Åh vad jag stör mig på min mormor. Jag nästan dör. Min syster har gått upp en del i vikt, ja, men ingenting blir bättre av att man kommenterar det. Jag själv frågade om hon hade börjat träna för att hon ser ut att bli mer vältränad nu, själv tror jag att det peppar mycket mer än att säga som min mormor:

Mormor: "Tränar du mycket?"

Syster: "ehm, nej ingenting hurså?"

Mormor: "Jaha, nej du såg så stor ut, men då är du tjock då"

Syster: "Tack för den"



Jag vet att orden fastnade i min syster med för efter maten så kollade vi menande på varandra och hon upprepade orden "du ser tjock ut!" jag sa till henne att inte ta åt sig, att mormor alltid är så klumpig och elak. Och jag är själv rädd för att råka ut för samma sak senare när jag frisknar till och går upp till normalvikt. Jag gick förbi mormor och farmor och hörde hur mormor började diskutera min vikt "Åh hon är så lång och smal, så smal så smal" (med glad röst) min farmor säger däremot till mig att jag är för smal jämt och hon vill mycket hellre att jag går upp. Nej, min mormor måste jag ha mycket självkänsla innan jag träffar när jag blivit frisk. Om jag tänker berätta för henne att jag är sjuk? Oh nej. Hon säger redan saker som "jag var hos min blinda vännina" och jag vet att hon hade kallat mig för "jag var hos mitt barnbarn med anorexi" bara för att det låter bra. Never!

Är inne på min femte dag idag utan att spy, det känns bra, men jag vet att jag inte äter tillräckligt, jag har så mycket i tankarna att jag nästan glömmer bort att äta. Det känns väldigt skumt. Det är lite kaos just nu, men det löser sig nog tillslut. Kan skriva vad jag ätit senare ikväll, var ett tag sen jag gjorde det nu.

Tack för alla peppande kommentarer! <3

Jag har klarat mig i 4dagar nu, med att inte spy. Har kanske inte ätit exakt så mycket som jag borde, men jag är nöjd med mina små steg ändå. Ikväll ska jag ut med några vänner, ska bli roligt, jag behöver glömma alla kärleksproblem för bara ett ögonblick. Vi har tydligen uppehåll bara nu, men frågar ni mig så kommer det nog ta slut. Tyvärr. Det är upp till mig så jag måste vrida ut och in på mig för att hitta svaret. Jag borde och jag vill går inte ihop. Jaja, ni ska inte behöva höra på mina kärleks trubbel. :)

Hur har eran jul varit? Har ni klarat av maten och har ni umgåtts med underbara människor?

(förresten jag kom i ett par 25 i jeans igen så jag börjar nog gå ner igen nu, fan.)

Det tog slut, det var jag som gjorde slut och jag ångrar mig inte. Jag behöver stå på egna ben, och ska jag ha en kille ska jag ha en kille som jag litar på till 100% men just nu vill jag inte ha en kille. Jag klarar mig själv. Han hade knappt någon ånger alls över att han skadade mig utan skyllde på att jag betedde mig jätte dåligt när vi var ute, jag tycker ändå inte att det är en ursäkt. Jag har underbara vänner som stöttar mig nu som tur är. Jag tycker dock inte att mitt ex är en dålig människa, han är en mycket fin människa men vi passar inte ihop numera.

Jag berättade för övrigt för min andra bästa vän att jag har ätstörningar igår, det kändes så skönt att få det ur mig. Och hon berättade att hon har spytt några gånger med efter att hon ätit onyttigt och att hon gärna vill ligga strax under normalvikt (hon ligger precis på gränsen till undervikt men på den normala sidan). Jag hoppas det hjälper henne att inte falla ner i det att jag berättade. Hoppas det i alla fall.

Varför är hela mitt liv i kaos nu? Och det både min kille och min killes mamma säger till mig är att jag måste skaffa hjälp, fastän jag förklarat att jag inte kan göra mer än att vänta på svaret just nu, jag har ju skickat in en remiss men det är väll klart att jag inte får svaret förrän efter jul och nyår? Ändå fortsätter de och när jag förklarar så säger dom att det inte är det dom menar, men vad menar dom då? Jag är förvirrad, ledsen och förtvivlad. Idag ska jag hem till en av mina absolut bästa vänner, shoppa och sedan kolla film, det gör mig nog gott. Han ville träffas idag, men jag tror inte jag är redo än, jag vill känna efter vad jag vill först.

Vill ni veta hur min killes mamma såg att jag var sjuk denna gången? För att jag petade ut gulorna i äggen på julafton. En sådan liten sak, inte trodde jag att folk såg sånt, inte heller att de fattade varför. Visst att folk frågat varför jag gjort det men då har jag sagt att jag inte gillat gulorna. Men hon fattade direkt, och sa även att varenda vuxen som gick förbi mig fattade även om jag inte insåg det.

Jag är så rädd för att tappa min kille, för det blir som en del av ens personlighet, precis som ätstörningen. Jag har svårt att se mig själv som singel. Det var så många år sedan nu att det är glömt och borta. Vet jag ens hur man flirtar längre? Åh jag känner mig så misslyckad, skulle inte förvåna mig om jag sitter vid datorn framför någon dejtingsajt som gratis dejting om det skulle ta slut. Samtidigt så tror jag att det på något sätt hade varit bra för mitt tillfrisknande, vi är båda väldigt destruktiva mot varandra, och som han sa tidigare idag "vi tar fram dom dåliga sidorna hos varandra, tyvärr". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur går man vidare efter ett långt förhållande? Vi har haft ett sådant upp och ner förhållande, men han har ändå alltid varit den jag älskat, den jag vetat att jag kommer vara ihop med för resten av livet. Hur ska man gå tillväga för att skaffa en kille nästa gång? Speed dating, krogen, klubb, resa, dejtingsajter eller genom kompisar? Är det någon som har provat dejting på nätet förresten, känns som om det mest är gamla folk eller är det bara fördommar, hade varit kul att höra om ni testat det någon gång. Inte för att jag planerar på att göra det, men ändå kul att höra. Hur som helst så är jag extremt förvirrad och i små små skärvor. Jag borde plocka upp skärvorna och laga mig själv igen.

