Har fått en del kommentarer med frågan om jag gett min mamma brevet än och svaret är nej. Missuppfatta mig inte nu, hon ska få det (om jag vågar, men jo det ska jag våga!) men jag vill vara säker på att jag får en plats på dagsvården först, för annars känns det rätt meningslöst att jag flyttar hem och bara går och drar hemma, då är det bättre att jag gör något vettigt om dagarna. Och ja, hon borde få veta oavsett, men jag vill och hoppas att jag får vård, det hade varit så mycket enklare att läma över det då.

Måste bara förtydliga att jag vet att man kan ha ätstörningar oavsett vikt, och att de flesta med en ätstörning faktiskt är normalviktiga, men trots det så kommer tankarna upp. Jag har alltid varit den minsta tjejen, eller spinkigast kanske är rätta ordet jag är hyffsat lång ju, så jag är väldigt rädd att komma in på ett behandlingshem och inse att jag är störst, jag vet inte om jag hade klarat det i dagsläget i alla fall.

Jag klarade inte dagen idag, precis som igår blev det för lite mat och för mycket hets. Och nu sitter jag här med ångest, varför? För att jag inte fick upp all hets, nästan allt men inte helt.

Frukost: 1 grov macka med leverpastej light + 1 kokt äggvita + te

Lunch: 1 grov macka med kräftmjukost + 1/3 kycklingfile + ½liten kålrot + 1,5l light julmust (fördelat på hela förmiddagen)

Middag: ½ portion stekt ris med fläskkött, väldigt flottigt! + några bitar mango

Hets: 3 kakor, nötter, godis och choklad = spya


Så hur var min första advent? Jo jag gick på marknaden fast det fanns nästan inget att titta på så vi gick hem till en av mina kompisar där vi åt middagen, sedan fejkade jag att jag var sjuk och var tvungen att gå hem, ensam, men egentligen gick jag raka vägen till affären med tankarna fulla av hets hets hets, och jag köpte alldeles för mycket så nu har jag godis och alla pepparkakorna kvar. Mandlarna har jag slängt, de blev jättetorra efter att jag hade skållat dom, så nja. Åh, varför har jag hamnat i denna dumma svackan?

Jag hoppas att eran dag har varit mycket, mycket bättre än min!

En sak som jag börjat fundera på mer och mer på sistone är hur folk i ens närhet ser på ens vikt när man säger att man har ätstörningar men bara är något underviktig numera. Jag skäms lite över att säga det till mamma just för att jag har en smal men inte jättemager kropp längre, det känns dumt på något sätt även fast jag vet att det inte alls är dumt. Jag vet att det är enklare att bli frisk ju friskare jag blir av egen hand innan behandlingen, men ändå ploppar tankar upp om att jag "måste" vara si och så smal innan jag kan erkänna att jag är sjuk. Någon som känner igen sig i det?

Börjar redan planera för nästa vecka, jag planerar väldigt mycket hela tiden har jag kommit på, skriver långa listor med saker jag ska göra, de följs inte alltid men ändå måste jag skriva dom. Någon mer som gör så?

Nästa vecka kommer jag hur som helst att vara hemma, vi har hemmarbete från skolan hela veckan, ska bli skönt att komma hem till familjen, killen och vännerna. Jag hoppas bara att hemarbetet inte är för krävande. Och så hoppas jag att jag får ett svar om dagsvården i nästa vecka med, eller någon slags uppdatering i alla fall. Jag borde lära mig att leva i nuet och inte i framtiden och dåtiden. Men det är svårt helt klart!

Sprang/joggade i ca 30min och tog en timmas promenad, det var skönt att röra på sig lite även om jag vet att jag borde stannat inne och tagit det lugnt, jag är för pigg. Men nu blir det film i 2 timmar, enbart sitta still och koncentrera sig på något annat. Film är för underskattat!

Varför lägger jag förbud på mig själv? Varför planerar jag hur mycket/lite jag får äta? Jag planerar alltid för lite så till slut skriker kroppen på mig, ångesten slog till. Detta har inte varit en bra dag alls, jag förstår om ni är besvikna på mig, för jag är själv besviken på mig.

Frukost = 1 grov macka med leverpastej + 1 kokt äggvita

Mellanmål = inget

Lunch = 1 grov macka med kräftmjukost och 1/3 kycklingfile + lite rå broccoli

Hets = 3klementiner (och ja, jag inser hur komiskt det är att hetsa frukt...) och pepparkakor. Poff så var allt borta igen, ner i toaletten.

