Lever jag i en drömvärld om jag hoppas och tror att jag kan bli frisk utan dagsvård och utan att hoppa av skolan? Jag går första året på en Kvalificerad yrkesutbildning dvs högskola fast mer praktisk. Jag vet inte vad jag tycker och tänker egentligen, för ena sekunden känns det som att jag kommer fixa det och att jag inte alls är så sjuk som vissa andra, men jag fick en realitycheck förut när jag tänkte just så - samtidigt som jag hetsade och gjorde mig iordning för att spy, det har blivit vardag hur mycket jag än avskyr det.

Hur många av er har hoppat av skolan eller jobbet för att bli friska? Och på vilket sätt fungerar det bättre? Hur lång tid måste man ta ledigt och hur får man pengar att leva på?

Hur många är vi som lider av ätstörningar? Mycket mer än det borde, jag vet inte om man ska skratta eller gråta. För det är skönt att kunna prata med folk i samma sits, tänk vad mycket hemskare det hade varit om man hade varit helt ensam om detta helvetet. Men samtidigt så hade man nog fått vård direkt, om folk nu hade fattat vad det var med en över huvud taget. För det är en bra konstig sjukdom att inte vilja äta, det går emot alla evoultions terorier. Vi bryter ner våra kroppar helt i onödan. Och varför gör vi det? Ofta för att bli sedda, få ett bättre liv, eller så, men det får man inte heller, och man blir bara mer och mer instängd ju sjukare man blir. Och förnekar mer och mer.

Jag fick en kommentar om igen att jag borde fundera på att ta en paus från skola och krav, bara satsa på att bli frisk 100%. Jag har funderat på det, vissa perioder snurrar det i min hjärna dygnet runt för att i andra perioder ha försvunnit. Jag har just börjat (sen i höstas) en ny utbildning som jag inte ens tror att man kan ta en "paus" ifrån. Isåfall får jag hoppa av, och börja på den igen senare isåfall och börja om. Visst det är möjligt. Men det som tar emot mest är att jag isåfall måste "komma ut ur garderoben", jag måste erkänna för åtminstånde min familj vad som pågår i min vardag, för de vet ingenting.

Och de har en bild av mig att vara "den där hälsosamma som vet allt inom träning, kost och hälsa" de ser mig som en slags förebild på det sättet och jag vill inte krossa den bilden, för jag gillar att de tycker så om mig, men det är inte jag, eller rättare sagt: det VAR jag men inte längre.

Åh vad jag blev glad när jag läste igenom kommentarerna nu på morgonen, ni är guld värda! <3

Och så fick jag en fråga om hur det gick med psykologen, jag flyttade upp mötet till på onsdag (det krockade med skolan förrut), så nu är det inte lång tid kvar, är lite smått nervös men det ska nog gå bra.

Den här dagen ska jag ta det lugnt, promenad och dans kanske, men ingen löpning idag inte, då blir det enbart i kalorisyfte och det ska jag komma bort ifrån.

Jag har klarat denna dagen med nöd och näppe, jag har varit sjukt nära att falla över och hetsa. Jag skäms över hur jag har ätit idag, det är inte ens okej. Jag vill ha bort det, men nej det har gått för lång tid. Har redan börjat planera för träning imorgon, men det blir då som en kompensation och jag ska inte byta en ovana mot en annan (alltså att träna FÖR mycket, lagom träning är självklart bra).

Fråga: Normalt är väl när man äter utan att tänka. Fastjag fattar inte.. har du fått din diet ifrån din doktor? för jag tror att hon "överdoserar" dina frukostar, så där mycket är inte normalt :o inte att vara elak, men den som gjort menyn borde kanske tänka på att du är ätstörd liksom och kanske inte klarar av så mycket mat?

Svar: Ja, jag tycker också att normalt är att äta utan att tänka på kalorier, men jag menade normalt intag. Nej, jag har inte fått min "diet" från någon doktor, jag är en frukostmänniska, får jag bara ett mål om dagen väljer jag frukosten. Sedan är min frukost alldeles lagom sett till kalorier, en frukost ska innehålla ca 500kcal, vilket min inte riktigt kommer upp till men nästan.



Fråga: hur lång är du och hur mycket är din målvikt?