Hela mitt liv är i kaos. Jag var ute igår och festade, drack mig redlöst full, hade ett jättegräl med min kille. Det började med att han började snacka om att han snart inte orkar med mina ätstörningar etc. men det var mer på discussionsnivå även om tårarna rann sakta ner för mina kinder. Senare på kvällen har jag väldigt många minnesluckor, jag kommer bara ihåg en smäll och att jag sitter på bussen med en fläskläpp och smink utsmetat i hela ansiktet.

Är det inte lite lustigt att jag när jag var luten låtsades att jag hade spytt när jag ville vara hemma från skolan, jag gick in till toan, gjorde lite ljud och spolade i toaletten, kom ut och gick till mamma "jag har spytt, jag är nog sjuk". Och nu gör jag allt för att de INTE ska höra att jag spyr, plus faktumet att jag ju gör det på riktigt nu. Fan jag borde skärpa mig.

Nu blir det juldagsmiddag - lutfisk (eller ja, torks för min del). Mums

Jag klarade nästan julafton, en enda liten gång blev det spya. Men jag klarade maten och även en efterrätt hamnade i magen utan problem så jag är nöjd ändå! Små steg. Jag hade för övrigt en väldigt mysig jul, hoppas ni också har det!

Spydde nyss, julen är jättejobbigt, jag hetsar för mycket + det faktum att jag är nojjig över att  någon ska märka att jag spyr (vardagsrummet är precis bredvid toaletten!). Nyss spydde jag och mitt hjärta gjorde sjukt ont, blev riktigt orolig, har ju hört att hjärtat kan stanna om man spyr etc. Men hur vanligt är det på en skala? Det fick mig att noja till extra mycket i alla fall. Åh jag känner mig som en stor klunseduns. :( Why why why?

Jag är faktiskt väldigt glad att jag hoppade av skolan, jag behöver det, det känner jag nu. Jag vet inte hur framtiden blir men framtiden är som sagt framtiden och den kan jag inte sia om här och nu. Jag får se vad det bär av, men som min kille sa så har jag ju fördelen av att ha genomgått ätstörningar och kan då kanske utbilda mig till något som hjälper andra att bli friska. Det är inte en dum idé faktiskt. Men först ska jag bli frisk själv. Och jag ska klara julafton det är mitt delmål. Jag SKA klara julafton!

Läste igenom ännu en dagbok och inser än en gång hur sjuk jag varit utan att insett det själv, hemskt. Jag vill ta tag i mig själv nu, ta mig ut ur det.

Jag har knappt något internet därav den dåliga uppdateringen, men det kan väll vara skönt att ta lite ledigt med i och för sig. :)

Förresten, är det någon som sovit längre pga fluxotinet? Jag brukar vakna tidigt och de senaste dagarna har jag sovit länge, det gör jag verkligen aldrig! :O

Om jag inte lyckas få bättre internet snart så önskar jag er en underbar jul och att ni försöker ert allra bästa nu i jul. <3

Ökade min dos av floxotin idag som planerat så nu äter jag en tablett (20mg) om dagen, och jag börjar känna av det nu, fast jag fattade inte vad det var först. Jag har blivit jätte svartsjuk och hängig utan anledning så jag antar att det har med det att göra, för just nu är jag bara depp, depp, depp. Men jag får le ändå, snart är det jul och då ska/borde man vara glad?

Har inte klarat denna dagen heller känns som om jag är fast i en ond bubbla. Jag vill bli frisk nu, det är inte värt allt detta längre. Fan fan fan. Ge mig mer styrka någon?

Och yes, idag misslyckades jag med, och jag har inte fått upp allt så nu kommer ångesten lite smått. Men jag måste säga att jag inte alls blivit deppigare sen jag började ta florexotinet, har tagit det i 3 dagar nu, visserligen börjar jag fundera över om det kommit upp trots att jag tagit det ca 4-5timmar innan jag spytt, har ju spytt alla tre dagarna. Jag känner hur som helst ingen större ångest, jag mår precis som innan, så jag ska väll inte klaga. ;D

“Hur gör jag for att se ut som Du?” När jag har mina klasser här i LA så får jag ständigt frågor av mina elever som är mer eller mindre baserade på att få reda på exakt vad JAG gör för att komma i form, eftersom de tror att vi som instruktörer och personliga tränare ofta bär på den STORA hemligheten.

Vad många inte vet är att pt:s och fitnessinstruktörer ofta har både ätstörningar och tränar kompulsivt. Inte speciellt hälsosamt alls. En studie som IDEA Health and Fitness association publicerade 2000 visade att 1 av 5 instruktörer led av någon form av ätstorning.

I vimlet av tränare och träningstips vill jag ge er en liten guide om vad man ska tänka på innan man ger sin underbara kropp till en ny personlig tränare eller instruktör – så att ni kan få de resultat ni vill ha.

Försök att skydda dig själv från att få hjälp från någon som kanske inte är den bästa förebilden för hälsa. Om du till exempel har en PT som envist förespråkar någon omöjlig diet som bara låter galen, utan att vara utbildad i näringslära: strunta i detta och anlita en separat dietist. Det finns ju även gratis hjälp att få på andra ställen. Samma sak galler för tränare som ständigt pratar om att olika piller och drycker är jättebra för att gå ner i vikt snabbt….Ajajaj…

Lyssna heller inte instruktörer som påstår att de tränar 10-15 pass i veckan (eller mer…!) Överträning är absolut inte bra för kroppen, den bryts snarare ner än att bli stärkt. Lyssna på din egen kropp i stället.