Men det jag är mest besviken över är hur jag tänkte efter att jag hade spytt, tankarna flög iväg till både höger och vänster. Det tankarna som slogs mest var "VARFÖR!?" "nu kommer jag att bli tjock, tänk bara allt som inte kom upp?" "hade jag inte lite piller hemma?" så jo, nu sitter jag här med två tabletter i magen. Varför? Åh. Jag känner redan hur de verkar, kroppen börjar pirra och jag blir stirrig. Det är fan knark, varför håller jag på med det? Jag har ju inte tagit några på flera månader vad jag kommer ihåg. Besvikelse all over. Förlåt.

Har städat hela lägenheten nu, sprungit omkring och flyttat undan saker här och där i en timma eller två, är helt slut nu, men fint blev det, herregud vilken oreda jag har levt i! Jag både längtar och fasar inför imorgon, men det kommer bli roligt hoppas jag. Och så mycket pepparkakor har jag ändå inte hemma så de lär ta slut när mina polare har dragit hem, och då kan jag ju inte hetsa!

Godmorgon, hoppas att ni har sovit gott? Jag vet inte vad det är med mig, jag brukar sova mina 8timmar utan problem, somna så fort huvudet snuddar kudden, men de senaste dagarna har jag legat vaken i över en timma varje natt innan jag äntligen lyckats somna. Har jag huvudet fullt av funderingar? Sist jag sov så här dåligt var när jag var som sjukast och magrast, kroppen skrek åt mig, men nu? Varför just nu?

En sak är jag glad över i alla fall och det är att forumet kom upp igen (det var nere av någon okänd anledning igår) så bli medlemmar där, hint hint ;D http://anorexibulimi.jinity.com/

Den här dagen gick inte som planerat, hetsat två gånger idag och spytt upp min middag efter hetsen dessutom. Sen kommer de dumma tankarn upp mer och mer, och med dumma tankar menar jag tankar om att jag blivit tjock och stor. Eller rättare sagt jag tycker att mina armar är okej men resten är för stort, och så vill jag inte tänka för då kommer jag börja dra ner på allt igen. Hur ska man göra för att acceptera sin kropp?

Blir ännu mer nervös eftersom alla dagsvårdsmottagningar bara verkar ha några få platser, tänk om jag inte får plats? Nu när jag förberett mig så, tänk om jag inte är sjuk nog. Jag har svårt för att vara något mellanting.

Har haft en del som kommenterat att de går/har gått på östra i Göteborg, vad är det? Menar ni sahlgrenska? För där kan jag bara hitta den som är från 25år och uppåt?

Jag vet inte om jag ska skicka detta nu, eller senare eller om jag ska räcka över det till henne, vad tror ni? (Och detta är en censurerad version, har tagit bort alla namn)

Hej mamma!

Det här är inte så lätt att säga för mig så jag väljer den enklare vägen att skriva istället, annars skulle allt bara fastna som en klump i halsen på mig. Jag har problem med maten och har haft det under hela gymnasiet, så ca 3år nu. När jag sjukskrev mig förra sommaren så berodde det inte på att jag var för stressad och hade gått in i väggen utan på grund av anorexi, de andra orsakerna berodde just på det, och det var även då jag var som värst men jag tog tag i det och gick hos en sjukgymnast som tog vikt, puls/blodtryck regelbundet på mig. Sedan slutade jag där för att det var så mycket i skolan och för att jag inte riktigt vågade bli frisk. Mot våren sökte jag hjälp igen och fick samma snälla sjukgymnast, hon tyckte att jag borde läggas in på dagsvård (dvs att man går på en enhet från morgon till eftermiddag, äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål där och sysselsätter sig med saker som hjälper en att bli frisk) men det vägrade jag som jag alltid hade vägrat det, jag kände att jag kanske behövde det men att det inte skulle fungera pga skolan, det hade fungerat om jag hade haft ett annat program men vissa ämnen som teater går inte att plugga på distans så då hade jag fått gå om tredje året, och det ville jag inte.

Nu kanske du undrar vad för slags ätstörning jag har, och det är en blandning, jag har haft anorexi när jag knappt ätit och tränat för mycket, sedan har jag haft anorexi med hetsätning/kräkning mest, nästan samma sak som bulimi skillnaden är ens vikt (undervikt är anorexi och normalvikt är bulimi) och lite annat, det är det jag har nu med. Jag klarade dock en hel månad när jag flyttade  till "biip", jag åt så mycket som jag borde, men efter en månad precis så brast det och blev som vanligt igen, för lite mat i kombination till att kroppen skrek efter mat gjorde att jag hetsåt och spydde. Det tär väldigt mycket på mig och jag vill sluta, jag vill kunna äta normalt men det går inte på egen hand, så jag har kontaktat min gamla sjukgymnast som ska försöka fixa dagsvård åt mig i Göteborgsområdet. Jag vill självklart inte hoppa av utbildningen, men det känns som att jag behöver bli frisk i första hand nu.