Svar: Jag är 175cm, min målvikt ligger tyvärr fortfarande och svävar på 45kg, jag kan erkänna att jag nog är lite smått förälskade i siffrorna. Men dit ska jag inte igen, jag var som ett levande lik i psyket.



Fråga: men är det inte bra att du äter? om du vill gå upp i vikt liksom :b

Svar: Jo, klart att det är BRA att jag äter, men det skär i hjärtat och det är fortfarande svårt, dessutom vill jag inte gå upp även om jag inser att jag måste det. Jag vill inte gå upp jag vill bara bli frisk, men tyvärr så går de två inte ihop.

Fråga: "Jag ber dig om hjälp. Du har uppenbarligen erkänt att du har problem. Om det känns jobbigt att svara mig så vill jag att du låter bli. Frågan:
Min syster har ätstörningar men har inte tagit tag i problemet och inte erkänt för de som varit oroliga över hennes hälsa. Jag har beslutat mig för att "konfrontera" henne i helgen. Försöker nu läsa på om problematiken med sjukdomen. Kan du ge mig några råd.
Jag vill hjälpa henne att ta det första steget mot hjälp. Hon kommer nog hata mig först men det tar jag gärna, bara vi för igång en förändring."

Svar: Hej, hur gammal är hon och vet du vilket sätt som hon har problem med maten? Hon kommer garanterat streta emot, man gör vad man än kan för att hålla folk utanför, mina föräldrar frågade mig och jag sa nej, så de släppte det helt. Men spyr hon så försök att "komma på henne" dvs höra henne och konfrontera henne där och då. Men gör hon inte det så förklara vad du märkt har hänt med henne, inte bara utsidan utan även att hon ser ut att ha mått sämre etc. Lycka till, det behövs fler som ställer upp och säger till, ju snabbare man får hjälp desto snabbare och lättare kan man bli frisk. Kram

Jag känner mig så ensam, så sjukt ensam. Jag sitter inne ensam en fredag kväll, men jag har ingen ork, och sen ligger ångesten tätt i mitt huvud, inte vågar jag dricka, jag har ätit ännu mer än maten jag skrev upp, nyss blev det en skål med yougurt, banan och blåbär, inte farlig mat men ändå. Och jag vet inte om jag ens hade velat ha någon här nu, men ändå känns det ensamt. Så dubbeltmoraliskt att det inte är klokt. Jag vill vara lycklig, är det en sådan omöjlighet? Hur gör man för att palla?

Jag älskar min pojkvän sjukt mycket, vi har varit ihop ett antal år och känner varandra in och ut, men jag har som sagt lite problem med hur jag ska handskas med honom angående ätstörningarna. Jag pratar knappt om mina ätstörningar inför honom, inte inför min kompis som vet om de heller. Och när vi väl gör det så är det antingen extremt kort typ; "han: men du klarar det nu väll? Jag: mmmnnjae inte riktigt, men jag försöker... han: men fan, du måste ta tag i det/vad bra" det leder aldrig någon vart, och jag vet inte om det måste göra det heller. Men det är så frustrerande att ha så mycket tankar men inte kunna säga dom, för jag vill inte att ätstörningarna ska gå ut över förhållandet mer än de redan gör. Han stör sig enormt på att jag avskyr när han tar kort på mig, tycker att jag är ytlig som raderar de flesta korten (men de är tagna underifrån så att jag ser ut som ett tjockt svulloberg...) hur ska jag kunna förklara det för honom utan att skylla allt på ätstörningarna? Och att han knappt äter heller gör inte det hela bättre, hur ska jag förklara att det gör ont i hela kroppen att äta om han just sagt att han inte ätit på en dag eller att han lika gärna kan hoppa över maten om jag ska äta något som han inte gillar. Hur ska jag göra, jag älskar honom verkligen och han älskar mig lika mycket, det är bara matsituationen som är så rubbad. Fan vad jag hatar att jag inte sökte hjälp tidigare.

Hur gör ni, har ni pojkvän/flickvän och hur hanterar ni allting?

Jag vaknade med ett hopp, klädde på mig, kollade mig i spegeln, och för en gångs skull var jag nöjd, jag gillade en del av det jag såg, inte allt, men jag kunde fokusera på det jag gillade. Åh vad jag älskar sådana här morgnar. Nu blir det frukost och sedan bär det av till skolan.