Andra viktiga saker att kolla upp är självklart utbildning och certifiering, om de har kunskap om olika kroppsformer. De bör också kunna hjärt- och lungräddning.

Har du bestämt dig för att anlita en PT? Skriv ner ett par frågor innan du går ut och letar, och våga ställa frågor!

Och när du hittat en tränare som du gillar, visa att du uppskattar jobbet som han eller hon gör. Då lovar jag att ert förhållande blir långvarigt och framgångsrikt!

Lycka till!

Tanja

 

 

Hittade detta hos Tanja Djelevic som är en av de bäst ansedda personliga tränarna. Jag är inte ett dugg förvånad över att så många personliga tränare har ätstörningar, men samtidigt så är det extremt tragiskt eftersom de finns till för att hjälpa och för att hjälpa folk till ett friskare liv. Detta gjorde mig lite nojjig dessutom eftersom jag inte vet vad jag vill utbilda mig till i framtiden, men hälsa har varit ett drömyrke, frågan är bara om jag borde/vågar göra det med tanke på mina ätstörningar, även efter att jag blivit frisk. Är det att testa för mycket? Det hade ju varit hemskt om man föll in i alla problem efter att man kämpat sig upp ur dem.

Förlåt att jag inte skrev igår, hade så mycket annat på gång. Jag hetsade en gång, MEN jag klarade att äta tårta på en polares fest igår, åt 2/3 av en tårtbit sedan tyckte jag att det räckte för att hetsen inte skulle falla över mig. Jag är så stolt för det. Däremot ringde doktorn varken i torsdags eller igår som hon hade sagt, lite störande men hon hade väll sina anledningar får jag hoppas.

Idag blir det utgång, party party! Vad ska ni göra i helgen?

Hann aldrig skriva hur det gick hos doktorn igår, men jag var där och fick berätta min histora om mitt liv de senaste åren, först verkade hon ganska dryg och fattade inte vad jag menade. Hon sa en sak som verkligen fastnade i mitt huvud, vi kom in på varför jag bara hade träffat psykologen 3-4gånger, varför hon inte hade hört av sig mer. Det var för att jag inte hörde av mig och så hade de tyckt att i mitt fysiska stånd så skulle hjälpen inte göra nått, det tolkade jag som att "jaha, jag var för tjock!" och då säger hon "du hade så lågt bmi att din hjärna gick på svält och ibnte skulle kunna ta till dig allting" det kom som en chock.

Jag väger 52.4 nu, vilken hon tyckte var en bra vikt att ha i början av en behandling, själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag fick utskrivet florexotin med, så nu ska jag börja ta det, jag är dock väldigt rädd att jag ska bli jätte deppig nu i början. Min kille har tydligen tagit florexotin för något år sedan med, det hade jag helt glömt bort!

Och angående aktivitetsersättningen så pushade hon mer på sjukförsäkring, men jag vill hellre ha aktivitesersättning eftersom det är för unga och anpassat för folk som aldrig jobbat innan med, vilket sjukförsäkringen inte är. Men hon ska ringa mig idag eller imorgon så då får jag besked.

Jag ringde även skolan igår, de tyckte att jag skulle komma upp och avsluta det i januari, men övertala mig att stanna kan de då inte. Och csn har jag ringt och avslutat lånet hos. Det känns skönt men läskigt nu.

Åh vad glad jag blir över att ni peppar mig, nej ätstörningen ligger inte i vikten, men ändå nojjar jag upp mig över det just för att dom ska ta vikten, då känns det som om det är ganska viktigt trots allt, eller är jag helt ute och cyklar nu?

Jag misslyckades idag förresten, tårta+kakor=spya. Jag tror det kan bero på att det blev en mindre frukost imorse plus det faktum att jag är väldigt nervös som sagt. Men om någon timma ska jag iväg, och jag ska klara det!

Vet ni vad jag ska göra idag? Jo, jag ska till doktorn dels för att ta vikt/prover till dagsvårds remissen och dels till sjukförsäkringen (eller ja, aktivitetsersättningen). Det är en ny doktor men min sjukgymnast sa att hon hade pratat mycket med henne om mig inför dagsvården etc. så hon är inläst på mig (haha, skum tanke!). Men jag är sjukt nervös för jag vet att jag har gått upp sen sist jag var där, flera kilon dessutom. Och jag vet inte om jag klarar av att se siffrorna ens. Jag känner mig gigantisk och tvivlar nästan på att få hjälp vare sig ekonomiskt eller från dagsvården, men det löser sig nog.

Har fått ett erbjudande om sommarjobb förresten, funderar på vad som är bäst för mig, ett sommarjobb hade kanske varit det perfekta. Att ta det lugnt/bli frisk fram till sommaren och då börja jobba och få in en fot i arbetslivet, och för hoppningsvis förlänga jobbet till efter sommaren med om jag inte ska plugga vidare då, men det känns inte så nu. Men jag ska ta hand om mig först och främst.

Ge mig mer mod idag, för jag är en nervös liten flicka idag.

"Jag är inne på min andra dag nu. Blir så pepp av dig! Vet du något man kan göra när man får väldigt mycket ångest? Hela jag har skakat sen klockan tio. I normala fall hade jag spytt bort känslan för länge sen men jag vill inte ge upp! Inte idag!"

Oj, jag vet faktiskt inte, jag har samma problem som dig, att spy har varit som en ångestdämpare. Är det någon av ni läsare som har något tips? Det enda jag har är kaos, är det tillräckligt mycket kaos i mitt liv så brukar ångesten dämpas, men kaos är ju inte det bästa att ha i sitt liv heller så det är nog inte ett så bra tips. En varm famn, att gosa ner sig hos sin kille/tjej, kompis, förälder eller liknande. Kärlek dämpar allt!

