Kommentarer
Känner att jag måste svara på två kommentarer bara en glad och en sur.
"du får ju faktiskt skylla dig själv som inte har jobbat på två år? att gå helt syssellös i två år och sen komma och klaga på att man inte får mer än "bara" 2200 kr i månaden? skärp dig för helvete, snacka om att utnyttja pengaregler"
Svar: Jag vet inte hur du tänker med tanke på att jag gick ut gymnasiet i somras, jag jobbade på somrarna men fokuserade på plugget på terminerna vilket var svårt nog och läkarna tjatade på mig att läggas in istället men jag ville gå klart, skulle jag jobbat på fritiden då tänkte du? Och i höstas pluggade jag, hoppade av i december för att ta tag i mina ätstörningar på riktigt och här är jag nu, ska få vård, ska på arbetsinterju i veckan och kämpar för att komma tillbaka. Men jag tror inte så många 19åringar har haft heltidsjobb faktiskt så det var en onödig kommentar till de flesta enligt mig.
Å grattis va kul för er.
Jag har själv nyss fått en bebis han är 2 månader idag.
Jag oroade mig mycket för maten när jag var gravid, men mår idag mycket bättre än innan. Har haft ätstörningar i 13 år.
kram
Svar: Tack så mycket! :) Var du frisk när du blev gravid och är du helt frisk idag? Skulle gärna vilja mejla med dig om du vill, min mail är [email protected]
"du får ju faktiskt skylla dig själv som inte har jobbat på två år? att gå helt syssellös i två år och sen komma och klaga på att man inte får mer än "bara" 2200 kr i månaden? skärp dig för helvete, snacka om att utnyttja pengaregler"
Svar: Jag vet inte hur du tänker med tanke på att jag gick ut gymnasiet i somras, jag jobbade på somrarna men fokuserade på plugget på terminerna vilket var svårt nog och läkarna tjatade på mig att läggas in istället men jag ville gå klart, skulle jag jobbat på fritiden då tänkte du? Och i höstas pluggade jag, hoppade av i december för att ta tag i mina ätstörningar på riktigt och här är jag nu, ska få vård, ska på arbetsinterju i veckan och kämpar för att komma tillbaka. Men jag tror inte så många 19åringar har haft heltidsjobb faktiskt så det var en onödig kommentar till de flesta enligt mig.
Å grattis va kul för er.
Jag har själv nyss fått en bebis han är 2 månader idag.
Jag oroade mig mycket för maten när jag var gravid, men mår idag mycket bättre än innan. Har haft ätstörningar i 13 år.
kram
Svar: Tack så mycket! :) Var du frisk när du blev gravid och är du helt frisk idag? Skulle gärna vilja mejla med dig om du vill, min mail är [email protected]
Potatis.
Jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv nu, potatis har varit en av de största förbjudna grejerna för mig att äta, pga ångest över att jag skulle bli tjock av det. Det har ingen logik alls, man ska inte lita blint på vad tidningar skriver när det handlar om galna dieter där de allt som oftast pekar ut kolhydrater som bovarna.
Hur som helst så lyckades jag faktiskt äta 2 potatisar idag, till hade jag 5 hemlagade köttbular, lingonsylt, brunsås och sallad. Mycket gott faktiskt, jag som trodde att jag hatade potatis? :O
Hur som helst så lyckades jag faktiskt äta 2 potatisar idag, till hade jag 5 hemlagade köttbular, lingonsylt, brunsås och sallad. Mycket gott faktiskt, jag som trodde att jag hatade potatis? :O
Frukost
2 grova mackor med västkustenröra (typ majonäs med räkor, svamp etc)
1 banan och 1 apelsin skivade
Självkänsla
Jag satt och tänkte på en sak igår, och det är hur jag mår nu vs. hur jag mådde när jag vägde 44-46kg. Var jag lyckligare då? Nej, jag var snarare olyckligare, var yr, tänkte ständigt på mat och hur jag skulle slippa den och mitt ansikte ville inte le även om jag försökte, det stramade ihop sig till ett russin, pannan var nästan alltid rynkad som om jag var missnöjd och min kropp var bra mycket svagare än jag själv trodde på. Jag trodde även att jag i princip skulle ta självmord om jag vägde över 50kg, men nu väger jag 55.5kg och inte har jag tagit självmord än, däremot så fungerar min kropp bättre idag, jag är nästan aldrig yr längre, jag kan tänka på annat än mat och tänker jag på mat så kan jag snarare tänka på vad för god mat jag ska laga. Sedan är ju det ultimata beviset på att min kropp är tacksam mot mig att jag faktiskt lyckades bli gravid!
