Mitt självförtroende går i vågor, ena stunden känner jag att "klart att jag klarar det, nu lever jag för den lilla i magen och då måste jag äta riktigt, inte spy etc" för att i nästa stund inte klara av det ändå. Jag skäms. Visst jag spyr absolut inte lika ofta längre, innan var det ju var och varranan dag nu kanske det blir 1-2ggr i veckan, men det är för mycket det med. Jag vill inte, jag längtar tills dagsvården även fast jag vet att det även där är beroende på hur mycket jag kämpar som bidrar till resultatet. Vikten är det däremot enklare med, nu vet jag ju att jag kommer gå upp oavsett, dessutom läste jag att det var sämre för bebisen om man var underviktig och även lättare för att få missfall, och det vill jag verkligen inte få.

Någon som har några tankar kring allt detta? Mina tankar snurrar bara runt, runt, runt.