Hittils har dagen gått bra, frukost, mellanmål, lunch, och nyss ett stort äpple. Klarar jag denna dagen (vilket jag såklart ska göra?) så har jag klarat 3 dagar i rad, jippie! :D

Idag blir det en bra dag, en läskig men bra dag. Vad ska jag säga till min mamma och pappa? De vet att jag är naiv, att jag är spontan nog att hoppa av en utbildning poff. Men ändå. Min mamma frågade mig igår "men du har ju pratat om hur underbar den är, hur bra alla lärare är, hur bra du trivs, hur mycket du lär dig och hur bra jobb du kommer att få". Jo, det har jag sagt men jag förklarade för henne att det mer var för att inbilla mig själv att det var så det var och att jag egentligen inte hade trivts från första början. Vilket även stämmer, min bästa vän och min pojkvän vet om det och både bad mig känna efter noga vad jag kände, nu har jag känt av tillräckligt. Nu är det ett steg ut i luften, det får bära eller brista!

Satt och tänkte på en sak, hur ofta svamlar man inte om allt och alla på fyllan? Men inte en enda gång har det sipprat ut ett enda ord om hur jag egentligen mår på fyllan, inte ett knyst om att jag har problem med maten. Hur kommer det sig egentligen, jag babblar om allt annat så det känns nästan konstigt att jag inte har försagt mig, inte ens en enda gång!

Någon som känner igen sig eller har ni "försagt" er angående ätstörningarna någon gång på fyllan?

B om Framtiden:

Jag har hoppade av min skola för ungefär tre veckor sen. Det är svårt att säga om det var rätt eller inte. För mig känns det som ett stort misslyckande. Vad ska jag nu göra för vettigt om dagarna tänker jag. Jag har bulimi och går till psykolog på min äsenhet typ två gånger i veckan. Min psykolog tycker nog att jag skulle gått kvar för att kunna ha rutiner i mitt liv. Får du dagvård är det ju helt perfekt. MEN jag själv känner att jag har gjort helt rätt som hoppat av även om jag känner mig mer misslyckad. Jag måste få lite lugn runt mig. Lugn skrämmer mig för det är känslan av kaos som jag känner mig trygg med. Känner du att det är rätt att hoppa av så tveka inte. Utbildningen finns kvar och du kan alltid alltid alltid börja om. Jag tror på dig!



Svar: Då sitter vi i samma sits då, vet inte vilken slags utbildning du hoppat av ifrån dock, men man kan alltid ta och plugga senare, att bli frisk måste komma i första hand! Vi får inte se det som ett misslyckande att vi söker våran egna lycka, att vi satsar för att bli friska och för att må så bra som vi borde göra igen. Nu är det våran chans att bli friska. Och jag tror på dig!

Jag ringde mamma och berättade att jag starkt funderade på att hoppa av, och nej jag sa inget om ätstörningarna eller om att jag mår dåligt. Men vi tar det ett litet steg i taget tack? ;)

Hon tyckte att det var en bra idé om jag inte kände att utbildningen var rätt och att det är helt normalt och inte alls ett misslyckande att hoppa av om det inte är det jag vill göra. Det känns som en stooor sten ramlat av från mitt bröst och att jag nu står och hoppar på den. Och det känns skönt som bara den, nu ska jag fixa det här!

Jag har för övrigt klarat maten idag hittils, ni ska få se senare ikväll vad jag ätit.

Jag funderar VÄLDIGT starkt på att hoppa av nu, jag pallar inte mer. Fick höra att arbetet som jag kämpat röven av mig för inte var ett dugg bra. Det var droppen, jag orkar inte mer helt enkelt. Det är för mycket stress, press och ansvar. Jag har ända sen första dagen känt mig utanför, dum, korkad och efter, varför ska jag då fortsätta? "Det blir bättre, snart så, du kommer komma in i det, tänk vad mycket du lär dig!" har ekat i min hjärna, visst jag lär mig saker men att känna sig som en idiot hela tiden det peppar inte min självkänsla och gör mig verkligen inte friskare. Sen att jag lär mig saker, det fattar jag knappt själv och om jag inte ens uppskattar det, var det verkligen värt det då?

Dagsvården hoppas jag sjukt, sjukt mycket att jag får, det hade varit så bra, så underbart att äntligen få hjälp. Men oavsett om jag får den eller inte så funderar jag på att flytta hem igen, ansöka om aktivitetsersättning (eller är sjukersättning bättre? Fattar inte skillnaden) och bara ta det lugnt, gå till psykologen och satsa helhjärtat på mig själv och på att bli frisk. Till 110%, visst låter det som en bra idé?

På något konstigt sätt har jag lättare att berätta för mamma att jag är deprimerad än att jag har ätstörningar, jag har inte berättat något än, men i jul tror jag att det får bära eller brista för nu brister jag snart själv, jag behöver hjälp och jag behöver det nu.

Gör jag ett bra eller dumt val att hoppa av? Jag känner mig som ett enda stor failure som hoppar av.

Jag vill hoppa av skolan nu, pallar inte! :O

Läste på aftonbladet om robinson då det var en tjej som hade gått ner så mycket att hon fick bmi 17.1 och kallades då enligt deras experter för gravt underviktig. Nu undrar jag om det bara är min ätstörda hjärna som protesterar "det är ju lite undervikt, inte grav undervikt? JAG har ju 17 i bmi nu och jag har aldrig varit större!" det stod om hur dåligt hon mådde, hur lågt blodtryck hon hade fått och om hur det svartnade för ögonen för henne. Men jag förstår inte, här har jag gått runt och försökt acceptera att jag "blivit mullig" och så slås detta som ett slag i ansiktet på mig "grav undervikt" nej, jag tycker inte att det där grav ska vara med, det är undervikt ja, men inte GRAV undervikt. Vad tycker ni?

