Har varit hos sjukgymnasten och passade även på att träna lite, mina värden hos sjukgymnasten idag:

Vikt: 49.4
Blodtryck: 98/60

Hon var lite sur över att jag fortfarande inte gått över 50sträcket, och nu har hon semester i 4veckor och hon undrade om jag behövde någon annan att prata med och som kunde ta vikten, men jag ska visa att jag är vuxen nog att ta min egen vikt en gång i veckan, skriva upp den precis som den är och sedan meddela henne. Jag ska även vara vuxen nog att klara av att äta god mat och njuta av den. Det har jag lyckats med hittils idag, och jag känner inte något sug efter hets, snarare efter mat om en stund. Det känns skönt!

Varför ska det vara så svårt att bli frisk, varför ska det vara så svårt att äta normalt, att tänka på annat än mat annat än ens fixering vid kroppen. Jag vill bli frisk sooo bad! Därför blir jag så arg på mig själv för att jag misslyckas dag efter dag, och jag blir arg för att jag fortfarande tycker att jag är mullig fast min vikt ska vara underviktig, det går inte ihop ändå känns det som det. Jag kan tycka att mina armar är "lagom" medan mina lår är alldeles för stora. Jag vill inte behöva tänka så över huvud taget.

Och det som stör mig ännu mer är att jag jämför mig med min syster, hon har gått upp en hel del i vikt, vi har inte samma kroppstyp i övrigt, varken samma längd, eller kroppsfördelning, ändå så är jag rädd att jag också går upp "för mycket" och jag är stör mig på att jag ens tänker på min systers kropp och jämför mig, det borde vara ett stort no no eller hur? Åhh...

Har just skickat iväg ett mail med frågor om vad och hur hypnos kan hjälpa mig ur mina dåliga vanor, hoppas verkligen att det finns något de kan göra, jag tror det är bra att testa sig fram, tänk om hypnos är den rätta vägen för mig? Jag hoppas det, och jag bryr mig ärligt talat inte om vad det kostar, hur dyrt det än är så lär det vara värt att bli frisk. Hoppas, hoppas att det finns för mig.

Jag har fortfarande ångest för igår, jag lyckades äta perfekt ända tills 20.00 eller 21.00 så hemskt, jag vräkte i mig godis och chips på festen, jag vet inte om alla andra märkte det eller inte, jag försökte vara diskret, min pojkvän hade däremot märkt det så när vi låg i sängen och han inte fick se min mage så sa han att jag inte fick gå på toa på minst en timma. Och att jag var vackrast etc. Jag gick däremot på toa innan och spydde, men knappt någonting, jag insåg att det satt som en klump i mig och att det inte var värt det, men jag mår fortfarande dåligt för det, det var alldeles för mycket, kanske 8portioners godis och chips. Jag vill inte ha det i mig! Men jag får inte ta ut det på dagens mat, jag ska äta precis som vanligt ändå.

Men midsommar var jättekul i övrigt, jag stod över tårta vid lunch och åt istället jordgubbar, vid eftermiddagen åt jag däremot tårta och behöll den och njöt av den, det var det på kvällen som förstörde allt.,

Okej, har inte skrivit sen i förrgår dåligt av mig, men har varit sjuk så det är ju lite förståeligt hoppas jag. Hur som helst så klarade jag dagen i tisdags, jag lyckades till och med utmana mig själv att köpa lite godis, men bara så mycket som jag trodde att jag skulle må bra av med andra ord inga groteskt stora mängder att hetsa utan bara en vanlig godisportion. Och vet ni vad? Jag lyckades, ja jag kände mig fet, väldigt fet, men jag satte mig ner, läste en bok och försökte fokusera på allt annat än godiset.

Igår klarade jag det däremot inte, men det blev bara en hets och det är väll bättre med en än med tre kan jag tycka. Idag ska jag däremot klara mig finfint, såklart att jag ska!

