Sitter och pillrar och fixar med en sak som ni snart kommer att få ta del utav, ska bli spännande! ;D

Jag orkar inte med detta längre, jag sjukskrev mig idag med, alltså låtsades vara sjuk. 2 hets + spya redan idag, lunch är jag inte sugen på nu känner bara spysmak att jag dessutom inte fick ut allt gör mig ännu mindre sugen på att äta. Jag känner mig som en stor heffa klump, jag som var så liten, jag var hon där spinkiga, vad eller vem är jag nu? Jag sitter inne och är rastlös men har ingen ork att göra något. Vad ska jag ta mig till? Det är som om jag skriker inombords, jag skriker och vill komma ut, men det är som svart kladd och klet i vägen. Jag orkar inte med det, kan någon dra en trollformel över mig så att jag blir frisk, helst nu på en gång.

Har fått kommentarer om att jag inte ska bestämma mig för att säga nej till anti depp helt än, och gemensamt för dessa kommentarer är att de rekomenderar fluoxetin, har fått liknande kommentarer innan med, så nu undrar jag bara hur biverkningarna är ni som tar/har tagit dem?


Dessutom tänkte jag bara säga att jag är nästan 80% (och det är en klar ökning) säker på att jag vill få proffesionell hjälp. Varför? För att jag vill leva ett lyckligt liv igen, dessutom är behandlingen gratis sålänge jag är under 20, med andra ord har jag ett halvår kvar. Och så är det enklare ju fortare man sätter igång med behandlingen. Fast det är läskigt att tänka på hur min familj ska reagera...

Just ja, jag ska få träffa en terapeut, när vet jag inte, de skulle återkomma, men väldigt snart, hon verkade inte så glad över att jag bodde ensam när jag tänker en hel del på självmord även om jag inte tror att jag skulle kunna göra det på riktigt.

Terapeuten och jag ska ha minst ett möte tillsammans innan vi bestämmer vad för vård jag ska få, just nu känner jag bara för att dra hem och börja på öppenvård, jag känner att jag har tappar kontrollen, jag lever inte ett normalt liv. Hela gymnasieperioden gick åt till mina sjuka tankar, vill jag att högskoleperioden ska göra det med? Nej.

Fick även frågan "Har du aldrig tagit anti depressiva medel? Vill du ha det?"

Men nej, jag vill inte ha det, jag vill bli glad av kärlek och lycka inte av droger (och där sa jag emot mig själv med tanke på efederinet?) dessutom är jag redigt rädd för att det skulle förvärra ätstörningarna om jag tar det och går upp i vikt (vilket en av mina vänner gjorde av det).

Jag tackade snällt nej och sade inget om varför, det kändes onödigt.

Hur ser ni på anti depp?

Har varit hos psykologen nu, jag ville sjunka genom jorden, mina ögonlock blev tyngre och tyngre och jag var så trött fastän jag ville vara koncentrerad och verkligen få ut något av det. Dessutom satt en tjej i 20års åldern som var där på sin praktik och lyssnade på vårat samtal, det kändes väldigt konstigt eftersom vi gick igenom massor av papper som handlade om mina känslor och beteenden. Och vad kom psykologen fram till? Jo att jag har grav depression och att jag har ätstörningar. Som om jag inte redan visste det, dock är depression något jag inte riktigt kopplar till mig trots att jag vet att jag är deprimerad, jag glömmer bara bort det.

Hon frågade även om jag tagit några droger och radade upp dem för mig, efederin fanns inte med, men jag berättade ändå att jag hade tagit det, det kändes som att det var tvunget att sägas för denna gången gör jag detta för sista gången, jag ska bli frisk nu!

Ändå känns allt så kaos, jag gick direkt därifrån till mataffären för att köpa godis, hetsade på bussen hem, gick sedan i en halvtimma från bussen till min lägenhet och jag hade sådan sockerchock att det var hemskt, jag gick och ville lägga mig i diket och spy, men nej, jag fick lugnt vänta tills jag kom hem, fick inte heller upp allt, men men.

Angående ekonomin så verkar det vara aktivitetsstöd (gå in på försäkringskassan för att läsa mer) som jag kan få, måste kolla upp det. Men tänkte bara skriva det ifall det är fler i min situation. Sök hjälp, jag vet att det är tungt, men om jag ska våga hoppa av skolan och berätta för min familj (som inte alls har den slags relation med mig, jag pratar inte om sådant med dom, inte om hur jag mår, till dom mår jag alltid bra, till alla andra med...) så hoppas jag att fler också vågar ta chansen att bli friska, för vill du bli frisk detta året eller om 5år, eller kanske aldrig och dö?