Så jag ska ta tillfället i akt och ge mig själv 5 komplimanger varje dag framför spegeln, och även repetera varför just denna dagen är så bra, det är ett ganska bra tips tycker jag, när man går omkring och känner att allt är så misslyckat, fokusera då på allt bra som hänt under dagen, både stora och små saker. Det kan vara att du log mot någon på bussen, att du tog en promenad och njöt av den, att du lyckades äta en hel portion mat, att du stannade upp och insåg hur vackra ögon du har, att du pluggade etc. Vad som helst bara du blir glad av det!
Trevlig helg på er sötnosar
Så jag ska ta tillfället i akt och ge mig själv 5 komplimanger varje dag framför spegeln, och även repetera varför just denna dagen är så bra, det är ett ganska bra tips tycker jag, när man går omkring och känner att allt är så misslyckat, fokusera då på allt bra som hänt under dagen, både stora och små saker. Det kan vara att du log mot någon på bussen, att du tog en promenad och njöt av den, att du lyckades äta en hel portion mat, att du stannade upp och insåg hur vackra ögon du har, att du pluggade etc. Vad som helst bara du blir glad av det!
Trevlig helg på er sötnosar
Högsta vikten hittills!
Var på Östra idag, tog lite blodprov och träffade en läkare, mitt blodtryck är numera 105/60 det högsta hittils även om det egentligen är lite för lite. Även vikten är högre än någonsin, mina försök i att gå upp i vikt fungerar verkligen nu, jag vet inte om det beror på att jag verkligen försöker 110% nu eller om graviditeten hjälper till men jag väger hur som helst 55,5kg nu! Och min kille har lovat mig spafrukost på ett fint spa när jag når 55kg! Så vi ska åka och bada, pussas och äta god brunch på spa inom snar framtid, ser fram emot det. :D
Jag är i vecka 6 nu, och jag vet inte om jag hann skriva det, men gjorde testet igår och det visade positivt! :)
Jag är i vecka 6 nu, och jag vet inte om jag hann skriva det, men gjorde testet igår och det visade positivt! :)
Tack!
Jag har spenderat både gårkvällen och denna kvällen att läsa igenom din blogg från start och jag måste säga - faan vad jag är stolt över dig, trots att jag inte har en aning om vem du är. Stanna upp 5 minuter och tänk på hur jävla duktig du är. Du har klarat detta SJÄLV. Du har bara dig själv att tacka. Och belöningen kom som ett brev på posten, en liten bulle i ugnen, GRATTIS!
Jag vet att det är en lång väg kvar (jag är själv på tillfriskningsvägen från anorexia) och det kommer inte bli lätt, men jag är övertygad om att du kommer vinna denna kamp. Och glöm inte att nu kämpar du inte bara för dig längre, utan även för lilla bebisen :).
Jag önskar dig all lycka och måste säga att du snabbt har blivit en av min största förebilder!
Kramar! /Johanna
Såg denna kommentaren imorse och måste bara tacka så hemskt mycket, blir tårögd och jag ska absolut stanna upp och tänka över allt som hänt, det är så lätt att glömma bort svåra saker som man faktiskt klarat av. Grattis till dig med för att du också är påväg ut ur problemen, vi kommer bi friska och starka som tusan i sinnet (och kroppen med för den delen). Kramar!
Jag vet att det är en lång väg kvar (jag är själv på tillfriskningsvägen från anorexia) och det kommer inte bli lätt, men jag är övertygad om att du kommer vinna denna kamp. Och glöm inte att nu kämpar du inte bara för dig längre, utan även för lilla bebisen :).
Jag önskar dig all lycka och måste säga att du snabbt har blivit en av min största förebilder!
Kramar! /Johanna
Såg denna kommentaren imorse och måste bara tacka så hemskt mycket, blir tårögd och jag ska absolut stanna upp och tänka över allt som hänt, det är så lätt att glömma bort svåra saker som man faktiskt klarat av. Grattis till dig med för att du också är påväg ut ur problemen, vi kommer bi friska och starka som tusan i sinnet (och kroppen med för den delen). Kramar!
