Tänkte bara på en annan sak som jag och min sjukgymnast diskuterade igår, det där med vikten. Hon frågade mig om jag insåg att jag var underviktig, och det är väll klart att jag inser det, men samtidigt är det lite svårt att smälta att det faktiskt skulle vara farligt - jag har trots allt varit underviktig hela livet, både med eller utan ätstörningar.

Men hur som helst, så sa jag det att "om jag ska väga normalt måste jag väga runt 60kg minst", och hon frågade varför jag inte gjorde det då, vilket jag tyckte var lite korkat men svarade att jag inte är redo för det, det är alldeles för mycket vikt för min kropp och jag drog den vanliga ursäkten att jag har litet skelett etc. Men vem försöker jag egentligen lura?

Hon frågade mig sedan vilken vikt jag skulle kunna tänka mig isåfall, jag svarade efter lite eftertanke "55kg". Men ångrade mig i samma sekund hon frågade om jag skulle känt mig nöjd med min kropp idag om jag hade vägt det, jag menade trots allt att jag skulle JOBBA mig upp till den vikten, både med självkänslan och med maten. Jag skäms ju redan över att jag väger 48kg, och tycker att det kan kännas lite fånigt att sitta och prata om att man är smal när jag själv inte tycker att jag är överdrivet smal, bara normalt smal som alla andra. Men jag går ändå dit, för jag vill kunna känna mig nöjd med mig själv oavsett vikt, det ska inte få förstöra fler dagar för mig.