Jag fick en ny tid hos psykologen idag, så om 45min ska jag gå till bussen, men hon ringde själv (ingen sekreterare eller liknande) och hon verkade jättesnäll så jag hoppas att hon är det med. Hon hörde även på mig att jag tyckte att det var jobbigt, jag avskyr när saker inte går som planerat, börjar hyperventilera och gråta (detta gjorde jag såklart inte när jag pratade telefon, men jag hade nog lite panik i rösten). Vad hände med den impulsiva flickan jag alltid varit? Hon har sakta men säkert försvunnit, jag vill ha kontroll och planera långt i förväg. Först verkade det som om hon bara kunde mitt på dagen med, och då steg paniken ännu mer - men då ska jag få i mig lunch! Men det hela löste sig, och jag har just fått i mig lunchen, nu sitter jag här med hets i tankarna även fast jag vet att jag måste ha kvar maten och att jag ändå inte skulle hinna eller orka med en hets innan psykologen.

Bussen som skulle ta mig till psykologen dök aldrig upp, jag stod ute i spöregnet i 20min och hoppades och hoppades, men nej, ingen buss. Så nu har jag ringt och spelat in ett meddelande till psykologen, hoppas jag får en ny tid snart. Åh vad jobbigt allt blev.

Sabina om Misslyckat:

"Hej!
Tänkte svara på din fråga angående ekonomin. Jag är själv sjukskriven och går behandling nu. Jag vet inte exakt hur din ekonomiska situation ser ut, om du har jobbat och har rätt till sjukpenning? Men om inte, så får du socialbidrag och det är ungefär samma summa som studiebidraget. Du ska därför inte oroa dig över den biten.

Kämpa på tjejen! Jag tror på dig. :)"


Okej, men jag har inte jobbat, jag trodde att det var jättesvårt att få bidrag just pga att så många fuskar med det? Ja, jag ska hur som helst söka hjälp nu, är redigt nervös inför hela grejen att hoppa av, flytta hem, berätta för mina föräldrar och syskon, berätta för några fler vänner, förklara en annan förklaring för folk i skolan, och lyckas få pengar trots allt. uhm. jobbigt no shit, men jag ska lösa det en gång för alla! Tack!

Jag är nervös det kan jag erkänna, jag kunde knappt sova igår kväll och då somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden i vanliga fall. Så det var bara konstigt, hela min kropp var arg och skrek på mig. När jag väl hade somnat så vaknade jag några gånger under natten, och vaknade med en hemsk dröm där jag var med mina nära och kära, alla pratade om vad de gjorde och var så stolta över min utbildning och jag var bara där med smått ångest över att i nästa stund behöva erkänna att jag hade hoppat av.

Men jag har bestämt mig för att söka öppenvård, får jag den så hoppar jag av, får jag det inte så går jag kvar i skolan, låter det som en bra idé? Jag berättade för min kille att jag funderade på det, och då sa han att jag borde göra så här, så att jag inte kommer hem utan att göra något för det kommer bara dra ner mig ännu mer.

Snart ska jag iväg till psykologen, jag hoppas det går bra, jag är nervös som sagt.

Har spytt 3 gånger idag, har ingen aning om hur mycket mat jag fått i mig som är kvar, vet bara att det är alldeles för lite som är i min mage. Varför drogs jag tillbaka när allt gick så bra? Sitter och är rastlös, stirrig och utmattad. Ingen trevlig kombination. Längtar tills imorgon när jag ska träffa psykologen, enda nackdelen är att det går en buss som är där en timma innan och en som är där 5min för sent, jag tänkte ta den som är 5min försent och ringa dem i förväg, men jag hoppas bara att det fungerar! De borde vara snälla, hoppas!

Det är en sak jag inte förstår och det är hur man gör med den ekonomiska biten om jag skulle bestämma mig för dagsvård och då blir tvungen att hoppa av skolan, då har jag ju studielån att betala tillbaka + att jag måste ha pengar att leva på. Vad ligger sjukpenningen på om man pluggat innan? Försöker hitta det på nätet men det blir ingen hit direkt. För jag tror mer och mer på tanken att skaffa riktig hjälp.

När jag satt i skolan idag så tänkte jag bara "vad gör jag här?" "vems kropp är jag i?" "ta mig härifrån" och än en gång kom tankarna om vad skönt det hade varit om jag bara helt plötsligt hamnade i koma, fick dropp, vaknade upp och var helt frisk, det hade varit som ett mirakel.

Jag sviker mig själv varje dag, gråter, tänker alldels för mycket på dumma saker och klarar inte av att ha maten kvar i magen. Och jag skäms över det. Jag vill bara lägga mig ner, skrika och somna in, tyst och lugnt. Men nej, det ska jag inte.

Har just läst ut jätten i spegeln, en jätte bra bok om ätstörningar, rekomenderar den varmt till alla som lider av ätstörningar men även till era närstående då den riktar sig ganska mycket till ens familj och vänner mer än till oss. Men jag har bestämt mig för att jag ska bestämma hur jag ska ha det, om jag ska försöka få en plats på dagsvård eller om jag ska fortsätta kämpa med skolan, på jullovet, så jag har ca en månad kvar att fundera. Jag vill ju klara det utan att hoppa av, men jag måste tänka på att bli frisk som nummer 1. Och på jullovet blir även ett bra tillfälle att berätta för mamma ifall jag vågar/vill. För på något sätt känns det mer okej att berätta nu, jag har vuxit mer i mig själv, mognat helt enkelt men framför allt så vill jag ju bli frisk på riktigt och det ingår att vara ärlig då.