Jag vet inte vad jag ska säga, men allt bara skiter sig, varför köper jag hem hets? ÅH. Väldigt mycket besvikelse just nu. Förlåt.

Imorgon är det lucia, dagen då man "ska" äta lussebullar och pepparkakor. Men nej, jag tänker inte tvinga i mig något jag inte ens är sugen på, plus att jag inte skulle klara att köpa hem ett paket pepparkakor bara för att ta en enda. Men jag ska faktiskt unna mig något, jag ska unna mig några bitar fin choklad, är det bara jag som gillar att de säljer god choklad som lösvikt? Mycket godare än vanligt lösgodis. 3 praliner, mums mums!

Hur ska ni fira lucia?

Jag har fått en hel del kommentarer i samma stil, nämligen "men skrik ut dina känslor!" men det är inte så lätt, jag försökte idag men trots att jag gått i teater och musikal så fastnar skriket i halsen på mig. Jag har svårt att skrika, det blir väldigt lamt, tyst och tjejigt. Inte något "få ut alla känslor" skrik. Känns väldigt fail. Jag gick runt och var arg idag istället, haha. Men jag har inte hetsat idag, och nu är det "för sent" att hetsa. Konstigt det där med tankar. Ni ska få veta vad jag ätit idag med snart. Ångesten har legat över mig hela dagen, men jag sket i den.

Maten får mig att avstå från saker, jag tänkte gå till biblioteket men nej, för när skulle jag gå? Om jag gick direkt efter mellanmålet så skulle jag hinna bli hungrig innan jag kom hem och på så sätt kanske köpa med mig hets hem, och det får inte hända idag. Så nu sitter jag fortfarande hemma och har ätit frukost, mellanmål och är på väg att laga lite lunch nu. Varför känner jag mig helt handikappad och rörelseförhindrad för?

Nej, nu ska jag se vad jag har för mat hemma. Puss på er!

Ångesten åker upp och ner, runt, runt, runt i mitt huvud. Jag känner mig som störst i världen. Jag klarar det snart inte, kan inte någon bara radera alla mina fula tankar och ersätta dem med bra, fina och vackra tankar? Jag försöker och försöker men gör det någon skillnad?

Jag vill bara skrika rakt ut!

Nu är det bekräftat att jag inte är lika smal längre. Jag har alltid haft storlek xs eller 32 som den också heter. Och älskar tighta kläder mest, vilket inte är till en fördel nu, det förvirrar mig. Jag är van att köpa small bara när jag vill att det ska sitta lite löst. Därför har jag massvis med kläder som jag inte längre kan använda. Det är segt. Men samtidigt så är det ju kul att ha en vettig anledning till att köpa nya kläder, även om det kostar en del. Jag tror att mina komplex kanske kan bli lite bättre om jag köper kläder i min nya storlek, för små kläder är inte direkt smickrande! Men jag är ledsen över att inte längre vara en size 0 det är jag faktiskt, även om jag inser att jag NU har en ideal kropp enligt andra, men inte enligt mig.


Det är konstigt det där, att man kan ta och se hur andra ser på det men ändå inte hålla med. Jag vill hålla med, men det går inte riktigt. Jag hoppas nya kläder kan hjälpa mig med det. Någon som varit med om samma problem?




Vet inte om ni ser skillnaden, men den första kroppen är den som jag har nu och den andra är den jag hade innan (fast utan de där brösten, haha). Mer booty, fast inte jättemycket skillnad egentligen. Bara mer friskare.

Makrill i tomatsås + ris + paprika + hallomiost light + sallad = mums

Tänk om man skulle ta och flytta utomlands, glömma ätstörningarna helt och bara satsa på något annat. Hade nog varit ganska kul att vara proffesionell casino spelare, haha. Fast som tjej hade man väll bara fått sitta bredvid. Men det verkar så glamouröst, frågan är bara om man hade slutat spela när det hade gått som bäst eller om man hade fortsatt i all evighet tills pengarna stod på noll igen?

Är det någon av er som har spelat casino? Själv hade jag inte vågat, jag är alldeles för feg för sådant, jag är rädd bara att gå in på spelsidor, tror att de ska dra av mig på alla pengar så fort jag klickar på någonting. Fastän det hade varit förbjudet och jag isåfall hade kunnat stämma dem, eller?

Fast jag hade velat åka till las vegas och spela någongång, mest för själva stämningen då. Men tänk om det gömmer sig en casino eller poker spelare i mig? Det hade inte varit så illa det, då hade man haft någon backup plan om jag nu måste hoppa av skolan. Men nja, jag tror som sagt inte att jag hade vågat. Jag har andra saker som jag nog är bättre på. Att fuska på spel är jag däremot en mästare på, fast på nätet hade jag inte klarat av att fuska, haha. Lika bra det kanske?

Jag känner mig så smutsig, äcklig och sämst. Varför misslyckas jag gång på gång? Varför lär jag mig inte någonting av allt jag går igenom, varför lär jag mig inte av mina misstag när jag faktiskt inser vad som är rätt och vad som är fel!?

Jag vill bli somna, hamna i koma, vakna upp med ett leende på läpparna och tankarna vandrande runt på allt annat än komplex. Är det en sådan hemskt tanke? Jag tycker att den är rätt fin, fast väldigt overklig.


Jag får kämpa ännu hårdare, göra det som krävs, men jag orkar snart inte mer!

Åt en stor men otroligt god frukost nyss. Mums fillibabba.

3dl osockrad nyponsoppa
2 grova mackor m. pålägg
1 kokt ägg
½ avokado

Nu fick jag det svart på vitt varför jag har en blogg, för att ni är så underbara och för att ni drar mig upp när jag mår som sämst. Har läst igenom era kloka kommentarer och de fick mig att gå från "aldrig i livet att jag ska äta något mer ikväll, jag har kvar hets i kroppen jag vet det, jag får dra ner på maten imorgon med!" till "Kanske en macka eller frukt inte hade varit så dumt ikväll?"