Det kommer bli en bra helg, det känner jag på mig, det blir vänner, pojkvän, mys och påhitt. Vad ska ni hitta på i helgen?

Det finns en sak som jag verkligen skulle vilja kunna och det är att äta normalt. Med andra ord när jag är hungrig eller sugen på att äta, och att njuta av det. Visst jag kan njuta av mat nu med, men bara vissa stunder och även om jag njuter när jag äter något så kommer ångesten som en käftsmäll efteråt. Så vill jag inte att det ska vara.

Jag klarar det inte längre, snart slutar jag fan bry mig helt om mat, men nej just ja, det är ju just det som är mitt problem. Fan.

Det är så skumt att titta på gamla bilder, och med gamla menar jag kanske något/några år sedan, då man var sjukare, och man riktigt ser lidandet i ögonen, hur leendet knappt hålls uppe, hur tankarna är på helt andra platser. Och jag kommer ihåg att vissa av de fotografierna vågade jag knappt lägga upp på nätet för att jag trodde att folk skulle tro att jag gått upp i vikt för jag tyckte att jag var tjock när jag nu ser att jag var mager. Kroppsuppfattningen är inte den bästa under svält, det stämmer verkligen, hur ogärna jag än vill det så stämmer det.

Jag har funderat på att lägga upp bilder från då och från nu, men det får bli om ett tag, jag måste se till att hitta några bilder som jag inte lagt upp någon annan stans först, eftersom jag verkligen inte är redo att "komma ut" och skulle jag komma ut så hade jag nog aldrig nämnt den här bloggen, för detta är mitt innersta, mina tankar, det är insidan av mig själv, och det blir för utlämnande, även om tanken slagit mig.

Har inte svarat på några kommentarer från gårdagen än, tog en datorfri eftermiddag/kväll igår, hade suttit framför datorn i flera timmar i skolan så det blev för mycket dator helt enkelt.

Men jag märker att det är många som känner igen sig i hur det är att gå upp i vikt, skönt att det finns fler som tycker att det är jobbigt. Men samtidigt sorgligt att vi är många. Men tar vi tag i oss själva så kommer det gå bra!

Jag klarade hela dagen fram till 20.00 tiden, då jag hetsade i mig frysta chashew nötter och mackor, VARFÖR? Åh så onödigt.

Vägde mig i helgen, vågen stannade på 52.3kg men på något sätt så börjar jag acceptera det, jag vill egentligen inte, det är "inte jag" att väga över 50kg, men det kommer bli det, jag undrar bara hur lång tid det tar att vänja sig. Jag som förraktade att väga över 50, skrattade och blev förolämpad om någon trodde att jag "var så fet att jag vägde 50kg, hur kunder de tro det!?" nu vet jag bättre, men siffrorna är ändå svåra, det var en väldigt svår spärr.

Jag har med andra ord gått upp 0,1kg den senaste månaden, det är inte mycket jag måste få in det i hjärnan!

Nej jag klarade inte denna dagen, jag hetsade och spydde, funderade länge innan jag köpte hetsen, ska jag eller inte, det slutade med att jag gjorde det. Varför kan jag inte backa tiden?

Jag lyckades flytta psykologtiden så nu är den inte på skoltid så jag ska ta tag i mig själv och fixa skolan, jag fick förresten mvg (eller ja nu är ju vg det högsta men ja det är samma sak nu) på min första tenta i fredags, helt underbart!


En sak som jag glömde säga som jag tänkte skriva igår var att jag träffade en av mina bästa vänner igår, hon kommenterade att jag var så skinny (med beundran), och jag blev så chockad, jag? skinny? nu? jag som satt i tankar om hur tjock jag blivit, hur hemsk hon måste tänka att jag blivit. Så jag fick bara ur mig "va? men jag har ju gått upp 5kg denna hösten!" hon sa att hon inte såg det alls. Hon väger kanske några kg över mig bara, hon ligger precis på normalvikt/snuddar på undervikt, har en underbar slank kropp utan att banta eller liknande, så det känns så dumt att hon ser upp till mig, tror att jag äter så nyttigt etc. Men hon borde väll fatta att jag inte mådde så bra förförra sommaren när mina revben stack ut rejält hur jag än gjorde, och vi badade i bikini, nej det borde hon sett, även om hon kanske inte ville fatta. Men jag blev glad över att höra att jag fortfarande är "skinny" jag har kännt mig så stor, jag är van att folk kommenterar att jag är "så smal!" med beundran (eller inbillar jag mig bara det?), men på det sistone så har folk inte kommenterat min kropp alls, vilket faktiskt stör mig, jag vill bli omtyckt och få komplimanger, även fast jag bara stöter bort dem.

