Frågestund
- Varför började allt?
Oj, det finns inte ett svar på den frågan, det var nog allt på en gång: problem med killen, ungdomsrevolt, deppression, känslan av att förlora min identitet som den där spinkiga tjejen. Det var när jag precis skulle börja gymnasiet som det bröt ut på riktigt, men jag har börjat förstå nu i efterhand att det nog fanns där redan ett år innan, eller det började gro ett så då. - Hur länge har du haft ätstörningar? :)
Det började smått, smått för ca 4 år sedan, men bröt ut på allvar för ca 3 år sedan - har du fått hjälp av dietist/psykolog? VILL du bli FRISK? hur mår du IDAG? hur ser du på FRAMTIDEN? :)
Jag får hjälp av en sjukgymnast (som även pratar med mig som en psykolog) och en psykolog som hjälper mig med KBT metoder, jag ska även träffa en dietist, men det har alltid kommit hinder i vägen. Nu vet jag inte om jag kommer träffa mina "doktorer" lika ofta med tanke på att jag jobbar så sjukt mycket.
Jag vill absolut bli frisk, mer än allt! Idag mår jag upp och ner, jag börjar inse vad sjukdomen gör med mig och att jag faktiskt kan äta mer och borde göra det, och att jag nog ser bättre ut om jag går upp. Men det blir svårare när man väl äter något "förbjudet" då skjuter jag tyvärr upp det till en annan dag, att jag ska gå upp i vikt alltså. I framtiden vill jag ha ett stressfritt jobb, om det finns något sådant. Jag vill ha barn, bo ihop med min kille och vara frisk, jag vill inte behöva tänka på hur många kalorier det är i maten jag äter. - när jag hade pojkvän tyckte jag det kändes jättejobbigt hela tiden. eftersom han kom så nära och jag stördes i mina rutiner. är det inget som du känner?
Jo jag känner igen det jättemycket, han vet ju att jag hetsar om jag äter godis, kakor, paj etc. Han vet men han säger inget, han kollar bara lite förebrående på mig, jag vet att han lider av det. Jag försöker att inte hetsa när han är i närheten men det gör ju också att jag drar mig ifrån honom och istället väljen ätstörningen. Men han vet att jag kämpar, och vi har ett väldigt bra förhållande, kramas och pussas så fort vi får chansen. Men visst har ätstörningen mig i ett hårdare fast än kärleken tyvärr, men ätstörningen ska bort, bort, bort! - Du skrev för ett tag sen att du funderade på att kanske berätta för dina föräldrar. Är det ngt du funderat ytterligare på? Har du några konstiga vanor? (antingen har med din äs att göra eller ej?) :) Kram
Jag får tankar om det lite då och då, men nja, jag pratar inte med dom om sådant så det skulle nog bara bli skumt, jag menar de betalar sjukt mycket pengar på mat som jag spyr upp, det om något känns väldigt olustigt.
Ja, eller jag hade fler förut, när det gäller mat så vill jag veta exakt vad som är i den. När det gäller andra saker så kunde jag förrut inte gå på vissa sidor av gatorna eftersom det kändes fel, haha fråga inte varför men jag tyckte det. - Jag har lite funderingar. Jag har inte ätsörningar men jag tänker på mat väldigt ofta. När jag äter, tänker jag efteråt "fan vad onödigt" när jag inte äter frukost och hoppar över skollunchen, känns det bra, jag hoppas ibland att skolmaten ska vara äcklig så att jag verkligen inte kan äta även fast jag skulle vilja. Jag mår dåligt av att tänka såhär men samtidigt känns det bra att jag lyckas avstå mat. Dock. har jag dagar då jag kopplar bort detta helt (så gott som helt...) och äter vadfan jag vill, men har också dagar då jag spyr, jag behöver inte alltid spy upp allt, men jag spyr för det känns som att magen är överfull... Vet inte varför jag skriver detta men jag undrar väl, vart är jag påväg? Varför blir jag aldrig smal, jag äter otroligt lite jämfört med mina vänner men samtidigt äter jag större portioner eftersom att jag kanske äter mat en gång om dagen. Åh... Jag vill vara smal.
Jag vet varför du skrev detta, det är för att DU vill ha hjälp, även om de ätstörningarna som du har/är påväg att utveckla inte vill ha det. Det är inte normalt att tänka på mat på det sättet, det är inte normalt att vilja hoppa över både frukost och lunch eller att spy. Och jag vet varför du inte inser att du blir smalare, för du ser det inte själv, jag ser inte hur smal jag är, jag tycker att jag är snäppet till mullig och ändå sticker mina revben ut bland annat. Ta tag i det så fort du kan, du vill inte hålla på och kämpa dig frisk i flera år, ju snabbare du får hjälp desto lättare blir det att bli frisk! Så snälla sök hjälp, tankarna blir inte lättare om du inte kämpar för det! Kram!
Skriv din åsikt
Trackback
