Eftermiddags mellanmålet blev lite väl stort men det var mest pga ångest, men jag åt det utspritt mellan 13.00 och 17.00 och hetsade inte, dessutom behövdes det nog för att komma upp i rätt mängd kalorier. Jag ska ju trots allt gå UPP i vikt inte ner.

Hur går det för alla er andra? Massor av varma kramar till er (det kan behövas i detta vintriga Sverige...)!

Åh tack sötisar, ja jag ska inte jämföra mig med någon alls, men jag är van att vara den smalaste så det blir en chock när jag inser att jag inte längre är det. Men samtidigt så finns det så mycket annat man kan vara än just spinkig, man kan vara vacker, söt, underbar, snäll och bäst. ;D

Var på mitt första samtal hos Östra idag förresten, det var ett innan första samtalet - samtal. Det var någon slags undersökning som jag fick prata in om hur jag såg på hela situationen och vad jag ville ha ut av behandlingen. Hon tyckte att jag hade en bra inställning och ett logiskt tankesätt. Nästa vecka ska jag dit och träffa en behandlare, efter det ska jag vänta i max 2månader på att få behandling. Känns skönt att det börjar gå igång nu. :)

För det första nej jag klarade inte gårdagen, inte på dagen, på kvällen klarade jag det däremot. På bion drack jag cola zero och sen gick vi på resturang åt 2 grekiska köttspett med tzatsiki och pyttelite sallad, riset vågade jag mig inte på. Varför kommer ni snart få veta. Sen blev det en chokladpralin senare på kvällen. :)

Fast killen jag var med var jättegullig, men det kändes lite fel eftersom han känner mer för mig än vad jag gör för honom har jag kommit på. Så jobbigt.

Och sen varför jag kommit in på tankar om att gå ner i vikt är för att mitt ex (som för övrigt är väldigt snäll nu och snackar jättemycket med mig om allt möjligt) träffade en tjej på fyllan som han beskrev som "jävligt het" och sen såg jag bilder på henne och insåg att hon var smalare än mig, OCH hade större bröst OCH var snyggare. Så jag blev helt total deppig, grät som en dåre, funderade på hur jag skulle göra för att dels gå ner i vikt och dels dö. Jag kände mig så misslyckad även fast han hade dissat henne, och även fast han sagt att jag är finare, för i mina ögon spelar det ingen roll för har jag väl jämfört mig så är det försent känns det som. Och jag känner mig elak att jag ens blir så upprörd med tanke på att jag pussar på den nya på g killen jättemycket. Mitt liv är ett enda stort kaos nu!

Frukost, mellanmål och lunch har kommit upp igen... Men till middag lagade jag ärtsoppa (utan fläsk) så till kvällsmat blev det ärtsoppa (med grönsaker i) och 1 skiva parmaskinka utan fettranden. När jag nyss tog ett kvällsmål 1,5dl bär + 1,5dl mini yoggi så fällde min mamma en kommentar som drog åt hårt "Va ska du äta IGEN? Du åt ju soppa med oss! Men ja, det är ju bra men jag förstår inte hur du orkar" heh, ja och där försvann min lust att äta den, jag som tänkt en lång stund, ska jag eller inte?

Jag börjar svikta över om jag ska gå ner eller upp, jag känner mig inte bekväm i min kropp. Men jag kommer inte bli mer bekväm för att jag går ner. Jobbigt hela grejjen.

Just ja, jag berättade det för en av mina bästa vänner i helgen med, när jag var full, men jag funderade noga, ska jag eller inte? Jag har velat säga det till henne så länge, så till slut sa jag det bara "jag har ätstörningar, det är därför jag är hemma nu, och jag ska bli frisk så du behöver inte oroa dig, men bara så du vet". Och hon tog det bra, sa att hon finns där för mig och att hon är glad att jag tar tag i det och blir frisk. Varför har jag trott att mina närmaste ska se ner på mig om jag berättar, det känns nästan löjligt nu när jag inser att de flesta ändå visste om det och om de inte visste om det så är de glada att jag ska få hjälp nu. Så dagens tips är att berätta för era nära och kära, det blir enklare ju fler man sagt det till. haha. Men det är fortfarande en hemlighet för mig och för 7 av mina nära.

Oj vad upprörda alla blev helt plötsligt. Jag ska jobba 4timmar om dagen hemma med att städa är det bestämt nu, för det får jag 50:- i timmen. Varför jag jobbar när jag borde vila mig, när jag egentligen inte har ork att jobba alls, jo för att busskortet som jag måste ha för att komma till behandlingen kostar 750:- varje månad, sedan ska jag ha pengar att fika för, för som jag förstått det så ingår det som en träning att fika och äta ute vilket jag börjat göra nu den sista tiden. Det är en omöjlighet att leva på noll det tror jag de flesta kan intyga. Jag vill inte tjäna några pengar, jag vill kunna leva bara.

