Ta mig i kragen

Nu måste jag ta mig i kragen och inse att jag mår bättre av att äta mat och inte försöka få ur mig all mat. Och att det inte är farligt att gå upp i vikt, varför har jag sådan fobi att väga över 50kg? Det är bara en siffra och skillnaden mellan 46 och 47 är lika mycket som skillnaden mellan 49 och 50 eller 50 och 51, ändå sätter det galler i hjärnan på mig. Jag ska försöka njuta mer av livet, det borde vara himmelriket att få äta, att få gå upp i vikt på begäran, men ångesten sitter kvar och slår mig. Men jag ska slå tillbaka.

Ska fixa ett mellanmål och gå ut och sätta mig i solen en stund, mysväder nu!

Jag och två kompisar går sista året på sjuksköterskeprogramet. Vår c-uppsats handlar om anorexi - hur livskvaliten är för kvinnor som lider av anorexi.



Några av de böckerna vi läser (självbiografer) heter genom helvetet av tina nordlund, zebraflickan av sofia åkerman, sen tre andra jag inte kommer på författaren på men de heter i himeln får jag äta, svältland, varje dag har vi en liten tävling.





Låna dem på biblioteket, de är bra.





Det är sjukt vad detta samhälle gör mot oss. Alla ska vara så duktiga och kraven går över en, till slut har man bara koll på en sak - maten.







lycka till i din kamp mot en inre demon.

Att läsa om anorexi och andra med ätstörningar som förregående kommentar säger tycker jag triggar mer än vad det hjälper. tänk på det innan/om du hade planer på att gå förbi bilioteket.



kram :)