Ojoj, nu ska jag snart iväg och gå runt och ge ut mitt CV till en massa affärer i hopp om jobb, önska mig lycka till!

För övrigt har jag ätit en bra frukost:

• Havre/korn gröt med hallon och blåbär
• Grov macka med keso (4%!), timjan och paprika
• Ett glas järn/C-vitamin dryck med svartvinbärssmak

Läste att man nästan alltid har järnbrist när man har ätstörningar, och att det är därför man blir så kall, blek och tappar mensen. Jag har aldrig riktigt tänkt så långt, jag har bara förstått att det väll inte är så bra att tappa mensen, att något i kroppen är fel då. Men det stod att om man börjar äta järn igen så kommer den tillbaka, och det är faktiskt skadligt för skelettet att inte få någon mens, plus att man svullnar upp p.g.a. utebliven mens. Så ät järn!

Ush jag har svullnat till jättemycket redan, jag vet varför; vätskan ska balansera sig, så man sväller upp i magen, ansiktet och ibland armarna i några veckor när man slutar att spy. Desamma är det när man börjar äta salt, vilket jag just börjat med. Och jag kan väll inte påstå något annat än att det drar ner min motivation när jag ser en ännu större mage etc.

Igår åt jag två toast, med vitt bröd, smör och fet ost. Och jag spydde inte. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag vill bli frisk nu, jag måste bli frisk nu.

Jag antar att jag får ha på mig pösiga tröjor så att jag inte märker av det lika tydligt. :)

Jag som tyckte att jag var så duktig som hade börjat träna styrka för tat bygga upp kroppen snarare än bryta ner den, men så läser jag i "mattillåtet" att man absolut inte ska träna över huvudtaget om man har BMI under 16, att det enda man får göra är att gå max 2 stycker 30min promenader per dag för att belasta skelettet. Just nu ligger jag på 15.3 (47kg) ungefär så jag måste gå upp till minst 49 för att börja träna enligt henne. Men hur mycket skillnad gör 2 kg egentligen? Hur kan det bli mindre skadligt för att jag går upp såpass lite? Det känns lite smått onödigt, men ändå är det något i mig som lyssnar till henne.

Vad tror ni?

Idag känner jag på mig att det kommer att bli en bra dag på grund av:

• Jag har träningsvärk i kroppen (jag tränade styrketräning istället för kondition igår, duktigt!)
• Solen skiner som bara den!
• Jag har ätit en stadig frukost och ett äpple till mellanmål, snart väntar lunchen.
• Jag har skrivit klart den skriftliga delen av mitt projektarbete.
• Jag ska ha en mysdag med min pojkvän
• Jag har inga måsten idag

Måste bara tipsa om en bok som jag köpte för någon vecka sen, jättebra, har redan läste ett antal kapitel (jag tröttnar väldigt lätt på böcker i vanliga fall). Författaren tar upp olika synsett på ätstörningar (anorexi, bulimi och hetsätning främst) och förklarar även varför man tänker och känner som man gör när man har ätstörningar. Och hon förklarar det otroligt bra, så bra att jag börjar fundera på om hon själv haft en ätstörning tidigare, för annars är hon grym som tagit emot så mycket av sina patienter, för jag känner igen mig väldigt mycket, även i sådant som jag tidigare inte trodde att jag gjorde, som i det anorektiska sättet att behöva kontroll. Jag har alltid tänkt att jag inte alls har kontroll, jag spyr ju, men när jag inte spyr - vad gör jag då? Jo jag äter det lilla jag bestämt och kan flippa ut om någon helt plötsligt ändrar vad vi ska äta när jag väl planerat det.

Men låna/köp boken och läs den, den är värd det!

<3

Idag tänker jag slå ett slag för kalcium, det är otroligt många som är bensköra utan att veta om det, jag har själv bett om att få göra etttest på hur starkt skelett jag har, dels för att min mormor bryter ben till höger och vänster så jag har det i släkten, och dels för att jag är underviktig.

Och vad kan man göra för att få starkare skelett? Mjölk är väll det första alla börjar tänka på, och ja, mjölk innehåller både kalcium och D-vitamin. Men det gör även broccoli och gröna bladgrönsaker, bönor, fet fisk och skaldjur! Så försök få in något av det varje dag.

Men för att få ett starkt skelett behövs en sak till: belastning! Hoppa, spring, dansa - allt som belastar skelettet så att det kan stärkas, men kom barar ihåg att äta riktigt både innan och efter annars har det motsatt effekt!

Idag är jag glad, för jag tränade i ca 1 timma på gymmet igår, men framför allt att jag åt ett mellanmål, åkte till gymmet istället för att hetsa och sedan åt en vettig middag efter jag hade tränat. Och jag kände mig så duktig och konstigt nog FRISK!