"och dessutom, jag tror att man måste fråga sig lite vad som egentligen är skönhet (om det nu är det man eftersträvar i sin eventuella kamp mot vikten vill säga), och kanske ta bort själva fokuset från vikten. skönhet är så mycket mer än storleken på kroppen! det kan handla om allt från hur man för sig till hur man pratar. vilken frisyr man har, vilka kläder man har på sig, hur man framstår som person osv. jag har en bror som tidigare varit väldigt utseendefixerad och som nyligen blivit brännskadad, så jag vet lite vad jag talar om när jag menar att skönhet inte kan värderas utifrån 1 specefik sak (i hans fall huden). det är många faktorer som väger in i det specefika begreppet, och därmed känns det dumt att centrera en sådan sak som just kroppsstorleken i den debatten, när det som sagt är så många faktorer som väger in."

"Jag tycker att de vackraste kvinnorna är de som älskar sin kropp, oavsett strl. Min bästa vän älskar sin kropp, hon är 168 och väger 60 kg. Men hon är så snygg, för hon utsrålar självsäkerhet och självkänsla. Henne ser jag upp till."

"Herregud, det blir ju fel att fixera sig vid hård träning. Och vi vet ju alla att det INTE går att punktförbränna fett.
Jag är underviktig med 5 kilo kvar till BMI 18.5
Ändå har jag inte platt mage.. naveln har aldrig i mitt liv varit utsträckt och kan klämma fram ett cykeldäcks fett när jag står upp rakt, sug på den du! fatta bara hur den kommer att se ut vid en normal vikt på kanske BMI 20. Men det SKITER jag i just nu. MOHA!"

Är det ett ideal att vara underviktig? Är det sexigt och snyggt att vara så mager att revbenen syns?

Jag vet inte, jag är så förvirrad ena sidan älskar det kurviga idealet, andra sidan det magra. Men när jag blir mager så blir jag missnöjd med mina bröst och när jag går upp (har inte varit normalvikt på gud vet hur länge men hur som helst) så får jag massor av ångest över magen och låren. :/

Jag tycker på något sätt att det är så orättvist, varför måste just jag gå upp i vikt när andra är underviktiga naturligt. Jag var ju en av dem! Jag får panik över att jag blir större, speciellt med tanke på att mina vänner är i samma storlek som mig, med andra ord kommer jag bli den stora, jag som var den minsta (mina vänner ligger på precis normalvikt på bmi, snuddar på undervikt). Jag vill inte vara den som är störst, och jag vet att det inte är en tävling, ändå så är det på ett sätt det. Jag har alltid älskat min mage tills nu när den börjar bli större, jag skäms så. Förlåt för ett så oinspirerande inlägg men jag vet bara inte hur jag ska tackla det. Det tär mig sönder och samman. Jag vill älska mig själv igen, jag vill känna mig fin, sexig och grymast i stan. Men nu känner jag mig bara, som en grå liten mus med dallrig mage och ingen kropp jag kan vara stolt över. FAN.

Varför klarade jag det inte? Varför köpte jag hem hets? Varför hetsade jag fastän jag inte ens var sugen? Åh vad störande. Men nu är det slut med det, jag vill bli frisk. Jag bryr mig inte längre om den perfekta kroppen, eller jo det gör jag visst, men jag vill ändra vad jag anser är den perfekta kroppen. Och jag vill acceptera min kropp. Mina bröst gör jätte ont förresten, så jag inbillar mig att dom växer, haha. Men jag hoppas att dom gör det, det hade gjort mig väldigt glad, även om man knappt märker det själv, men ändå.

Förresten, hur ska jag göra om jag kommer in på dagsvården ska jag säga ja eller nej, jag börjar bli rädd, rädd för att hoppa av skolan, rädd för att berätta, rädd för att jag är för stor för vård, rädd för att jag ska gå upp en massa. Rädd helt enkelt.

Fläskfilé, grönsaker och ris. mums mums! (Hade någon annan lagat det så hade jag nog varit mer tveksam, varför är det alltid lättare att äta mat man lagat själv?)

Är i skolan så hinner inte blogga just nu. Ha en bra dag sålänge <3

Så här skulle dagen inte bli, jag har hetsat en än gång. :C

Förlåt för den dåliga uppdateringen men varken min kropp eller humör är på topp just nu.

Har ätit frukost, mellanmål och lunch hittils. Det går bra nu, and I like it! Nu ska jag iväg till skolan och ha lektion, uppdaterar mer senare!

Har fått i mig lite frukost nu:

2 grova mackor, ena med leverpastej (lätt) och ena med kräftost
1 kokt ägg
1dl bär

Nu ska jag göra mig iordning för skolan och sedan dra mig. Men vet ni vad? Jag klarade gårdagen och jag är väldigt stolt för det, jag har ju hamnat i en svacka på sista tiden men det är dags att komma upp ur den!

Ångesten infann sig, jag tycker att det är jobbigast i början av en måltid, jag äter kanske fem tuggor sedan känner jag mig mätt, ändå äter jag alltid upp allt. Det har jag alltid gjort, äter jag mindre så har jag mindre på tallriken med. Middagen blev i alla fall ett paket fullkornsnudlar + två soja korvar och wokade grönsaker, det var gott men kämpigt att få i sig.

En sak som fick mig att fundera lite extra var hur mycket jag gått upp i vikt på ett år, jag vägde ca 48kg vid denna tiden förra året, nu väger jag 52kg med andra ord 4 kg på ett helt år, det är inte alls mycket, det är bara att jag brytit 50gränsen som är det jobbiga. Och jag måste gå upp 6kg för att komma upp i ett bmi på 18.9 vilket precis är normal vikt, så varför nojjar jag så mycket för?

