Kommentar/fråga
Idag har jag gjort något bra, något otroligt bra. Jag har hittat till din blogg! Det känndes verkligen underbart att få läsa om någons liv som påminner om mitt eget. Att veta att det finns folk som har det som jag, inte folk som tror sig förstå och tror att det hela går att förändra på en eftermiddag,utan att det är mer än så.
Jag har en fråga som jag bara måste ställa till dig..Är dina föräldrar medvetna om att du har ätstörnigar? Just nu är jag inne i en period där jag inte riktigt kommer fram till om mina föräldrar borde veta vad som händer i mitt liv med det finns också en del av mig som protesterar tvärt och säger att det är bäst om de inte vet...Tacksam för svar, och än en gång tack för en underbar blogg! Kram
Svar:
Åh vilken härlig kommentar och välkommen hit! Det är många som lider och som sagt så är det inget som går över på en eftermiddag, det ligger både psykiskt och fysiskt, men det går att bli frisk och när man väl blir frisk tror jag (och hoppas) att man är ännu starkare i sig själv än vad man hade varit om man aldrig blivit sjuk.
Mina föräldrar vet ingenting, jag har ibland trott att de anat något men enda gången de var lite smått oroliga var när jag gick ner till 44kg och då frågade de lite smått men jag avfärdade dem, men nu tycker jag att det är konstigt att de inte kopplar ihop mina konstiga matvanor - när jag äter för att inte spy äter jag så nyttigt som jag bara kan, och oftast annat än resten i familjen, men ska jag spy så kan jag vräka i mig massa godis trots att jag predikerar om att socker är dåligt. Om du ska säga det till dem är upp till dig, jag tror att det hjälper att berätta, men jag och min familj är inte så nära av oss även om vi inte har några problem så pratar vi aldrig om sådant så det hade bara känts dumt för min del.
Tack för att du kollar in bloggen! :) Kram!
Jag vet inte om det känns bättre eller sämre men jag tror att föräldrar vet och förstår mycket mer än vi anar. Jag hade ordentliga ätstörningar under ungefär tre år, är nu nästan helt bra även om det går i vågor. Jag trodde inte att mitt beteende var så tydligt som det faktiskt var, jag trodde inte någon föstod att något var fel förrän efteråt. Nu när de åren kommer på tal inser jag hur oroliga de var, alla i min omgivning, något jag verkligen inte kunde se då. På grund av mitt fulla sjå med att hålla koll på mig själv, min träning och min mat. Självklart är det olika i olika familjer men nära har oftast mer koll än man tror. De vet bara inte hur de ska agera, vill inte förstöra och vill inte lägga sig i. Vill inte bli avfärdade och vill vara nära er.
Jag hade en känsla av en ständig jag-mot-dom-kamp. DOM vill att jag ska bli tjock. DOM vill att jag ska vara sämre. DOM vill bara bli av med mig. Men det tror jag inte att dom ville. Faktiskt. Skitbra med denna blogg, tack!
Tack så hemskt mycket för att du svarade så snabbt på min fråga! Kännde att jag behövde lite andra tankar än mina egna som det bara grublades djupare och djupare i. Har fått mig lite nya tankar och ännu ett nytt hopp om att någon gång på något sätt komma ifrån detta och genomgå en dag utan ångesten och paniken. tack igen!