1 vecka till bedömning
Om bara en vecka ska jag på bedömning för dagsvården, men den börjar inte förrän om 2veckor och en dag. Jag är nervös, dessutom snurrar huvudet runt: "om jag får jobb, ska jag ta det eller tacka nej"? Jag är förvirrad. Jobb är inte lätt att få, verkligen inte lätt, men samtidigt behöver jag vården att bli frisk. Jag önskar att någon gav mig ett jobb lagom till juni typ. Perfa hade det varit.
Jag är rädd att det hela går ut över ungen i magen dessutom, jag är väldigt förvirrad över jobb/vård situationen. Men på något sätt måste jag klara av det. Men jag börjar avsky det svenska systemet, jag behöver aktivitetsersättning egentligen, men det tar 3-4månader för försäkringskassan att granska det. Och tills dess tycker dom att jag ska leva på sjukpenningen som i mitt fall grundas på sommarjobbet och är ca 2200:- per månad.
Jag är rädd att det hela går ut över ungen i magen dessutom, jag är väldigt förvirrad över jobb/vård situationen. Men på något sätt måste jag klara av det. Men jag börjar avsky det svenska systemet, jag behöver aktivitetsersättning egentligen, men det tar 3-4månader för försäkringskassan att granska det. Och tills dess tycker dom att jag ska leva på sjukpenningen som i mitt fall grundas på sommarjobbet och är ca 2200:- per månad.
Det löser sig till slut.
Allt löser sig till slut, jag ska nog inte oroa mig för mycket, det viktigaste är att jag mår bra och att bebisen mår bra. Pengaproblem ska inte få all min energi. Jag ska tänka klart och samlat istället, med andra ord så är det första jag gör på måndag att ringa vuxenpsyk så att jag får pappret påskrivet och sedan får jag prata med östra om förlängd aktivitetsersättning för med aktivitetsersättning så finns det ett basbelopp med andra ord får jag några tusenlappar som jag kan leva på, med sjukpenningen får jag under 2500:- och det räcker knappast till hyra, mat och liknande. Det ordnar sig nog, det gör det alltid.
Tillåt mig att skrika?
Jag tror jag dör nu, fick hem brev från försäkringskassan, dels behöver jag ett läkarutlåtande (jag hade "bara" läkarintyg) från vuxenpsykiatriska som jag gick hos förut så nu måste jag få tag i dom med, vilket går först på måndag. Sedan så insåg jag varför jag får så lite pengar från sjukpenningen (ca 69:- per dag) det är för att de baserar det på mitt sommarjobb jag hade för 2 år sedan! Så nu håller jag verkligen tummarna för att jag får aktivitetsersättning och ska även försöka förlänga den eftersom den är från december till februari. Jag får panik, har suttit och gråtit för mig själv i ren och skär panik, hur FAN ska jag göra?
Klarar jag det?
Mitt självförtroende går i vågor, ena stunden känner jag att "klart att jag klarar det, nu lever jag för den lilla i magen och då måste jag äta riktigt, inte spy etc" för att i nästa stund inte klara av det ändå. Jag skäms. Visst jag spyr absolut inte lika ofta längre, innan var det ju var och varranan dag nu kanske det blir 1-2ggr i veckan, men det är för mycket det med. Jag vill inte, jag längtar tills dagsvården även fast jag vet att det även där är beroende på hur mycket jag kämpar som bidrar till resultatet. Vikten är det däremot enklare med, nu vet jag ju att jag kommer gå upp oavsett, dessutom läste jag att det var sämre för bebisen om man var underviktig och även lättare för att få missfall, och det vill jag verkligen inte få.
Någon som har några tankar kring allt detta? Mina tankar snurrar bara runt, runt, runt.
Någon som har några tankar kring allt detta? Mina tankar snurrar bara runt, runt, runt.
Äntligen!
