Fick hem ett brev från östras igår, stod inte mycket i det förutom att de inte hade tillräcklig information trots läkarremissen och att jag skulle ringa ett nummer. När jag ringde var det försent så jag får ringa det första jag gör på måndag morgon. Ett tecken i rätt riktning i alla fall!

Och jag åt på indisk resturang ikväll, åt en normal portion och nästan ett halvt naanbröd, kände mig duktig. :)

Denna veckan har verkligen varit en utmanar vecka för mig, jag vill bli frisk av hela min kropp och själ. Så här är mina personliga utmaningar jag lyckats med denna veckan:

• Fika (2gånger ett bakverk och te, en gång te och ½bakverk)
• Vitt bröd 3 gånger
• Ätit en normal portion god indisk mat
• Ätit 80g nötter vid ett tillfälle

Har fått reda på lite saker som gör att allt blir lite klarare, varför jag ätit mer än mitt ex när jag inte ens ätit tillräckligt, han ringde mig och pratade i nästan 2 timmar igår och sa även det att han har anorexi, att han vetat om det i ca 8 månader och nu även har det som diagnos. Och jag har anat det som sagt, för han är ju knappt större än mig och det har gjort att jag inte velat bli större än honom. Så det känns skönt att veta. Däremot känns det mindre trevligt att veta att han tagit tabletter och alkohol igen. :/ Det känns väldigt jobbigt.

Angående dejten så gick den helt underbart igår, jag var som på små moln, dessutom åt han ordentligt, är större än mig så han kommer nog vara bra för mig på det sättet om det nu skulle bli något vill säga. Men det blev pussar och prat på världens mysigaste café i flera timmar igår. :) (Och ja, det känns dumt att det bara gått en månad sen jag gjorde slut med mitt ex men den här killen ramlade jag nästan in i, det går knappt att förklara)

Jag ska slänga mina efederin tabletter idag med, det känns läskigt med nödvändigt, jag behöver dom inte, dom är bara en extra trygghet som ligger och drar i mig.

Åh vad glad jag blir, har fått två award(!) tack så hemskt mycket, just nu är mitt humör upsidedown, men jag ska skriva 7 sanningar om mig ändå, däremot kommer jag inte länka vidare till andra bloggar eller nej, jag ger en award till alla som läser detta! :)

1. Jag avskyr att laga mat med andra men älskar att laga mat ensam.
2. Jag har tagit överdos i efederin och svimmade dagen efter, har ärr kvar efter det fallet.
3. Jag skriver listor på vad jag ska göra men håller dom oftast inte.
4. Jag är rädd att vara för pojkig därför är jag väldigt flickig.
5. Jag är allergisk mot väldigt många saker men äter dom ändå.
6. Jag är väldigt naiv och tror att alla vill mig gott, alltid.
7. Jag är alltid 5minuter tidig om jag ska möta någon för att jag är rädd att den andra ska gå om jag är en enda minut försen.

Fick i mig en normal frukost för första gången på länge:

Och jag har ännu inte hört av vare sig från försäkringskassan eller dagsvården. Jag är i behov av både pengar och vård, snarast!

Förlåt att det varit tyst här i någon dag, det har bara varit så mycket annat som snurrat runt i min hjärna. Bråkat med mitt ex, pussat en söt pojke och ja, allt är bara helt galet nu. Men jag klarar maten bättre nu, som alltid när allt annat är kaos, typiskt nog. Varför kan jag inte klara maten när allt annat är bra också? :P

Imorgon ska jag in och dansa, jag har inte tränat på evigheter så det ska bli kul att få röra på mig, jag älskar dans så det gör jag INTE för att bränna kalorier faktiskt.

Och en sak som jag lyckades med igår var att äta en hel kakbit (mazarinkaka med pecannötter), väldigt stor som en stor tårtbit, på ett café. Mitt ex var med och åt halva sin, men jag åt hela och jag behöll den i magen och kompenserade inte på något sätt med maten i övrigt. Behöver jag säga att jag är stolt? Första gången jag klarade detta på flera år!