Hur som helst så berättade jag för min på g pojke att jag hade ätstörningar och han tog det jättebra, blev förvånad över att jag inte vågade berätta det först. Och beter sig precis som innan, och sa att han inte funderade på hur mycket jag vägde utan snarare på att jag är snygg och att jag kommer vara det även om jag går upp ett par kilon. :)

Äntligen helg! Ikväll ska jag festa, imorgon mysa och på söndag träna. Och massor av annat skoj, jag är väldigt positiv nu. :)

Nu litar jag inte riktigt på försäkringskassan efter allt strul, så jag försöker komma på vad jag ska göra om jag inte får ett endaste öre från dom. Mina alternativ är 3 olika svartjobb (café, kiosk och ett i norge - passa barn) eller jobba hemma. Jobbar jag hemma kommer jag nog inte få lika mycket betalt så svartjobb blir nog bäst, rätt komiskt med tanke på att de inte vill att man ska svartjobba, men jobbar jag vitt så blir det väldigt mycket trubbel om jag får sjukpenning av dom. Och nej, jag är inte i skick att jobba varken vitt eller svart men jag börjar bli desperat nu, jag har räkningar varje månad, jag måste ha busskort för att ens kunna ta mig till behandlingen. Jag kan inte leva på 0:- om dagen helt enkelt.

Ringde försäkringskassan och de sa precis som ni kommenterat att det är sjukpenningen som det var trubbel med, jag visste inte ens att det fanns något som hette sjukpenning. Jag trodde att det antingen var sjukskrivning eller aktivitets ersättning. Men de ska skicka hem papprena som jag tydligen glömde att skicka in igen, så denna gången ska det väll lösa sig får jag hoppas.

Jag är för övrigt så mätt att jag inte vet vad jag ska göra, försöker vila lite, jag ska klara denna dagen.

Och ni kanske har märkt att jag blivit mer öppen med min sjukdom mot min omgivning (berättat för de närmaste etc.) nu har jag en till som jag ska berätta för vilket är både jobbigt och lättande. Det är den söta pojken som jag skrivit om lite då och då. Jag vet inte om vi håller på att bli väldigt seriösa eller inte men det känns som det, vi träffas ca 2ggr i veckan på dejtliknande saker, pussas massor och jag ska hem till honom på lördag kväll. Han får mig att må bra rent allmänt men även ur hälsoperspektiv då jag faktiskt äter normal mat och mat som jag egentligen anser förbjuden, utan problem när jag är med honom. Vi kom in på just pengafrågan (som alla andra) så undrade han vart jag får pengar ifrån, hur jag klarar mig utan att varken plugga eller jobba och jag svarade att jag inte får ett öre just nu men att jag kanske kommer få pengar senare. Men att jag inte tänkte berätta hur eller varför. Så nu måste jag berätta för han på lördag, jag tror det är ett bra sätt att tvinga sig själv att berätta, för han vill veta jättemycket nu så jag kan inte glömma av det direkt. Men jag är nervös, alla andra som jag berättat för känner mig utan och innan, han har just lärt känna mig.

karin

hej

jag har varit sjuk 6 år i änorexi och kan säga ganska säkert att du inte kommer få någon aktivtetsersättning.. det är ju för de som beräknas vara sjuk flera år framåt (typ kroniskt sjuka men som ej är sjukpensionärer). det är nog sjukpenning du skall ansöka om! gå till kommunen och be de hjälpa dig, annars riskerar du att stå helt utan ersättning, och utan läkarintyg så får du inget retroaktivt!


Svar: Hej, nu blir jag lite förvirrad aktivitetsstöd kan man få minst 1år till max 3år i sträck, och mina läkare ville sjukskriva mig i just ett år, minst. Sjukförsäkring ska man vara minst 30år för så jag vet inte hur jag ska göra är väldigt förvirrad. Lever på noll nu, vet du vad som händer om jag skulle tvingas jobba och sedan får aktivitetsstöd om det dras av direkt eller hur det fungerar?

Jag har hopp inför denna dagen, visst min lunch kanske blev si så där, men jag försökte i alla fall. Idag ska jag vara ganska aktiv och röra på mig mycket så jag ska nog unna mig en fika i eftermiddag, det är jag värd.

En sak som gör mig frustrerad däremot är försäkringskassan, jag kommer antagligen inte få reda på om de accepterar min förfrågan om aktivitets ersättning för dec - feb förrän i mitten av april! Det är bara galet, vad ska jag leva på tills dess? Jobba? Jag kan inte jobba i mitt tillstånd, och om jag nu skulle jobba någon kväll i veckan skulle det strula till det om jag blir beviljad till aktivitetsstödet? Det hela är bara galet. Hur ska jag göra? Jag vill inte leva på mina föräldrar och tigga pengar men just nu känns det som det enda möjliga, det och att jobba svart. Bra system vi har.

Varför kan jag inte vara ensam hemma utan att något händer? Om jag har hetsat? Ja. Jag klarade 10dagar tills idag. Varför varför varför? Men nej, jag ska inte fastna i det träsket igen, jag ska dra mig upp och fortsätta på den friska vägen, man mår ju så mycket bättre.

Måste bara fråga en sak, jag tappar rätt mycket hår, om jag drar igenom håret eller borstar det (inte så att det syns, bara att man får en del hårstrån i handen). Har för mig att det beror på brister man haft för ca 6månader sen, någon som vet när det blir bättre, jag vill ju inte tappa mitt hår direkt. :O