Jag har fått en plats på dagvården, så den 6 april ska jag börja där, om ca 2,5 vecka med andra ord. Jag längtar som en galning, det ska bli riktigt skönt att äntligen få riktig hjälp! Snart är ätstörningen kanske ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag har nu BMI 18 dessutom, så snart ligger jag på normalvikt för första gången på jag vet inte hur många år, det känns både läskigt, skrämmande och väldigt bra. Det är verkligen inte en klysha i att man accepterar och inser att man är smal när man går upp lite grann från grav undervikt, hjärnan hänger faktiskt inte med riktigt, jag kan bli riktigt ledsen när jag ser gamla bilder för det enda jag ser är mina tankar från när bilderna togs, jag hatade bilderna för att jag såg så "tjock" ut och från en semester så förstår jag inte hur jag kunde gå runt och vara stolt över att jag "accepterat att jag var mullig" när jag egentligen var spinkig som en pinne. Ätstörningen har en ofta i ett alltför hårt grepp och det är svårt att ta sig ut ur det greppet men man måste försöka, för sin egen skull.
Tack
Tack så mycket för alla fina grattis kommentarer, jag ska fixa det här, och jag kämpar enormt för att gå upp till normalvikt snabbast möjligt, just för att ju snabbare jag når normalvikt desto bättre för den lille i magen. Ska till östra idag med, ska svara på en mängd frågor på datorn, och försöka få ett sjukintyg till försäkringskassan med, det är nog mest det jag oroar mig för: ekonomin.
Just ätit frukost med: 2 lingongrova med lätt&lagom och 1 burk makrill i tomatsås, 1 kokt ägg och 1 apelsin. Mums!
Bebis i magen
Som ni listade ut så är jag gravid, jag har velat ha barn i flera år och ja jag vet att det kanske inte är så lägligt, men vi vill båda två ha en liten bebis jättemycket och pengar löser sig alltid på ett eller annat sätt bara man har kärlek att ge. :)
http://thinrose.blogg.se/ var den som först listade ut det.
http://thinrose.blogg.se/ var den som först listade ut det.
Guess what?
Förresten jag skrev ju att jag skulle avslöja en sak, en stor sak. Jag låter er gissa först, den första som gissar rätt får en länkning!
Jag är ständigt trött, äter mer än vanligt, har ömma bröst, mår illa då och då och har humörssvängningar
Guess what? ;D
Jag är ständigt trött, äter mer än vanligt, har ömma bröst, mår illa då och då och har humörssvängningar
Guess what? ;D
Död åt försäkringskassan
Jag har inte råd att vara sjuk, visst låter det sjukt? Men det är sant, jag fick mina försäkringspengar idag, med alla konstiga avdrag som dom drog av så fick jag 1100:- och då har jag varit sjukskriven sen slutet av december. Kan man leva på detta? Nej!
Ena stunden känns det som om jag gör helt fel som ska in på dagsvård eftersom jag trots allt är friskare än någonsin, samtidigt så vet jag att det behövs. Men jag kan verkligen inte leva på så lite pengar så jag måste nog börja jobba så fort som möjligt. Jag behöver verkligen pengar nu, jobb, lägenhet och pengar. Men jag hade hoppats på lite mer än en fjuttig tusing från försäkringskassan faktiskt.
Ena stunden känns det som om jag gör helt fel som ska in på dagsvård eftersom jag trots allt är friskare än någonsin, samtidigt så vet jag att det behövs. Men jag kan verkligen inte leva på så lite pengar så jag måste nog börja jobba så fort som möjligt. Jag behöver verkligen pengar nu, jobb, lägenhet och pengar. Men jag hade hoppats på lite mer än en fjuttig tusing från försäkringskassan faktiskt.
Oregelbundet
Har ätit väldigt oregelbundet idag, men fått i mig alla kalorier iaf. Fått i mig massor av mackor, pizza och lite glass. Och frukost, frukt etc. Känner mig duktig som äter onyttigt då och då utan ångest. Har dragit mig upp så sjukt snabbt sen jag flyttade hem, vilket är riktigt skönt, jag vill ut ur skiten och börjar även komma ur den nu. :D
Hur trivs man i sin kropp?
Hur ska man göra för att bli nöjd med sin kropp och sin vikt? Jag försöker banka in i mitt huvud att jag omöjligt kan vara tjock när jag faktiskt är underviktig. Det är fakta, med andra ord förvränger jag min självbild? Hur ska man veta hur man uppfattas, eller spelar det ens någon roll vad andra tänker?
