Hur och när ska jag berätta?
Om det fastnar i halsen, så tycker jag absolut att du ska skriva ett brev och lämna. Det kan kännas jobbigt, men det är betydligt mycket bättre än att inte säga något alls.
Jag tror att dina föräldrar förstår att det är svårt för dig att prata om det.
Jag vet inte riktigt hur du har det med sjukhuskontakt och sådant, men förmodligen kan du och dina föräldrar få hjälp från sjukhuset med att prata om det med varandra.
Jag skickade ett sms till min mamma, för jag klarade inte av att se henne i ögonen för det kändes som jag svikit henne. Men att berätta var det bästa jag gjort för utann stödet från alla så hade jag aldrig orkat!
Lycka till! Kramar
Ska du börja någon behandling?
Skriv ett mail, skicka ett sms - gör det som känns bäst för dig! annars så säg till dem att du måste berätta något viktigt, sätt er i vardagsrummet och säg att du vill få prata till punkt - utan att bli avbruten och sedan bara säg allt du har i hjärtat!
skriv ett brev eller nåt sånt ifall du inte vet hur du ska börja berätta. sen när de väl läst så kommer det nog flyta på med pratandet mellan er. kram!
Hej. Jag har nu suttit och läst igenom alla dina inlägg. Du verkar vara en jättefin människa och jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har sedan två år tillbaka lidit av bulimi. I början stoppade jag bara fingrarna i halsen utan att spy. Tyckte bara att det var tröstande på något sätt. Men nu har det eskalerat och jag kräks flera gånger i veckan. Mest på helgerna då jag är ensam hemma. I veckorna ett par gånger i samband med dusch. Men jag är normalviktig. På gränsen till överviktig så det är inte så många som misstänker att jag har en ätstörning. Jaja jag ville bara säga att du skriver väldigt fint och jag hoppas att du blir frisk snart! Du är en inspiration för mig och jag hoppas också att jag ska våga söka hjälp! Ta hand om dig! / Hanna 20 år
Skriva brev kan vara bra eftersom de kan tänka igenom det hela innan de säger något, så slipper du ev. dumma spontana kommentarer.
Har du "tur" så har de redan misstankar om det. Åtminstone jag tyckte det var en lättnad att mina föräldrar sa "det visste vi redan" när jag berättade. De hade helt enkelt låtit bli att säga något eftersom jag inte bodde hemma, inte verkade pendla i vikt eller sprang in på toa efter maten och de visste inte helt säkert...
