panik!
Jag kommer såväl ihåg när jag hade kämpat med maten så himla länge. Jag hade gått ner tio kilo och kom på mig själv med att jag antagligen hade börjat vandra rakt emot en ätstörning. Jag fick ångest för allt och var ute och gick flera timmar om dagen. Jag kämpade verkligen för att börja äta normalt igen. Efter ett tag vågade jag äta något riktigt onyttigt. DÅ kläcker en mycket närstående till mig ur sig "Ska du förstöra det du har kämpat för så länge? du har ju bantat jättemycket!". Då hade jag ett bmi på knappt 16. Jag förstår inte hur man kan säga så?!?!? Jag tog det frukansvärt hårt. Jag hade ju en kamp med mig själv, jag ville inte prata eller höra något från andra. Jag kämpade både med och för mig själv! Jag tog verkligen hårt på det...fruktansvärt.
Det är så glädjande att läsa och se hur du hela tiden kämpar! Man mår så himla mycket bättre när man kommit en bit på vägen! Man inser att man verkligen skall fortsätta kämpa. You go girl!