Samtal på östra
Idag gick jag på mitt första "riktiga" samtal på östra, det var med en psykolog som var helt okej, hon var faktiskt ganska snäll. Och vi pratade om hur mitt liv hade sett ut förut och hur det såg ut nu, och om jag ville börja dagsvård eller inte. Det vill jag men jag sa kanske och att jag ska ge ett konkret svar på måndag eftersom jag började nojja angående pengar för jag får reda på om jag får sjukpenning om ca en vecka, och mina tankar snurrade "vad händer om jag inte får sjukpenning? Jag kan inte jobba samtidigt som jag går på dagsvården!" men nu inser jag att jag nog kan undvara dom 4-12 veckorna till att bli riktigt jäkla frisk istället.
Jag är både glad och sorgsen idag, över samma sak. Jag vägde nämligen 54kg, det betyder att jag på 1,5år har gått upp 10kg! Det får mig att bli rädd, när jag först såg vikten tänkte jag nästan ingenting utan bara "jaha jag har gått upp". Men sen när jag gick därifrån så flög tankarna på mig. Jag gick runt i en tjock dimma kändes det som, kunde varken tänka eller fokusera mig på något annat än "10kg!". Men sen när jag hann fatt huvudet så insåg jag att hade jag fått dagsvård när jag behövde det som mest så hade det tagit mig MAX 2,5månad (minsta viktuppgången är 0.5kg i veckan) att gå upp dessa 10kg. Det lugnade mig en hel del, dessutom har jag på mig i stort sätt alla kläder som jag kunde ha då, riktigt hur det går till fattar jag inte riktigt dock.
Jag ska börja uppdatera mer nu tänkte jag, hade bara ett tillfälligt avbrott då det är så mycket som flyger runt i mitt lilla huvud.
Jag är både glad och sorgsen idag, över samma sak. Jag vägde nämligen 54kg, det betyder att jag på 1,5år har gått upp 10kg! Det får mig att bli rädd, när jag först såg vikten tänkte jag nästan ingenting utan bara "jaha jag har gått upp". Men sen när jag gick därifrån så flög tankarna på mig. Jag gick runt i en tjock dimma kändes det som, kunde varken tänka eller fokusera mig på något annat än "10kg!". Men sen när jag hann fatt huvudet så insåg jag att hade jag fått dagsvård när jag behövde det som mest så hade det tagit mig MAX 2,5månad (minsta viktuppgången är 0.5kg i veckan) att gå upp dessa 10kg. Det lugnade mig en hel del, dessutom har jag på mig i stort sätt alla kläder som jag kunde ha då, riktigt hur det går till fattar jag inte riktigt dock.
Jag ska börja uppdatera mer nu tänkte jag, hade bara ett tillfälligt avbrott då det är så mycket som flyger runt i mitt lilla huvud.
Om mig
Tänkte skriva lite om vem jag är, vad jag gör och varför jag har denna blogg för alla er nya som hittar hit.
Jag är en tjej som bor i västsverige, jag fyller 20år om några månader. Just nu bor jag tillsammans med mina föräldrar men planerar på att flytta så fort jag bara kan då jag inte klarar av dem.
Jag har haft ätstörningar i ca 3,5år nu, det började genom en depression som jag inte vågade söka hjälp för (eller jag sökte hjälp men tackade nej när jag insåg att föräldrarna var tvungna att vara med, jag är lite för privat av mig). Sedan blev det kärlekstrubbel och så gick jag upp 5kg, men var ändå kvar på undervikt (har alltid varit underviktig) men fick ändå panik, så jag började spy upp maten, träna och äta mindre.
När jag var 18år var det som allra sämst, jag gick ner till 44kg (jag är 174-175cm lång), fick sjukskrivas från mitt jobb i en matbutik eftersom jag nästan svimmade några gånger. Jag har även tagit efederin ett antal gånger och även tagit överdos och svimmat på morgonen efter och vaknat upp i en blodig hög, så därför råder jag alla som ens tänker tanken på det att NEJ det är inte värt det.
Just nu har jag kämpat mig upp i vikt, gråtit, skrikit och varit förtvivlad. Men det blir lättare och lättare rent psykiskt, min värsta spärr var vid 50kg. Nu väger jag ca 52kg, mitt mål är att komma upp i 58kg innan detta året är slut, då har jag nått nedre gränsen för normalvikt. Jag siktar verkligen på att bli frisk, för jag har insett att detta är inte värt det någonstans.
