Jag besegrade hetsen
Jag undrar när jag ska berätta för min familj, på något sätt känns det lite lättare nu när jag dels fått ett snack av min svärmor och dels själv berättat för en av mina bästa vänner. Övning ger färdighet. Men jag är rent ut sagt skiträdd för att berätta för mamma och pappa. Varför? Jag vet inte, de kommer ju bara stötta mig ändå är det läskigt!
Jag förstår din rädsla, det handlar oftast om att man inte vill visa sig sårbar. Du har ett problem, du skäms och det blir jobbigt att berätta för att du är sårbar. Dock är inte problemet kronisk, du har inget att skämmas för, hade du haft struma hade du utan problem kunnat berätta det. För i andras ögon är fysisk åkomma lättare att bearbeta och förstå än psykisk. Det är vad du tror. Bara dem som har haft en ätstörning förstår, det är något vi måste acceptera, men oavsett om du aldrig haft cancer, skall man ändå visa den sympati och förståelse genom behandlingen. Människan är dum och det hon inte förstår avfärdar hon. Du är stark, det är du som har styrkan, det är du som förstår och det är du som är vinnaren. Jag tror på dig, du har inget att skämmas för.
Kram
jag blir riktigt jävla stolt av att läsa det här, bara så att du vet; du är så otroligt stark
och jag känner igen mig och förstår din rädsla över att verka sårbar. dock vet du (precis som miranda här ovanför skriver) att du inte har någonting att skämmas för. du VILL bli frisk, du VILL bli fri från det här; och bara det visar att du är allt annat än svag.
vi är en hel drös av människor som står bakom dig, hörredu, och tror på dig! gott nytt år kära du, och låt oss göra 2010 till ett bra år? <3