Till lunch blev det ugnsrostade rotsaker + potatis gratinerade med ost, det var mumma!

1 grov macka med leverpastej, är inte så hungrig idag så får tvinga i mig maten, men man mår bättre om man äter ordentligt. Jag måste inse att jag måste upp till normalvikt. Jag har dock börjat avsky att handla kläder, nu börjar 32/34 bli lite lite lite för smått och det stör mig så otroligt mycket, jag har aldrig tänkt på vilken storlek jag haft utan alltid tagit den minsta, alltid. Och det värsta kunde vara att de var för stora, nu kan kläderna vara både för stora eller så kan de vara för små. Då snurrar allt i huvudet. "Det får inte vara sant!""Nu är det bevisat att jag är tjock..." vad jag nog glömmer bort är att vi alla har olika kroppar och att kläder som säljs t.ex. på Hm är till en mängd olika åldrar, det är väll klart att en 14åring har mindre kropp än en 19åring? Men nej, tydligen inte i min hjärna.

Funderar på om jag ska till skolan eller inte idag, måste skynda mig om jag ska det, har i alla fall ätit en god frukost:

1 ägg
2 grova mackor med dinkel och frön ena med leverpastej och ena med kräftost
4 torkade äppelringar
en kopp te

Jag misslyckades just, varför kunde jag inte hålla mig lite lite lite längre? Skulle det vara så svårt? Vad besviken jag blir, så otroligt onödigt!

Jag klarade denna dagen, lycka fast samtidigt har jag ångest över min kropp, jag känner mig stor som ett hus, inte alls kul. Hur kommer man över det?

Åt lunch på centralen, stod och funderade en stund vad jag skulle ta, bakpotatis är det onyttigt eller inte? Äsch vad spelar det för roll? Jag tog en bakpotatis med hälsoröra (keso och skaldjur + kryddor) med lite sallad till och en cola light. Jag vågade, och jag blev mätt. Jag är nöjd som bara den, jag åt långsamt och kände varenda liten smak, jag som inte ens gillar potatis i vanliga fall. Men jag börjar fundera på om det inte är så att jag bestämde att jag inte gillar potatis bara för att det anses som en sådan bov enligt alla tidningar. Nu börjar det dock vända, nu är potatis bra igen, nyttig. Vad ska man tro på? Mat som mat?

Shit, är det sådär vanliga människor äter till frukost? .__.
vet du hur många kcal det är?

Svar: Ja det är så vanliga människor äter till frukost, det är så mycket din kropp behöver, även fast du svälter dig. Och nej jag räknar inte kalorier på det sättet och vill inte heller börja. Men okej, jag ska kolla upp, den var på ca 434kcal och en frukost ska vara runt 500kcal så ja den var normal en än gång, jag har tröttnat på liknande kommentarer från dig om jag ska vara ärlig. Jag är inte stark nog att stå emot jämt och det drar ner mig väldigt mycket, jag kämpar som fan för att få i mig rätt mängd, så snälla kommentera inte sådant.

1 chokladflarn (kaka) och juice blev det till mellanmål, är stolt över att jag klarade det utan den värsta ångesten!

Äter frukost med mamma, god, god frukost! Haha, och ja, jag är en extrem frukostmänniska, favoritmålet helt klart.

2 grova mackor (med massor av frön i) + bregott + ost
½dl lätt kesella + 1dl naturell yougurt + 1dl blåbär
1 glas blodapelsin/apelsin juice
1 kopp te

Och om någon invänder på att det är mycket så kan jag tillägga att nej, det är inte alls för mycket. (Får alltid sådana kommentarer om jag skriver med teet eller drickan till, just för att det är mer att läsa så känns det kanske som att det är mycket för er, vad vet jag. Gott är det i alla fall!)

Hihi vad roligt att ni blev så intresserade av vad jag bakade för något! Jag bakade drömmar, frasiga och alldeles underbara. Kanske inte så juliga men mycket goda. Dock har det hamnat för många i min mage nu. :(

I övrigt så klarade jag dagen förhållandsvis bra, jag åt en macklunch (igen!) men den var ändå någorlunda: 2 grova mackor med becell, köttfärs, majs, tomat, gurka och avokado + 1 banan :)

När jag var och tränade för någon dag sedan så var det en tjej med anorexi bredvid mig, eller någon sorts ätstörning i alla fall, det var så uppenbart ändå var det ingen som jobbade där som sa något. På ett av de exlusivaste träningsanläggningarna i Göteborg. Dålig stil tycker jag, hon blev knappast bättre av träningen, hon var i väldigt dåligt skick, att hon dessutom gick omkring i deras logga på sina kläder gjorde mig lite orolig, tänk om hon jobbade där med? Isåfall borde de skämmas, det är att utnyttja och hålla inne på saker alldeles för mycket. Hon hade behövt en kram, dock kändes det skumt om jag skulle göra det som inte kände henne. Tänk att jag var hon för inte så länge sen, vem är jag idag då?

Hoppas ni får en underbar dag!

Åt en riktigt god frukost idag!

2 grova mackor (rostade) med becell, skinka, tomat, gurka, paprika, avokado och majs
1 kokt ägg

Mums mums mums!

Jag hoppas verkligen du blir frisk!
Jag har sett dig i verkligheten och du är jättesöt! Du har ingen anledning alls att må dåligt över hur du ser ut. Du lär väl inte bli frisk utav detta haha, men alltid trevligt med en komplimang hoppas jag :)

Jag är lite smårädd nu, hur vet du at jag är den du tänker på? Maila mig gärna: [email protected] Tack för komplimangen ifall det verkligen är mig du menar!