Jag har även berättat för mina föräldrar (efter 3,5år), för min pojkvän (från första början), för några av mina kompisar (efter 3,5år) och enligt min mening så bryr dom sig inte så mycket som man tror, fast på ett bra sätt, dom bryr sig ju men dom frågar inte hela tiden utan det var mest skönt att få det ur mig, det är inte roligt att gå och bära på världens största hemlighet!
Så det var lite om mig, vill ni veta något mer så är det bara att fråga, har ni ett skolarbete om ätstörningar kan ni fråga mig med, jag ställer upp så länge jag får vara anonym. Maila mig isåfall till [email protected]
Jag är en tjej som bor i västsverige, jag fyller 20år om några månader. Just nu bor jag tillsammans med mina föräldrar men planerar på att flytta så fort jag bara kan då jag inte klarar av dem.
Jag har haft ätstörningar i ca 3,5år nu, det började genom en depression som jag inte vågade söka hjälp för (eller jag sökte hjälp men tackade nej när jag insåg att föräldrarna var tvungna att vara med, jag är lite för privat av mig). Sedan blev det kärlekstrubbel och så gick jag upp 5kg, men var ändå kvar på undervikt (har alltid varit underviktig) men fick ändå panik, så jag började spy upp maten, träna och äta mindre.
När jag var 18år var det som allra sämst, jag gick ner till 44kg (jag är 174-175cm lång), fick sjukskrivas från mitt jobb i en matbutik eftersom jag nästan svimmade några gånger. Jag har även tagit efederin ett antal gånger och även tagit överdos och svimmat på morgonen efter och vaknat upp i en blodig hög, så därför råder jag alla som ens tänker tanken på det att NEJ det är inte värt det.
Just nu har jag kämpat mig upp i vikt, gråtit, skrikit och varit förtvivlad. Men det blir lättare och lättare rent psykiskt, min värsta spärr var vid 50kg. Nu väger jag ca 52kg, mitt mål är att komma upp i 58kg innan detta året är slut, då har jag nått nedre gränsen för normalvikt. Jag siktar verkligen på att bli frisk, för jag har insett att detta är inte värt det någonstans.
Jag har även berättat för mina föräldrar (efter 3,5år), för min pojkvän (från första början), för några av mina kompisar (efter 3,5år) och enligt min mening så bryr dom sig inte så mycket som man tror, fast på ett bra sätt, dom bryr sig ju men dom frågar inte hela tiden utan det var mest skönt att få det ur mig, det är inte roligt att gå och bära på världens största hemlighet!
Så det var lite om mig, vill ni veta något mer så är det bara att fråga, har ni ett skolarbete om ätstörningar kan ni fråga mig med, jag ställer upp så länge jag får vara anonym. Maila mig isåfall till [email protected]
Frukost
1 halvgrov macka med bregott, ost (28%), 1 kokt ägg skivat och kaviar
1dl blåbär/hallon + 1,5dl yougurt (3,5%) + 1dl müsli
Helgtripp med söta vänner
Har varit bortrest över helgen, umgåts med mina underbara vänner, festat (men inte druckit något alls), gått långa promenader, ätit massor av skräpmat (eftersom alla andra åt det, jag åt inte allt dom åt men väldigt mycket). Jag tänkte "inget är förbjudet" som mantra för att klara att äta på subway, ben and jerry, chips, vit pasta, choklad och så vidare. Men jag åt en skål med bär och frukt varje dag trots allt, den kan jag inte ta bort, det är för gott helt enkelt. Jag är inte så förtjust i skräpmat även om jag inte skulle få ångest av att äta det, jag äter hellre tillräckligt mycket hälsosam och fräsch mat med mycket grönsaker och chili! Mums!
Och jag har en STOOR hemlighet som ni ska få veta snart, antagligen redan i veckan.
Vad tycker ni om den nya designen förresten? Den här fina flickan gjorde den åt mig. Tack så hemskt mycket! <3
Och jag har en STOOR hemlighet som ni ska få veta snart, antagligen redan i veckan.
Vad tycker ni om den nya designen förresten? Den här fina flickan gjorde den åt mig. Tack så hemskt mycket! <3
