drömvärld

läste ditt förra inlägg och jag förstår du hur känner dig med att "komma ut" jag ville hålla allt hemligt men tillsisdt så blev jag tvungen att säga det och det blev inte alls som jag tänkte mig, jag såg det som VÄRLDENS misslyckande att jag var sjuk m.m men alla runt omkring mig var förstående och jag tror dom runt omkring dig är det också. Jag tror dom nog redan har förstått att det inte är nått som stämmer.. som jag skrev tidigare, tycker du ska satsa 100% på dig själv och sök en dagvårdsbehandling eller iaf en behandling för man klarar det inte själv hur mycket man än vill! det är inte ett misslyckande att be om hjälp, snarare tvärt om, det är en vinst, du vinner över din äs för du visar att du vill bli frisk VERKLIGEN!

Hej igen! Känns som jag bombaderar dig med kommentarer, men jag vet precis hur du känner... Jag har också varit där och funderat och velat och tvekat inför att ta steget in i en behandling. Jag var jättetveksam, och började faktiskt med att ta ledigt en vecka från skolan och göra en provvecka i den dagvårdsbehandling som jag hade blivit erbjuden. Jag pratade med min rektor och min kursledare och sa som det var, och fick naturligtvis ledigt från skolan utan problem.



Terminen därefter pratade jag med studievägledare och berättade för henne om min sjukdom och att jag funderade på att gå in i behandling. Fick massor av hjälp av henne. Vi diskuterade olika lösningar fram och tillbaka och kom fram till att det bästa vore om jag kunde bli sjukskriven så fort som möjligt... Eftersom jag studerade på högskola och fick pengar från csn så löste sig den ekonomiska biten väldigt bra. Får du pengar från csn, eller hur funkar det för dig?



Jag tycker att du ska kontakta någon som är ansvarig för skolan som du går på, och berätta som det är och diskitera hur ni bäst kan lösa det. Sjukhuset kan också hjälpa dig, de har massor av erfarenhet av hur man bäst gör. Och försäkringskassan har också koll och kan hjälpa dig... Ingen begär att du ska veta hur allt fungerar. Det finns människor runt omkring som har som jobb att hjälpa dig, och lotsa dig igenom byråkrati och ekonomiska frågor...



Nu blev det väl ännu en flummig kommentar, men hör gärna av dig om det är något särskilt som du undrar. Jag hjälper dig gärna så gott jag kan!

Kram!

angående att komma ut så håller jag helt med minimi. det är så värt att komma ut, jag tror att man på det sättet övertygar sig ytterligare en gång om att man faktiskt vill bli frisk. det blir någon slags garanti så fort någon annan vet om det. och dina nära och kära kommer verkligen inte släppa taget om dig, om du skulle vara rädd för det, snarare tvärt om. sen dess att jag berättade för min mamma så har hon fungerat som mitt närmaste stöd under den här perioden, hon har dragit upp mig när jag varit som lägst.



sedan sitter jag i samma sits som dig nu med utbildningen. jag har flyttat från väst till öst för att plugga, och jag har tidigare sett det som ett fatalt misslyckande om jag skulle vara helt sysslolös efter gymnasiet (tog studenten i vår). jag har haft en sån framgång/karriär-hybris under hela mitt liv. men här känner jag mig ensam, ganska missnöjd med utbildningen, det tar lång tid för min behandling att dra igång och jag har ingen riktig gemenskap att binda mig till. jag tror det skulle vara lättare för mig att bli frisk om jag fick vara bland dem jag trivs hos, min familj och mina vänner, att släppa allt som har med framgång att göra och bara vara. uppskatta de små detaljerna.

och när man sedan blivit frisk tror jag att man kommer kunna ta tag i studierna och även få ut mer av dem än vad man skulle fått som sjuk.

(lång kommentar, men kände att jag behövde få mina spekulationer bekräftade på något sätt)

Jag skulle tro att skolan behandlar sådana här ärenden med sekretess... Förmodligen är du inte den första de möter som är i din situation. Och rektorer och lärare har tystnadsplikt. Jag kan med 98 % säkerhet säga att de inte kommer berätta för dina klasskamrater varför du är borta. Du kan till och med be dem att inte säga något för att vara på den säkra sidan...



Ang. csn, så finns det regler kring studielån och sjukskrivning. Om man är sjukskriven längre än 30 dagar så får man resten av lånet under sjukskrivningen avskrivet - man blir alltså inte återbetalningsskyldig. Det räknas inte heller med i det totala antalet veckor du får ha studiemedel.



Här kommer en länk till csn:

http://www.csn.se/hogskola/sjuk/nar-du-blir-sjuk



Läs den! :)

Jag har fått tagit en paus från skolan nu i två månader. Har i princip varit sängliggande och strikt följt ett matschema (6mål/dag + en och annan chokladbit och dyl.) tillsammans med min mamma som varit hemma med mig. Viktuppgången har resulterat i ynka 1½kg. Så ofattbart hur svårt det är att gå upp! Men det har absolut gett motivation. Äter mer och mer för varje dag känns det som (åtminstone utmanar jag mig med nya saker som jag tidigare i min ätstörning aldrig klarat av), och när man då ser hur lite vikten faktiskt påverkas så går det enklare.

Rörande pengar vet jag inte.. Sjukförsäkring möjligtvis?

Jag tror personligen att du skulle behöva ta en paus, och först och främst få hjälp; behandlingshem eller liknande, för trots att du vill bli frisk så kanske det inte alltid räcker.



Jag har dock inte tagit en paus från skolan för att bli frisk, utan jag blev sjukskriven just för att jag blev inlagd (och inte FICK gå i skolan), och jag hoppas verkligen att du inte låter det gå så långt. Du är rent siffermässigt väldigt tunn just nu och då har du ändå varit mindre, vilket får mig att fundera på hur sjutton du överlevt; ditt hjärta, din mage, din HALS; allting i din kropp måste vara så otroligt förstört. Det är ett underverk att du inte tuppat av efter en av dessa hetsepisoder eller att ditt hjärta slutat slå.



Kom ut ur garderoben och be om hjälp, snälla? Du behöver det uppenbarligen <3

det märkts på dina inlägg att det pågår mycket i ditt huvud nu och att det är jobbigt. men kämpa på!



jag har själv sjukskrivits förut, och efter kommer man i det duktiga livet, skola osv. så är det bara. men det var så värt det! att kunna må så mycket bättre som jag gör nu, så pass fort, det trodde jag aldrig. och det är pga. hjälp & dagvård. ta chansen om du får den!♥

hur kom du "ut" med din ätstörning?

tror jag vill det nu, men känns dumt att sitta vid matbordet bara, "du.. mamma, jag har ätstörningar.."



om du fattar? :(