Jag har fått en plats på dagvården, så den 6 april ska jag börja där, om ca 2,5 vecka med andra ord. Jag längtar som en galning, det ska bli riktigt skönt att äntligen få riktig hjälp! Snart är ätstörningen kanske ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag har nu BMI 18 dessutom, så snart ligger jag på normalvikt för första gången på jag vet inte hur många år, det känns både läskigt, skrämmande och väldigt bra. Det är verkligen inte en klysha i att man accepterar och inser att man är smal när man går upp lite grann från grav undervikt, hjärnan hänger faktiskt inte med riktigt, jag kan bli riktigt ledsen när jag ser gamla bilder för det enda jag ser är mina tankar från när bilderna togs, jag hatade bilderna för att jag såg så "tjock" ut och från en semester så förstår jag inte hur jag kunde gå runt och vara stolt över att jag "accepterat att jag var mullig" när jag egentligen var spinkig som en pinne. Ätstörningen har en ofta i ett alltför hårt grepp och det är svårt att ta sig ut ur det greppet men man måste försöka, för sin egen skull.