Det har gått bra hittils idag, känner mig stolt, men tjock. Har ätit wok (vågade till och med ha i fullkornsnudlar, jag som är så rädd för rena kolhydrater) till lunch (en stor portion) och åt nyss ett mellanmål melon + 2dl fet yougurt + 2knäckemackor med minikeso och kalkon.

Jag ska nog klara resten av dagen. Jag vill det och jag ska det.

Jag har klarat denna dagen hittils, känner mig riktigt stolt! Kan jag klara förmiddagen så borde jag klara eftermiddagen, helt klart! Jag satt och tänkte på det förrut att det verkligen inte är värt att lägga ner så mycket energi på att bli så smal det bara går, det kommer ändå bara vara jag som uppskattar det, och inte ens jag kommer uppskatta det för jag kommer nog aldrig bli nöjd hur mycket jag än går ner. För 3år sedan hade jag blivit GLAD om jag vägde 48/49kg då jag vägde 50kg men nu börjar jag nästan gråta för att det är så mycket enligt mig, alla dagar går upp och ner. Nej, jag ska bli en vanlig tjej med en alldeles vanlig kropp, för när blev det fel att ha en normal kropp? Jag vet när det blev det för mig, men är det verkligen så fel på en vanlig kropp? Jag tycker ju att många som är större än mig, folk som är betydligt större än mig, kan vara enastående vackra, för skönheten sitter inte i storleken, hur klyschigt det än kan låta.

Jaja, jag ska klara den här dagen och dagens pepp är att jag ska göra det för mina tänders skull, med andra ord inget småätande heller, jag ska äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat! Jag ska inte förstöra mina tänder mer med att hetsa och spy, fräta sönder dem eller att småäta hela tiden vilket jag annars lätt gör. Nej idag är en bra dag!

Jag har bestämt mig klart nu, jag SKA bli frisk. Har läst på diverse ställen att det tar 4-6veckor att bryta en dålig vana, 4-6veckor borde jag kunna stå ut med även om det betyder 4-6veckor med mycket ångest, men det hade varit perfekt att bryta den dåliga vanan nu, när jag ändå inte pluggar eller så. Funderar på att sluta jobba, det sliter så mycket på mig, jag orkar faktiskt inte gå omkring i flera timmar varje dag utan mat. Det gör mig inte ett dugg friskare.

Och tack för alla översöta kommentarer, ni gör att det blir värt. Jag fick även ett tips om mandoklinik, jag bor tyvärr inte i Stockholm annars verkar de väldigt bra! Men har lite funderingar på att börja dagsvård på något ställe i göteborg om jag slutar jobbet, men jag vet inte om jag vågar, dels vågar säga upp mig och dels börja i dagsvård, ingen i min närhet (förutom min kille då) kommer veta om det så det oroar jag mig inte så mycket för. Men snarare att äta allt som dom lagar till, jag vill äta mat som jag lagat själv. Fast samtidigt vill jag bli frisk. Är det någon som vet vad det är för slags mat man får där? Och också om man kan gå där några dagar i veckan och ha några lediga?

Jag vill inte leva mitt liv som det är just nu, jag vill förändra mig, men jag måste våga stort, inte bara lite grann. Jag måste våga säga åt mig själv att jag inte ska hetsa, jag måste våga ge mig själv tillräckligt med mat för att inte hetsa, jag måste våga älska mig själv både för den jag är och för hur jag ser ut och jag måste sluta värdera mig själv efter hur mycket jag väger. Men det är svårt, riktigt svårt. Idag har varit en helt värdelös dag, jag har hetsat och spytt 3 gånger och klockan är inte ens 15.00! Men det tar stopp där, jag vill inte mer. Ikväll ska jag iväg och yoga hade jag tänkt, jag gillar att yoga men jag måste äta om jag ska träna. Helt klart. Och jag äter, det gör jag, kanske inte lika mycket som jag borde men jag äter mycket mer nu än jag gjorde tidigare. Samtidigt ploppar mina gamla tankar upp oftare nu, "borde du verkligen äta det där? Du som gått upp i vikt..." fast jag har nästan inte gått upp i vikt, ändå känner jag mig så mycket tjockare än innan, jag fattar inte hur logiken går till där. Jag känner mig gigantisk och börjar få riktigt dumma tankar till och från...