Bli inte oroliga för rubriken, jag ska inte skaffa en våg till min lägenhet, jag är så glad att jag aldrig gjorde det! Däremot så funderar jag på att ta med min lilla köksvåg hem från mamma och pappa så att jag kan väga upp en normal portion istället för att förlita mig helt på min egna sjuka hjärna. Tror ni att det hjälper eller stjälper?

Jag är alldeles för naiv antagligen, jag tror att allt kommer lösa sig på en sekund, att inget är så farligt egentligen, det är bara en dum fas jag är inne i, jag kan bli frisk bara jag vill. Men tyvärr fungerar inte livet så, man behöver ha hjälp utifrån för att klara detta, så fort jag blir lämnad ensam så strular allting ihop sig. Jag var ensam hemma i ca 1 timma och under den tiden hann jag rensa skafferiet på alla kakor etc. så nu har jag gjort det igen och lunchen är även den borta. Har fått i mig en apelsin nu efteråt (och ja jag vet att apelsin INTE är det ultimata att äta efter att man spytt eftersom det är så surt och skadar tänderna ännu mer, men jag hade inget annat i närheten och hela kroppen skakade).

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får hjälp för det hade varit så mycket enklare då, jag hade haft en klar andledning till att ge min mamma brevet och jag hade även haft enklare att förklara för andra vänner varför jag flyttade hem, för efter ett tag lär ju folk undra vad man gör om dagarna om man inte kan göra något förutom på kvällarna.

Min backupplan är en väldigt fin plan men den fungerar nog inte så bra i praktiken, det är väldigt synd.

Det blev mackor tills lunch även idag, eller rättare sagt: 2 grova mackor med makrill i tomatsås + paprika, en kokt äggvita och en banan. I love frukost mat. ;D

Dagens planer är mys med familjen, dock kommer det att bjudas på pepparkakor/lussebullar etc. vilket gör mig aningens nervös, kommer jag att klara det? Och ikväll blir det kanske party, det hade varit kul, det var ett väldans tag sen nu.

Hoppas ni får en underbar fredag!

Sitter och äter frukost nu, 2 grova mackor med margarin och ost + apelsin. Idag är planerna att jag ska in och träna och bada, sedan ska jag träffa lite vänner och gå på stan. Den här dagen kommer bli kul! :)

Ni kanske undrar vad som hände igår? Jag och min kille hade ett gräl eftersom jag hade lovat honom att äta middag men istället åt jag 2 mackor + 2 frukter innan eftersom jag var hungrig, så han blev väldigt sur när han insåg att jag inte ville ha middag sedan. Oj vad sur jag var på honom för att han sa "jamen du måste göra något åt det nu!" fastän jag förklarade att jag sökte hjälp bäst jag kunde. Och han vill också att jag berättar för mamma och pappa, och även att jag ska ha en backup plan ifall jag inte kommer in på dagsvården. Och det har han rätt i visserligen.

Jag fattar det verkligen inte, antingen så pratar vi inte alls om det eller så bråkar vi om det. :S

Glöm mitt förra inlägg, berättar mer imorgon, godnatt på er! <3

Allt går åt helvete, och jag börjar fundera mig på att dra mig ur mitt förhållande, det är inte helt sunt för mig just nu. :/

Denna dagen har ett mål: Mysa!

Ska vara med min kille och kolla film hela dagen, man behöver sådana dagar ibland så det ska bli skönt! Vad ska ni hitta på idag? :)

Träffade som sagt en av mina bästa vänner igår, det var roligt att bara sitta och prata. Jag fick aldrig ur mig hur jag egentligen mår, däremot sa jag att jag funderar på att hoppa av, hon tyckte inte att jag skulle vara för impulsiv bara, men medgav att jag hade pratat om det ända sedan första dagen. Så jag berättade varför jag funderade på det nu, fast jag sa det bara lite smått. Jag berättade att jag bara skulle hoppa av ifall jag skulle få vård här, hon frågade vad för vård och vad man gjorde då, så jag berättade det jag vet/tror: att man är där från 8-16 att man äter där och även gör kreativa saker som att måla/drama etc. Och hon tyckte att det lät som en bra och vettig idé, det kändes skönt att prata med någon utomstående, min kille vill att jag ska ha vård men tycker ändå att jag nog borde klara mig ur det själv så att jag inte får skulder från skolan.

Fick även ett samtal från min sjukgymnast igår (hur underbar är inte hon som fortfarande ställer upp till 100% fastän jag har flyttat till ett annat län till och med?), hon hade hur som helst kontaktat drottning silvias barnsjukhus, som hon även sa var samma sak som östras, och sa att de skule skriva en remiss och att jag sedan skulle få besked från dem om jag får komma på ett bedömnings samtal eller inte. Jag kan inte säga att jag har jättemycket hopp, för jag kommer ihåg att jag inte fick vård där ens när jag vägde som minst pga platsbrist plus att jag bor i en grannkommun till Göteborg och då blev bortprioriterad.

Igår när jag åkte tåg så satt jag och funderade på en sak, jag började fundera på faktumet "jag kan bli frisk bara jag vill!" jag tror rätt många av er också har tänkt så? Tankarna började ploppa upp i huvudet om att jag kanske inte alls behövde dagsvård att jag bara var korkad som slutade äta, att det inte alls är ett problem, det är väll bara att äta mer? Och jag blev både chockad och förvånad av tankarna, efter en stund så trodde jag helhjärtat att jag kunde bli frisk bara jag åt riktigt, inte får man ångest av mat?

Nu har jag bevisat ännu en gång för mig själv att jo fan kan man få ångest av mat, till frukost åt jag en banan, en knäckemacka med färskost och en skiva julvört med en skiva skinka på, och ni anar inte hur tankarna flög omkring i huvudet efter den där julvörten. Så när min kille och hans familj åkt till jobbet så kastade jag mig över kakor och nötter. Nej, jag klarar det inte helt enkelt, det är inte lika enkelt i praktiken som i teorin.