Jag har ju som sagt gjort slut med min kille, och nu inser jag hur bra det var för att bli frisk det var. Visst jag älskade och älskar honom verkligen, men dels så har han behandlat mig helt fel och dels så har jag svårt att äta när jag är med honom. Pratade med han på msn för någon dag sen och det gjorde inte det hela bättre, han sa att han inte ätit mat på över en vecka, bara nån macka någon gång och att han hade svimmat pga det. Åh tack, det var ju verkligen vad jag ville höra innan jag skulle äta middag, knappt att jag kände mig tjock då. Störande. Ändå påstår han att jag är snyggast när jag väger 55+ (och nej, jag har aldig ens vägt 55kg som mest 52,5 tror jag det är). Han skulle komma hit idag, men han är inte här ändå, fastän det var hans idé och han som tjatade. Visar väll en hel del på hur bra det var att jag gjorde slut. Förlåt om det blev för off topic nu, men behövde bara få det ur mig.

Min sjukgymnast ringde mig om nästa läkartid idag, den 16februari ska jag träffa en annan läkare. Alla deras läkare är tydligen bara tillfälliga därav att den andra slutade. Jag frågade hur lång tid det skulle ta innan östra skulle höra av sig angående remissen och hon svarade att de var tvungna att svara inom 3 månader. Det är ju galet lång tid!

Har hetsat och spytt 4 gånger idag, det är inte okej, det är inte okej någonstans. Jag har ingen aning hur mycket jag fått i mig idag, bara att det mesta har kommit upp igen. Ändå vågar jag knappt äta nu eftersom jag inte har koll på hur mycket jag har i kroppen. Gosh. Vad jobbigt allt blev helt plötsligt. Jag vill inte förstöra mig själv, jag vill ha fina tänder och inte få frätskador, börjar känna av att strängen under tungan börjar göra ont igen. Fick ett hål i den för ett år sedan och sedan gick hålet sönder, funderar bara på om det kommer bli så igen. Det är inte farligt enligt läkarna som tur är, men jag kommer få längre tunga. Heh.

Så nu har jag ringt läkaren, eller ja psyktriatrin där hon jobbade, med betoning på jobbade. Hon hade nämligen slutat, kunde inget meddelat mig det? Jag fick i alla fall rådet att skicka in papprena till försäkringskassan så det är gjort nu. Östra ringde jag aldrig, det kändes för tidigt på något sätt.

Har inte klarat denna dagen och det är jag sur på mig själv för, men det är bara att ta nya tag eller hur?

Idag ska jag dels ringa min läkare och fråga varför allt är så skumt (fick ju hem sjukförsäkringspapper men sen står det på hemsidan att det är om man är 30-70år och att man ska aktivitetsstöd annars, kan hon inte läsa igenom sånt först?) och sen fick jag läkarintyg för perioden 16dec till mitten av februari så jag vet inte om jag ens kan använda det nu och varför det slutar i februari när hon sa att det skulle vara i ett år. Sen att jag inte lyckats få tag på henne än är inte heller så positivt. Blir galen på henne!

Sen ska jag ringa till östra och dubbelkolla att de fått in min ansökan (som min läkare ska ha skickat, jag vet inte om jag kan lite fullt på henne med tanke på allt hon gjort så knasigt). Och pusha på så att jag verkligen får komma på bedömningssamtal snart.

Jag ska ta tag i allting idag helt enkelt! Och ikväll ska jag ut och äta med några vänner på resturang, det ska bli mysigt. :)

Jag måste bara tacka igen, för utan er hade jag inte vågat. Men jag vågade!

Jag märker att min pappa tar det på allvar, vilket jag inte förväntade mig. Maten får inte vara för kalorisnål och jag ska äta regelbundet med dom. Han frågade om det var okej att de åkte och handlade och att vi åt lunch vid 1 och jag sa att jag kunde ta något när de handlade, då ändrade han sig och sa "då äter vi innan vi handlar istället" bara för att han vill att vi ska äta tillsammans. Jag blir glad men får samtidigt en klump i magen, som om de tänker "men hon äter ju normalt!" lite ångest över det. Men jaja.

Jag har berättat för pappa nu, mamma ska jag berätta för ikväll. Jag sa det rakt ut, vi satt i bilen och jag klurade länge på "hur fan ska jag säga det!?" men jag sänkte musiken och sa helt enkelt att jag ville berätta varför jag egentligen hade hoppat av utbildningen och det var för att jag har ätstörningar och han frågade "vilken sorts?" och jag svarade anorexi och bulimi. Han sa att jag måste börja äta större portioner och mer potatis, pasta och ris eftersom jag alltid petar bort sånt. Och att jag ska äta med dom, lunch och middag. Åt lunch med han idag och han var petig med att det var tvungen att vara tillräckligt med kalorier i, så nu är det väll slut på mina grönsakswokar och grytor utan nånting till. Men tur är väll det på ett sätt. Och jag vågade, efter 3,5år så vågade jag klämma ut orden!