Tidigare har jag inte heller velat berätta något eftersom min syster blev inlagd för grov depression kanske ett halvår efter att jag började bli sjuk, och då ville jag inte ta mer plats än nödvändigt för jag märkte hur det tärde på alla att hon var sjuk, hon har nyligen börjat bli frisk och trappar nu ner på medicinerna vilket glädjer mig enormt. Men jag märkte hur ledsna mina föräldrar var när hon var så sjuk, och det hugger i mig att veta att jag kommer att få dem ledsna igen. Desutom är jag lite rädd att de ska börja dalta med mig precis som de gjorde med henne för jag spydde på allt dalt, jag tyckte inte om det alls. Det rinner tårar ur ögonen nu, jag hoppas att det betyder att jag verkligen kommer våga berätta om en månad.

Förlåt att jag tjatar om samma sak hela tiden men jag vet verkligen inte hur jag ska göra, jag velar fram och tillbaka hela tiden. Jag har hetsat och spytt 2 gånger idag när jag skulle vara duktig, äta rätt så att jag kunde träna. Men hetsar jag så blir det ingen träning, punkt slut.

Jag vill spola tillbaka livet, eller spola fram det, jag vill inte leva det liv jag lever idag i alla fall. Det är bara tungt och känns ganska meningslöst, dessutom har jag tvekat på om min utbildning är den rätta för mig eller inte ända sen jag började den. Men det känns så misslyckat att hoppa av, dessutom lever jag på hoppet att det alltid är kämpigt att lära sig nya saker i början.

Men å andra sidan så började jag tänka efter och kom på att jag kan ta min praktik på sommaren och då få ledigt ca 3månader på hösten, då kan jag skriva in min på dagsvård nästa höst med andra ord! Frågan är bara om det är försent då.

Jag pratde med en tjej i min klass igår, och vi kom in på träning och jag frågade hur ofta hon tränar och blev rätt chockad av svaret "inte så ofta, kanske 5-6ggr i veckan bara" what!? "inte så ofta" "bara"!? Hon är smal också, jag tror vi är lika stora/små, kanske har hon problem eller så har hon det inte, men det är jobbigt att så många i ens omgivning har det på ett eller annat sätt. Hur ska man hantera det?

Gick till gymmet nyss, men när jag väl kom dit insåg jag att jag hade missat yogan med bara någon minut, man får inte komma in för sent, så det bar av hemmåt igen, så jag fick i alla fall en timmas snabb promenad, det är så skönt att röra på sig. Det känns som att jag mest av allt bara sitter inne och förslappas.

Hur ser ni på träning, okej eller inte att träna när man ännu inte är frisk?

"Hej! Jag läser näringslära just nu och det öppnar verkligen ens ögon för hur viktigt näring är. Ett tips från mig, läs en bok om näringslära, en riktig faktabok och inte en dietbok. Jag läste att personer som har bulemi eller hätsäter förmodligen har blrist på serotonin..Seratonin bildningen ökar om man äter mycket kolhydrater. Testa att äta mer kolhydrater för det hjälper tydligen mot ångest och depresiton och sömnsvårigheter. Umgås med vänner som får dig att må bra och prata mycket med alla du känner det hjälpere verkligen och nej jag tror aldrig du kan bli frisk på egen väg, din hjärna har fastat i ett tankemöster som måste brytas och det är nästan omöjligt att göra själv. KRAM"

Jag är väldigt intresserad av näringslära, tänkte läsa det på högskolan men ändrade mig i sista stund eftersom det kan vara för triggande att jobba med sådant sen, så näringslära läser jag titt som tätt. Och jag försöker få in mer kolhydrater, för ett år sedan åt jag inte pasta, ris, potatis, bröd etc. då var min kolhydrat källa enbart frukt, grönsaker och lite gröt ibland. Men jag försöker få in kolhydraterna men kolhydrater är det jobbigaste att äta tycker jag, men jag tänker alltid att jag förhoppningsvis hetsar mindre om jag äter kolhydrater.

Jag vet faktiskt inte vad jag tror när det gäller att bli frisk på egen hand, jag vet flera som har blivit det, men det är bara 3 av 10 som lyckas på egen hand så det är ju mycket svårare. Men jag ska träffa en psykolog på onsdag i alla fall!

Idag har jag hetsat, men sedan åt jag mellanmål och gick och la mig och sov i 2 timmar, jag behövde det verkligen, sömn är viktigt!

Och nu har jag just ätit middag: macaronipudding med tonfisk och broccoli. Riktigt gott var det och min ångest börjar försvinna lite grann, den var väldigt stark innan.

Ikväll ska jag träffa en kompis och kolla film, det ska bli kul, det känns som om alla har så mycket fler och närmare kompisar så nu ska jag se till att lära känna folk lite bättre.