Varför misslyckas jag även när jag äter tillräckligt? Jag tycker inte om att misslyckas, jag pallar fan inte längre, hur ska jag ta mig ur detta helvetet? Varför är jag inte nöjd förrän jag spyr? Men en sak som jag börjar inse mer och mer är att jag är väldigt smal, inte extremt spinkig, men smalare än de flesta, men det har jag alltid tagit som en identitet, jag är faktiskt väldigt rädd för hur folk ska reagera om jag blir normalviktig, även om jag egentligen vet att ingen skulle bry sig eller rent ut av märka det. Om ingen sa till mig att jag var för smal varför skulle de då säga till mig när jag blir normalviktig? Varför är jag så rädd för det?