På morgonen går jag upp tidigt, fixat och donar med inställningen att det ska bli kul i skolan, men så fort tiden närmar sig, när det är 5-10min kvar innan jag ska gå, då får jag panik, då vill jag inte gå längre, då vill jag stanna upp tiden, ibland stannar jag hemma bara på grund av det, hur slutar man med det? Min närvaro blir bara sämre och sämre.

Nej, nu ska jag gå iväg, imorgon ska jag ändå gå tidigare pga psykologen, men då är det värt!

Hur gör ni?

Jag satt och läste i boken "jätten i spegeln" nyss (bra bok, om ätstörningar), och började tänka på om jag hade något "fix", några tvångstankar, och kom först fram till att "nej, inte JAG" men sedan när jag började tänka noga kom jag på att jag har massor, förut kunde jag inte gå överallt på gatan, vissa plattor var "förbjudna" och så låter jag aldrig min kille få veta att jag gråter om vi ligger ner i sängen, sitter vi upp eller liknande är det en helt annan sak. Det är lite skumt.

Samma sak kom upp när jag funderade över varför jag inte har ångest attacker som man läser om överallt, och så slår det mig att jag inte fattat innebörden, att det kanske inte alls är normalt att gråta sig till sömns samtidigt som man håller inne andan varvat med att andas i otakt, ena stunden väldigt snabbt för att i andra stunden försöka sluta andas, att hoppas att någon ska komma och slå ner mig tills jag somnar. Jag vet inte om min kille fattade, men jag fick hur som helst en sådan "ångest attack" (ordet känns så främmande) igår natt, bredvid min älskling i sängen, det blev bara för mycket, så när han sa att jag var vacker och söt så tjafsade jag emot (hur kunde han tycka att jag var söt och vacker, det kunde jag inte förstå!), vi började bråka om lite allt möjligt, han sa till mig att lugna ner mig när jag låg och hyperventilerade, men hur mycket förstod han?

En sak som gjorde det svårt för mig i helgen var att min kille sagt "nej jag kan äta imorgon" när jag frågar om han ska äta också, vilket gör att jag inte heller vill äta även fast jag vet att han kommer äta något annat sen, ofta onyttigt, ändå fastnar orden i huvudet.

Men vet ni vad? Jag ska få träffa en psykolog redan på tisdag, snabbt som tusan gick det! :D

Dannofino -
fast din mat låter rätt mkt :( vet du hur många kcal det blev sammalagt?

Victoria -
Dannofino, mycket är det faktiskt inte. :(

Det är inte heller bra att hålla på och ta upp om att det enligt din mening om saken låter som mycket för en som inte har ett normalt förhållande till maten...
Dessutom så ska en människa normalt inte kunna svara på vilken kalorimängd som intagits heller~

---

Det är iallafall bra att du inser vad som verkar normalt eller inte. :3
Se och lär dig av de mer friska människorna omkring dig, så går det nog bra~ ;3

Har du haft en bra dag annars då?

kramar <3

Igår klarade jag ännu en dag, däremot blev det alldeles för lite mat:

Frukost: 2 knäckemackor med smör, ost och skinka + 2dl lättfruktyougurt (söt och sockrad!), 1dl hallon + 1ägg

Lunch: ½paprika + 3stora champinjoner + 2dl vita bönor i tomatsås, 1 mjuk macka med smör och skinka

Middag: Torsk, ris och grönsaksröra

Lördagsmys: Jordnötter med skal, 1 grov fralla utan pålägg

Jag klarade inte denna dagen, trots att jag åt en bra frukost, jag föll dit rejält med godis, glass och tacochips. Nu värker halsen och hela jag är yr och vimmelkantig. Jag vill inte ha något mer alls nu, även om jag vet att jag måste äta, men min inspiration föll bort. Tur att jag ska äta lunch med mamma sen då, så slipper jag bolla sönder hjärnan med "borde jag eller inte" för visst borde jag det!