Jag vet inte längre vad jag kämpar för, eller varför jag ramlar igen och igen. Jag hatar dessa dumma cirklar som gör att man bara ramlar längre och längre ner bara man misslyckas en gång. Jag hatar det. Ändå slinker jag dit. Och allt känns bara så dumt, jag umgås knappt med någon, alla andra verkar umgås med folk hela tiden, jag har mina FÅ vänner, men de bor inte nära mig längre eftersom jag flyttade. Och jag lyckas inte bli nära polare med någon i skolan, jag har försökt men insett att jag inte ska sukta efter att vara kompis med folk som jag måste passa upp på och kämpa som ett as för att få, jag måste få något tillbaka med isåfall, annars är det ingen mening.

Och just nu känner jag bara att jag vill köpa mig en våg, hämta hem mina efederintabletter (för ja, jag har fortfarande kvar massor av tabletter, som tur är inte här hemma) och börja svälta mig själv igen. Få uppmärksamhet, eller bara försvinna. Jag hatar den här känslan för jag vet att om jag skulle börja så skulle jag få en kick i början och tro att livet helt plötsligt hade vänt och blivit 1 miljon gånger bättre fast det istället blivit 1 miljon gånger sämre. Jag känner mig bara så ensam. Och jag har misslyckats idag. Och nu gråter jag. Jag hatar detta. Varför kan jag inte radera alla problem och bli nöjd med mig själv?