Framtiden
Dagsvården hoppas jag sjukt, sjukt mycket att jag får, det hade varit så bra, så underbart att äntligen få hjälp. Men oavsett om jag får den eller inte så funderar jag på att flytta hem igen, ansöka om aktivitetsersättning (eller är sjukersättning bättre? Fattar inte skillnaden) och bara ta det lugnt, gå till psykologen och satsa helhjärtat på mig själv och på att bli frisk. Till 110%, visst låter det som en bra idé?
På något konstigt sätt har jag lättare att berätta för mamma att jag är deprimerad än att jag har ätstörningar, jag har inte berättat något än, men i jul tror jag att det får bära eller brista för nu brister jag snart själv, jag behöver hjälp och jag behöver det nu.
Gör jag ett bra eller dumt val att hoppa av? Jag känner mig som ett enda stor failure som hoppar av.
fail borde vara att leva på skattepengar när man hade det bra liksom. börja jobba ist, lev ett liv? så jävla slkgjfgh med folk som lever på andras pengar.
Kan du inte ta ett studieuppehåll och se hur det känns då? Du kan väl alltid komma tillbaka till utbildningen? Är inte så inläst på KY-utbildningar, men på högskolan fungerar det ju!
jag tycker faktiskt att du skall satsa helt på dig själv ett tag. Bli frisk och börja om från början!:)
Satsa på dig själv, jag fick lova min kusin (som är före detta anorektiker) att jag -inte- skulle börja plugga förrän jag kände mig fri från tankemonstrena. För det funkar bara inte ihop.
Den första kommentaren var för övrigt helt sjukt fånig. Blir så ARG på sådant skittrams. När fan ska sjukersättningen gälla om inte när man är deprimerad och har en grav ätstörning som man faktiskt kämpar för att komma ur.
vet du? jag tycker det låter som en utmärkt idé att hoppa av och satsa på dig själv!
det är den bästa julklappen vi alla kan få, vi som läser din blogg, dina föräldrar, dina vänner och inte minst du själv!
Jag har hoppade av min skola för ungefär tre veckor sen. Det är svårt att säga om det var rätt eller inte. För mig känns det som ett stort misslyckande. Vad ska jag nu göra för vettigt om dagarna tänker jag. Jag har bulimi och går till psykolog på min äsenhet typ två gånger i veckan. Min psykolog tycker nog att jag skulle gått kvar för att kunna ha rutiner i mitt liv. Får du dagvård är det ju helt perfekt. MEN jag själv känner att jag har gjort helt rätt som hoppat av även om jag känner mig mer misslyckad. Jag måste få lite lugn runt mig. Lugn skrämmer mig för det är känslan av kaos som jag känner mig trygg med. Känner du att det är rätt att hoppa av så tveka inte. Utbildningen finns kvar och du kan alltid alltid alltid börja om. Jag tror på dig!
Jag hoppade av min utbildning pga psykiskt mående och idag är jag tacksam över det. Är det inte en tillräckligt jobbigt att bråka med sig själv? Livet funkar inte om man själv inte mår bra. Problemet tror jag är att vi unga har så himla bråttom, det ska gå så snabbt hela tiden. Vad tog mottot om att leva livet långsamt? Att njuta av varje sekund vi upplever? Vi springer och springer, men mot vad? Vad är målet? Kan det inte vara så att vägen till målet ibland (alltid?) är det viktigaste? Är det inte vägen vi längst vandrar på och upplever bara målet en kort stund? Du har HELA livet på dig att utbilda dig, varför göra det just nu? DU mår ju inte bra, så du presterar inte lika bra och resultatet blir bara att du känner dig misslyckad. Plugga ska vara kul, det ska vara intressant och ge dig något att utvecklas mot. Men om det inte gör det, hindrar det din utveckling och håller dig tillbaka. Jag har, efter nu våren som kommer, varit sjukskriven i ca 1.4 år, alltså, jag har tappat 1.5 år av studier. Men för vad? För att må bättre, orka leva och njuta av livet. Jag vill INTE vara olycklig, vill inte vara den som gråter inombords. 1.5 år av uppoffring för mig själv är INGENTING med tanke på hur länge jag förhoppningsvis lever.
Satsa på dig själv! Ta död på de som tar din energi och satsa på att finna motivation, energi och mening. Det är då du kan uppleva Lycka!
Bamsekramar