Idag hade jag planerat att träna på morgonen men det skiter jag faktiskt i, jag har ätit havregrynsgröt med hallon till frukost och ska snart äta en äggmacka tänkte jag. :) Jag ska klara denna dagen, I will!

<3

Pratade med en kvinna från capio anorexi center imorse ( http://www.capioanorexicenter.com ) hon tyckte att om jag ska gå klart skolan så borde jag åtminstone fundera på att åka och träffa dem en gång i veckan och hon sa att tåget till alingsås från Göteborg bara tar 20-30min max, och det är helt okej, jag trodde att det skulle ta över en timma. Det känns som att de är av det seriösare laget så det känns bra. :)

Och jag köpte en balklänning idag, underbart! En nackdel dock - den är sydd för någon med bröst. Så jag får sy om den en aning men det ska nog gå bra, eller så får jag sy om den lite bara och äta upp mig, hmmm....

Jag vet inte riktigt hur det stämmer eller fungerar, men så fort jag börjar äta hyffsat normalt så blir jag så blödig, jag grät som bara den för någon dag sedan, inte på grund av att jag åt utan på av andra orsaker som jag i vanliga fall inte skulle gråta för. Jag gråter nämligen aldrig de dagar jag hetsar/inte äter alls. Jag tror det kan vara något med att kroppen sätter in ig i fara läge, som att den tycker att det är onödigt att gråta när kroppen behöver den energi den får till att försöka återställa de skador jag dagligen ger den via maten. Eller vad tror ni?

Har för övrigt börjat läsa boken "mattillåtet" den är jättebra, eller så långt som jag kommit. Och jag har börjat salta min mat nu, har tidigare inte ätit salt alls eftersom jag läst att man sväller upp av det och att det inte är bra för kroppen, men där stod det att man inte får i sig tillräckligt med salt om man har ätstörningar och att man mår mindre illa och känner sig mindre yr om man saltar sin mat. Kan vara värt att prova, dont you think?

Ny vecka och nya tag, idag blir det skola och ikväll blir det gym och plugg!

Ikväll ska vara en duktig kväll, eller rättare sagt en mysig kväll, jag ska klara av att vara själv och inte hetsäta. Istället ska jag plugga med mitt projektarbete, plugga till ett prov och fortsätta läsa på mias bok "självkänsla nu". Åt just en middag med min familj med:

• Renstek (tog 3 små skivor)
• Sallad med olika salladssorter, äpple, tomat, paprika och citronsaft (Tog nästan halva tallriken)
• Lättkesella (en liten klick)
• Ett päron som efterrätt

(De andra åt även potatis och cremé fraiche men jaja, jag är glad att jag åt mat och njöt av det!)

Vi får ganska vanlig mat i skolan men på senare tid har vi fått pankaka en gång i veckan, vilket jag personligen anser är en efterrätt och ingen maträtt man blir mätt på.

Men nästa vecka tar priset, de skulle ha en tema vecka och förslag som "grekiskt, afrikanskt, italienskt, thai" fanns med, men vad står det på matsedeln nästa vecka?

hamburgare
pizza
tacos

sen kommer jag inte ihåg de 2 andra dagarna men det skulle vara något liknande det då med. Kul, jag som tänkte börja äta vettigt i bamba. Jag får ta med mig mat varenda dag nästa vecka, fyfan, nästan så att jag skippar skolan.

Har varit hos läkaren nu, hon var snäll men jag vet inte riktigt om jag tyckte att hon var så där överduktig, hon tog mitt blodtryck flera gånger om innan hon insåg att jag faktiskt har lågt blodtryck, vilket är väldigt vanligt om man är underviktig.

Mina värden:
Vikt: 46.5kg
Puls: 52
Blodtryck: 90/60


Fick även ett mail nyss, från capio:

"Jag tänker vara envis och säga att det är INTE lämpligt att hålla på med en stor uppsättning när man är så underviktigt som du är. Jag skulle önska att en lärare, skolsköterska eller läkare ville säga det till dig också.   Jag vidarebefordrar ditt mejl tll xxx som är enhetschef i Varberg så kan ni prata vidare!   Lycka til!"

Jag tycker att det är så skumt att folk över nätet säger att jag är jättesjuk och egentligen inte borde anstränga mig etc, när de människor jag träffar som min sjuksyster idag t.ex. som bara rycker på axlarna åt att jag inte hade ätit frukost och skrattade bort mitt låga blodtryck med "jaha då snurrar världen en smula när du reser dig upp?". Låter det värre när man skriver om det eller har jag bara råkat ut för folk som inte tar det allvarligt? För själv vet jag inte om jag ska ta det allvarligt eller om det är bättre att gilla läget.

Idag känner jag bara panik, panik på allt, panik på hur jag ska leva och vad jag bör göra. Det är som om jag gråter på insidan men utåt visar jag inga känslor, allt är avstängt och jag hatar det, jag vill kunna gråta, gråten rensar kroppen mycket bättre än när man håller kvar den.