Idag ska jag vara modig, idag ska jag berätta för min pappa i bilen på väg hem. Att jag har ätstörningar alltså. Och för mamma när vi kommer hem, så ikväll. Jag är nervös, men samtidigt vet jag att pappa kommer vara den mest logiska av dem och han har ju redan pikat att jag skulle ha ätstörningar så han blir nog inte så förvånad. Min mamma kommer nog däremot bli väldigt ledsen och känslosam. Så det kanske bara är bra att jag tar pappa först även om jag förut trodde att jag borde prata med mamma först. Jaja, vi får se hur det blir. Men jag ska våga säga det idag. Ge mig styrka idag!

Var på café med min bästa vän och jag hade ju inte tänkt äta något, bara dricka te. Men när jag väl stod där så tänkte jag "va fan, jag ska klara det!" och beställde in en grillad ciabatta med kyckling och curry, och ja det var ljust bröd men jag åt det ändå och njöt. Jag behövde sitta och snacka om allt mellan himmel och jord med min underbara vän.

Just nu är humöret nere igen dock, åh jag hatar att det går i vågor så mycket. Kan någon övertala mig att 2 grova mackor med mini keso inte är för mycket till frukost? Jag har ju vant mig vid delikatess knäcke nu och det borde jag inte gjort...

Har misslyckats 2 gånger idag och haft massor av ångest. Inget hört från min doktor eller östra idag heller, segt är det. Ska i alla fall iväg och fika med en kompis strax, får se om jag vågar ta något att äta, kanske sallad eller te, min ångest är hög nu, jag hetsade och lyckades inte få upp allt.

Mamma ska INTE följa med mig och pappa på fredag. Så då kan jag ju inte berätta det. Hmm. Funderar dock på att ge mamma brevet och säga att hon får läsa det när vi åkt, eller är det dumt? Hon kommer ju ringa och vara helt känslig då. Åh vad jobbigt att blev helt plötsligt.

Det känns som om jag förfaller samtidigt som jag känner att det är nu som jag startar MITT liv, jag har ändrat så mycket i livet nu det senaste och nu ska jag banne mig leva det så som JAG vill. Försökte städa ur mitt rum tidigare idag men det slutade med att jag satte mig helt slut i en soffa, min kropp orkade inte och det kom som en chock för mig. Har även börjat inse att jag ser väldigt smal ut på kort, tycker dock att det inte är så i verkligheten, eller spökar mitt psyke med mig?

Jag har ringt min sjukgymnast för att hon ska prata med läkaren, jag börjar ogilla den där läkaren starkt nu, jag har ringt som en galning och ännu har hon inte hört av sig alls. Dålig stil. Och inte har östra hört av sig om bedömningssamtal än heller. Men de har nog fullt upp så jag tänkte att jag skulle höra av mig till dem i början av februari om de inte hört av sig tills dess, eller är det för påträngande? Jag behöver hjälp NU. Jag lever på soppa och knäckebröd och ångesten ploppar upp när jag ätit soppa. Skrattretande? Sorgligt?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men mina tankar sviktar över så mycket om tanken "jag måste vara smalare om jag ska berätta för familjen!" kretsar runt i huvudet. Jag har aldrig varit så stor som nu så det känns så dumt att säga det nu även om det är för att jag kämpat i och för sig. Ändå sviktar tankarna över för mycket. Hur ska jag klara att berätta?

