skäms över det. Jag vill bara lägga mig ner, skrika och somna in, tyst och lugnt. Men nej, det ska jag inte.