Varför jag inte sagt någonting eller blå nekad när ni frågat om jag äter tillräckligt/mår bra är för att jag dels inte vågat säga något för att jag inte varit säker på att vilja bli frisk till 100%, men även för att det inte känns kul att berätta något som jag vet kommer göra er ledsna, men jag tror samtidigt att ni blir gladare av att få höra det här nu, än om x antal år. De enda andra som vet om det är "min pojkväns namn här" som stöttat/stöttar mig och det är även han som pushat mig att söka hjälp och "min bästa väns namn".

Jag är även grovt deprimerad enligt alla tester hos psykologen, men jag har tackat nej till alla sorters medeciner och har svårt för att se mig som deprimerad även om jag vet att jag är det och har varit det i olika grad sen slutet av nian.

 

 

Jag vill inte att du berättar detta för allt och alla, inte till morfar/mormor, inte till farfar/farmor eller någon i släkten, de enda jag vill ska veta det är du, pappa, "systers namn" och "brors namn". Men inte någon annan, det är för privat och känsligt fortfarande. Jag vill inte heller att ni börjar gulla med mig eller påpeka hur jag äter eftersom jag kommer att få hjälp med det från läkarna och dietister. Det jag vill är bara att ni ska finnas där, och jag ville bara att ni skulle få veta hur jag mår.  Om folk undrar varför jag hoppade av utbildningen så kan ni säga att jag inte hade ork att plugga just nu, att jag vill ta det lugnt, resa och jobba ett tag. Är det något du undrar så får du absolut fråga även om jag kanske inte kommer kunna svara på allt eftersom det är rätt jobbigt att prata om.

Och förlåt att jag inte sagt det här innan, och för att jag inte säger det till dig ansikte mot ansikte, men det är för jobbigt och svårt. Och förlåt för att jag varit så känslokall och inte kunnat berätta varför, jag älskar dig och har alltid gjort.

Kramar "mitt namn"

Min gamla sjukgymnast ringde upp mig nyss och jag berättade att jag ville få dagsvård i Göteborgs området och hon skulle kolla upp om det går och sedan ringa upp mig igen. Nu är jag glad, hon lyssnar verkligen på mig och jag vet att hon kommer att stå på sig om mina åsikter! :)

Idag ska jag fundera ut hur jag ska säga till min mamma att jag är sjuk och sånt. Jag har som jag tidigare skrivit berättat för min kille och min bästa vän, men min kille konfronterade mig totalt efter att jag hade spytt så jag erkände men sa inte så mycket utan gav istället honom min dagbok (som var full av ångest, tankar och viktnojja) när han åkte på semester med sin familj (lagom snällt men jag ville att han skulle smälta det innan jag träffade han igen). Och min bästa vän berättade jag inte förrän i våras, och då över msn något annat hade jag inte klarat av.

Så jag börjar starkt fundera på att SKRIVA ett slags brev till mamma som jag kan räcka över för annars kommer det antagligen sluta med att jag inte säger det jag vill eller att jag bara säger en del och utesluter 100 andra som jag faktiskt vill att hon ska få veta. Fast ett brev försvinner inte, det är den jobbiga biten, men jag kan ju alltid ta tillbaka brevet igen...

Och till min pappa, syster och bror känns det ännu jobbigare, så jag börjar med mamma, eller egentligen är mamma jobbigast att berätta för just eftersom jag bryr mig mest om hennes åsikt, och för att jag vet at det är hon som kommer att bli mest ledsen. Men hon skulle ju bli ännu ledsnare om jag hade kommit fram om x antal år och sagt att "jag är frisk från mina ätstörningar nu, men jag var sjuk i 10år".

Jag har inte lyckats med maten, har spytt och hetsat alldeles för mycket, men har fått i mig lite mat ändå. Jag börjar förbereda mig mentalt för att gå på dagsbehandling, trots att jag inte ens vet om jag får en plats, jag kommer gå sönder om jag inte får det nu ju! Ringde just min gamla sjukgymnast och lämnade ett meddelande så att hon ringer upp imorgon, jag vet att hon kan kontakta dem innan de jag gick till igår gör det, plus att hon är i samma län som de jag ska gå hos.

Hur förbereder man sig på bästa sätt att förklara för sina föräldrar? Har ni gjort det och hur gjorde ni då?

Detta är på amatör nivå, men jag hoppas att det uppskattas ändå, jag tänkte att det behövdes ett forum för oss som vill bli friska från alla ätstörningar och få bort ångesten över att äta. Så med andra ord så är det inget pro ana/mia forum. Det finns det lite väl många av snarare...

Men nu får ni se till att bli medlemar, lägg gärna upp en länk på eran blogg med, det är inte förrän det blir ett gäng medlemmar som det blir några riktiga diskussioner. ;)

Och kom gärna med tips och idéer!