När var och hur ska jag berätta för mina föräldrar att jag har en ätstörning? De börjar tjata om att jag borde söka någon kurs att gå nu i vår, det går ju inte att komma undan snart. I need to tell them. Men hur? Allt fastnar i halsen, ska jag verkligen ge ett brev eller är det för opersonligt? Åh vad jobbigt allt blev. :/

Hur i hela världen lyckades jag gå ner i vikt nu? Vägde mig imorse och nej nu stod den inte på 52.5 utan rätt och slätt på 50.0 jag har gått ner 2.5kg på ca två veckor med andra ord? Men jag har ju ätit massor känns det som. :S

Mina tankar fladdrar omkring, jag ska erkänna jag googlade in min på en pro ana sida nyss. Fy skäms! Riktigt mycket fy skäms! Min hjärna går redan alldeles för mycket på högvarv när det gäller att se min kropp i ett annat ljus. För jag känner mig större och större. Sånt här som jag inte ens vill skriva, jag vill skriva att livet är underbart, att jag äter bra och inte spyr. Men det skulle inte stämma isåfall. Jag är glad att jag har er, ni är underbara och jag hoppas att ni verkligen tar åt er av det för utan er skulle jag nog aldrig tagit min sjukdom på allvar.

Nej detta har inte varit någon bra dag, har ätit för lite (bara soppor och knäckemackor, jag har fastnat i ett enda spår...) och hetsat för mycket. Var så yr att allt svartnade för mig förut. Inte okej. Jag mår inte bra nu, kärleksproblem + ätstörningsproblem + problem med självkänslan. Vad ska jag göra när jag bara är hemma hela dagarna? Vad ska jag säga till folk att jag gör? Jag blir galen. Och ja, jag har självmordstankar yes.

Ursäkta för den dåliga uppdateringen, har haft fullt upp bara. Igår klarade jag att inte spy men jag åt inte tillräckligt med mat och idag har jag spytt. Vad fan är det med mig, antingen går jag åt anorexihållet eller åt bulimi hållet, kan jag inte bara få bli frisk?

Har papper på sjukförsäkring hemma nu, men jag fattar inte, är sjukförsäkring eller aktivitetsstöd det bästa när man är snart 20år och bara haft sommarjobb för nått år sedan. Hur mycket får man i sjukförsäkring om man inte jobbat innan?

Jag hetsade och spydde två gånger igår, men jag ska ta det som ännu en push att bli frisk snarare än att falla tillbaka igen. Jag var ju helt lealös efteråt, hela min kropp var arg på mig, med anledning helt klart! Så idag ska jag vara snäll mot kroppen, ta en promenad, äta bra och umgås med nära och kära.

Min frukost blev tyvärr inte tillräckligt stor, hade ångest över att det nog fastnat lite onyttigt i mig trots att jag spydde igår.

Frukost: 2 fullkornsknäcke (20kcal i vardera) + light leverpastej, 1dl frysta bär + 1,5dl mini yoggi + 1msk hela linfrön

Mellanmål: Te + ½stor grov macka med tunt lager bregott och ost (30%fett)


Till lunch blir det grönsak och bön soppa med en smörgås tror jag, ska bli mums mums.

Jag misslyckades, på min åttonde dag. Efter att ha ätit en övernyttig sallad med grönsaker, kokta rotsaker, mini keso och till det: grovr surdegsbröd. Varför hetsade jag då? För att jag blev ensam kvar hemma? Mycket möjligt. Men det kändes så onödigt, så otroligt onödigt. Och självklart kom det upp med. Så nu sitter jag här besviken. Men jag ska inte låta detta dra ner mig, jag ska vinna över denna dumma helvetes sjukdomen. Jag är värd något bättre.

Hetsen fanns i huvudet igår, "ska jag hetsa?" men nej, jag skippade chokladen trots att jag har den hemma. Istället gick jag och la mig och läste i någon timma igår kväll. Jag är stolt, det är inte ofta jag klarar av att säga nej till hetstankarna, de ploppar upp och driver mig till vansinne.

Jag undrar när jag ska berätta för min familj, på något sätt känns det lite lättare nu när jag dels fått ett snack av min svärmor och dels själv berättat för en av mina bästa vänner. Övning ger färdighet. Men jag är rent ut sagt skiträdd för att berätta för mamma och pappa. Varför? Jag vet inte, de kommer ju bara stötta mig ändå är det läskigt!

Har klarat en hel vecka nu! Med andra ord fixade jag nyårsafton med, jag firade med mina kära vänner och åt till och med 2 nävar chips på natten utan ångest, jag njöt av dem vilket förvånade mig. Jag fyllekäkar aldrig så det var lite oväntat men sen hade det gått rätt många timmar sen jag hade ätit mat så jag ska inte ha någon som helst ångest över det. Hoppas ni också hade en underbar nyårsafton! :)