Berättat
Just ja, jag berättade det för en av mina bästa vänner i helgen med, när jag var full, men jag funderade noga, ska jag eller inte? Jag har velat säga det till henne så länge, så till slut sa jag det bara "jag har ätstörningar, det är därför jag är hemma nu, och jag ska bli frisk så du behöver inte oroa dig, men bara så du vet". Och hon tog det bra, sa att hon finns där för mig och att hon är glad att jag tar tag i det och blir frisk. Varför har jag trott att mina närmaste ska se ner på mig om jag berättar, det känns nästan löjligt nu när jag inser att de flesta ändå visste om det och om de inte visste om det så är de glada att jag ska få hjälp nu. Så dagens tips är att berätta för era nära och kära, det blir enklare ju fler man sagt det till. haha. Men det är fortfarande en hemlighet för mig och för 7 av mina nära.
Skriv din åsikt
Postat av: Linda
skönt att det gick bra. :) kram
Postat av: Miranda
Visst är det skönt att berätta? Jag berättade själv för min mamma i fredags och en stor sten lyftes från mitt bröst. Nu är det bara att sikta frammåt och bli frisk. Det klarar vi!!
Kram
Postat av: elin
det är svårt. det tar lång tid innan man riktigt erkänner det för sig själv, vilket nog gör det ännu svårare att berätta det för andra. man känner sig så dålig så mycket när man har ÄS. så kände/känner jag.
kram Elin
Postat av: Therese
Gör det! Har lite kvar som jag inte riktigt får rätt på... Men jobbar på(internetet hemma har ballat ur=S) Sorry!
Trackback