Logiskt sett inser jag att dessa tankarna är ätstörda tankar som försvinner med ästörningen, men vad gör jag om de inte gör det? Om jag när jag är normalviktig och äter som jag ska ändå tycker att jag är för tjock för att leva? Jag vill inte ha ångest igen, jag har dämpat den med mat och spya så länge nu, men nu börjar den tränga igenom ändå. Försvinn bara. Jag ska bli frisk. Jag vill bli frisk. Jag kommer bli frisk. Men jag måste bara våga och jag måste stå emot alla dumma tankar, det finns trots allt viktigare saker i livet än att vara spinkig.

Men jag börjar fundera över hur folk skulle reagera om jag gick upp i vikt, hur skulle min kille reagera? Visst han vill att jag ska bli frisk och har även sagt då och då att han vill att jag ska gå upp, men om jag verkligen gick upp, skulle han gilla det? Skulle han tända på mig fortfarande? Han är lika stor som mig, jag vill inte vara tjockare än min egen pojkvän. Fast han hade väll antagligen varit mest intresserad av mina bröst om jag gick upp i vikt, istället för att tänka på mina lår, mage etc. Man oroar sig nog för mycket, börjar nästan gråta nu. Jag gillar inte min kropp. Jag som älskade den och var så stolt för några år sedan, den har inte ens ändrats sen dess, den har inte ändrats på några år, bara det är lite skumt. Förlåt för ett väldigt opepp blogginlägg men jag behövde bara få ut lite känslor.

Igår hetsade/spydde jag 3 gånger, inte bra alls. MEN jag utmanade mig på kvällen och åt en normal stor portion glass med min pojkvän och hans familj. Och på något sätt var det så mycket naturligare ännär jag lassar upp enorma portioner som jag äter för mig själv. Jag kände smaken på glassen och tanken på att spy upp det var långt borta. Jag ville inte lämna min killes famn för att gå och spy. Jag gör framsteg, men jag måste klara av att inte spy varje dag med.

"Jag kommer såväl ihåg när jag hade kämpat med maten så himla länge. Jag hade gått ner tio kilo och kom på mig själv med att jag antagligen hade börjat vandra rakt emot en ätstörning. Jag fick ångest för allt och var ute och gick flera timmar om dagen. Jag kämpade verkligen för att börja äta normalt igen. Efter ett tag vågade jag äta något riktigt onyttigt. DÅ kläcker en mycket närstående till mig ur sig "Ska du förstöra det du har kämpat för så länge? du har ju bantat jättemycket!". Då hade jag ett bmi på knappt 16. Jag förstår inte hur man kan säga så?!?!? Jag tog det frukansvärt hårt. Jag hade ju en kamp med mig själv, jag ville inte prata eller höra något från andra. Jag kämpade både med och för mig själv! Jag tog verkligen hårt på det...fruktansvärt. Det är så glädjande att läsa och se hur du hela tiden kämpar! Man mår så himla mycket bättre när man kommit en bit på vägen! Man inser att man verkligen skall fortsätta kämpa. You go girl!"

En kommentar jag fick av en läsare, känner igen mig så mycket och tror att det finns fler som gör det med. Vi måste kämpa som galningar men i slutändan kommer det vara så värt att vi knappt fattar det nu!

Istället för att trycka i mig glass och kakor som min kropp/psyke skrek efter så äter jag nu en liten skål med grekisk yougurt (3,5%fett), 1liten banan, blåbär och hallon. Mycket bättre eftersom det kommer stanna i min mage framför allt! Och för att det är hur gott som helst. ;D