När det handlar om mig själv kan jag vara så kritisk och elak att jag knappt kan beskriva det, jag kan skada min kropp så spykiskt och fysisk att den bara skriker men ändå hör jag den inte. Jag gör allt i jakten på mitt ideal som inte ens finns, för när jag når mitt mål är målet ändrat och det går inte att nå slutmålet. Ändå fortsätter jag knappt utan att ifrågasätta varför.

Men när jag ser att min kusin som för 2år sedan pratade om att hon inte kunde komma in på någon bra balettskola eftersom hon inte väger 50kg, som då var helt normal och som nu har blivit spinkig som bara den. Då brister hjärtat på mig, det känns som att det är en annan sak, men det är det självklart inte. Och när jag ser henne kommentera bilder av sig själv:  "jag ser för fet ut! Ta bort den, jag ser ut som en fet hora" - ja vad ska jag säga, mitt hjärta bryter ihop nu, hon som är så snygg, vacker och som en dröm, både innan och efter viktnedgången. Kanske är det likadant med mig? Men jag vet att jag inte är lika söt och jag kastar bort komplimanger lika snabbt som henne, säger någon att mitt ansikte är sött tar jag det som att de har sagt "vad fett ansikte du har" sött har helt ändrat innebörd för mig, jag börjar tänka på feta bäbisar. Detta är bara för vrickat!

Hur ska man veta att man ser på sig själv med förvriden syn? Och hur är det ens möjligt, jag ser vad jag ser? Men sen är det väll en annan sak vad jag tycker om det? Eller hur tycker ni?

<3