Läsarkommentar
Jag har hoppade av min skola för ungefär tre veckor sen. Det är svårt att säga om det var rätt eller inte. För mig känns det som ett stort misslyckande. Vad ska jag nu göra för vettigt om dagarna tänker jag. Jag har bulimi och går till psykolog på min äsenhet typ två gånger i veckan. Min psykolog tycker nog att jag skulle gått kvar för att kunna ha rutiner i mitt liv. Får du dagvård är det ju helt perfekt. MEN jag själv känner att jag har gjort helt rätt som hoppat av även om jag känner mig mer misslyckad. Jag måste få lite lugn runt mig. Lugn skrämmer mig för det är känslan av kaos som jag känner mig trygg med. Känner du att det är rätt att hoppa av så tveka inte. Utbildningen finns kvar och du kan alltid alltid alltid börja om. Jag tror på dig!
Svar: Då sitter vi i samma sits då, vet inte vilken slags utbildning du hoppat av ifrån dock, men man kan alltid ta och plugga senare, att bli frisk måste komma i första hand! Vi får inte se det som ett misslyckande att vi söker våran egna lycka, att vi satsar för att bli friska och för att må så bra som vi borde göra igen. Nu är det våran chans att bli friska. Och jag tror på dig!
Det är värdelöst att plugga när man inte mår bra, det gjorde jag och det gick som det gick
grejen e den (ett av mina favorituttryck), att jag tror vi tänker på oss själva för mycket utifrån omgivningens perspektiv. och det är väl egentligen ingen nyhet, men det jag menar är att man borde ställa om hela synsättet om framgång, att vi ska utgå utifrån oss själva, och låta våran utveckling som männsika komma i första hand.
jag kan ta idag som exempel. jag och min klasskompis diskuterade vilka möjligheter vi hade att vidareutbilda oss efter att vi avslutat våran ettåriga journalistikvetenskapskurs. det finns en produktionsutbildning som är speciellt anpassad för de som avslutar denna kursen, och om man tar den utbildningen så har man i princip jobb när man går ut sin 3-åriga utbildning.
vårat argument att gå utbildningen? jo: tänk vad ballt det skulle vara att VARA och JOBBA som färdigutbildad journalist vid 23 års ålder!
sedan slog det oss, att för vem skulle det vara ballt egentligen? är det för oss själva? jovisst, familj släkt och vänner skulle häpna inför dina prestationer, men andras bekräftelse spelar ingen roll i världen om du inte känner dig nöjd med det du gör/sysslar med. och det är ju åter igen att utifrån de ANDRAS perspektiv. vad får vi ut av att bevisa för oss själva att vi kan ha fast anställning (och sedan ha som plan att verka inom samma yrke livet ut) vid 23 års ålder, medan vi senare kanske upptäcker att vi inte alls är klara med våran personliga utveckling, eller att vi missat att göra saker vi velat göra?
det jag vill komma till är; hasta dig inte in i något som du vet att du kan ta upp senare i livet, du har all tid i världen! se det inte som något misslyckande om du gör något som någon annan gjorde ett eller flera år före dig, då kanske denna personen gått miste om något annat som du erfarat under tiden istället!
personlig utveckling ska utgå från (som namnet hänvisar) DIG som person. inte de kraven du tror att omgivningen ställer på dig, eller de prestationer du tror förväntas av dig. och om du dessutom är sjuk så kommer all din uppmärksamhet och ansträngning läggas på sjukdomen istället för det du sysselsätter dig med, och det hämmar dig mer än främjar dig!
hehe, nu blev det kanske lite långt och lite flummigt. hoppas du förstår vart jag försöker komma ;)
Nä, de är bara uppmärksamhetskåt
