Jag satt och läste i boken "jätten i spegeln" nyss (bra bok, om ätstörningar), och började tänka på om jag hade något "fix", några tvångstankar, och kom först fram till att "nej, inte JAG" men sedan när jag började tänka noga kom jag på att jag har massor, förut kunde jag inte gå överallt på gatan, vissa plattor var "förbjudna" och så låter jag aldrig min kille få veta att jag gråter om vi ligger ner i sängen, sitter vi upp eller liknande är det en helt annan sak. Det är lite skumt.

Samma sak kom upp när jag funderade över varför jag inte har ångest attacker som man läser om överallt, och så slår det mig att jag inte fattat innebörden, att det kanske inte alls är normalt att gråta sig till sömns samtidigt som man håller inne andan varvat med att andas i otakt, ena stunden väldigt snabbt för att i andra stunden försöka sluta andas, att hoppas att någon ska komma och slå ner mig tills jag somnar. Jag vet inte om min kille fattade, men jag fick hur som helst en sådan "ångest attack" (ordet känns så främmande) igår natt, bredvid min älskling i sängen, det blev bara för mycket, så när han sa att jag var vacker och söt så tjafsade jag emot (hur kunde han tycka att jag var söt och vacker, det kunde jag inte förstå!), vi började bråka om lite allt möjligt, han sa till mig att lugna ner mig när jag låg och hyperventilerade, men hur mycket förstod han?

En sak som gjorde det svårt för mig i helgen var att min kille sagt "nej jag kan äta imorgon" när jag frågar om han ska äta också, vilket gör att jag inte heller vill äta även fast jag vet att han kommer äta något annat sen, ofta onyttigt, ändå fastnar orden i huvudet.

Men vet ni vad? Jag ska få träffa en psykolog redan på tisdag, snabbt som tusan gick det! :D