Men jag gick till skolan idag, och det är ju bra, och min lärare blev glad att jag hade lagt ned dansen (den enda läraren som vet om att jag har "problem med maten" som jag så fint sa) så jag hoppas hon förstår att jag verkligen försöker kämpa mig ur det.

Men nu känns det som om alla vill att jag ska hoppa av gymnasiet för att få vård, det är inte riktigt så enkelt, jag går en speciallinje med teater vilket innebär att vi övar 15timmar i veckan och jag har en huvudroll så jag kan inte läsa mina studier på en klinik då det är omöjligt, sen vill jag varken svika de i min klass eftersom vi övar till våran pjäs och jag vill inte heller hoppa av när det bara är ca 3 månader kvar nu. Now you know. Men ska försöka fixa så att jag kan få ordentlig vård efter studenten, om jag får mod att berätta för mamma och pappa då...

Okej nu är jag helt snurrig, jag som äntligen hade börjat erkänna för mig själv (och nästan för andra) att jag är bulimiker helt och hållet, jag menar jag spyr och hetsar dagarna i ända. Men sen får jag höra om att jag nog är anorektiker snarare än bulimiker, jag puttar tanken åt sidan, "skulle jag vara det?" hell no. Sen skickar jag ett mail till Capio center (ätstörningsklinik som sägs ha bra rykte) och skrev om mig själv etc. och fick tillbaka ett mail där det stod;

"Det låter som du har det väldigt jobbigt. Eftersom du har så lågt BMI (ca 15) betyder det att du har anorexi med hetsätning och självrensning. Alltså inte bulimi. Det är många som uppfattar det som att de har bulimi pga hetsätandet och kräkningarna men den låga vikten tyder på anorexi. Vi har ju ett behandlingshem i Varberg, kanske kan du höra om du skulle kunna få plats där? För många som har en rejäl undervikt är det jobbigt och slitsamt för kroppen att resa långt och ofta. Då kan det vara bättre att vara på ett ställe och jobba lite mer intensivt mot ätstörningen. Vi har ju inget avtal med VGR men du kan kontakta Vårdslussen i Göteborg som hjälper dig hur du ska gå vidare."

Jag vet inte vad jag ska tänka, jag tänker inte klart. Och jag är så förvirrad vad jag borde göra, det är för långt till behandlingshemmet och jag vet inte om jag orkar tjafsa med vården i gbg igen för de vill helst skicka mig till det stället jag går hos nu även om det inte är ett ätstörningställe utan snarare vuxen psykiatriska. Och det märks att de inte vet vad jag behöver ha hjälp med eller hur jag känner etc. Men sen kan jag inte heller hoppa av gymnasiet jag har bara en termin kvar nu. Någon som kan få mina tankar att falla på plats en aning?

<3

Blev tipsad om en bok "bli vän med kroppen och maten" av Camilla Porsman, som tydligen ska vara väldigt bra, såg att den fanns inne på biblioteket så jag får väll åka dit och låna den snart. :) Återkommer om hur jag tyckte att den var.

<3

Nu är jag arg på mig själv, eller kanske inte arg snarare besviken, och jag blir bara mer och mer besviken för varje dag. Jag skulle klara detta året bra var det sagt, men hur gick det med det egentligen? Inte alls. Jag skulle gå till skolan idag, men nej jag tog en knäckemacka som mellanmål innan jag skulle gå och BOOM så var ångesten över mig och jag började hetsa, för att sedan spy, och då hade jag missat bussen för länge sen. Men jag ska till mina två sista lektioner i alla fall, det måste jag. Min närvaro kan inte gilla mig just nu, jag prioriterar inte skolan alls, vilket visar sig på betygen, hade ett ämne i höstas där läraren sa att jag skulle få mvg+ om jag bara haft bättre närvaro men där har jag nu fått ett vg istället, ska dock göra ett prov/läsa någon sida och få mvg trots allt, men omprov kostar 500:- så mamma är väll inte överlycklig.

• Gå morgonpromenad med stavar 30min (skulle egentligen varit en timma men jag höll mig ifrån det)
• Frukost
• Gå till skolan 30min
• Skola - äta lunch
• Gym - danspass 60min
• Sova hos pojkvännen

Och idag ska jag äta bra, för jag behöver energin för att orka, på onsdag ska jag ta lite blodprover för att se om jag har brist på något, ska bli lite läskigt men jag längtar lite oroligt kan man säga. ;)

Har fått lite frågor om hur mina ätstörningar började, och hur man vet om man håller på att få en ätstörning.

Jag har varit spinkig hela mitt liv, vägde 45kg (mot ca 170cm) ända tills jag gick i nian på högstadiet, när jag sedan började gymnasiet gick jag upp till 50kg (då mot ca 175cm), började äta mer godis eftersom det fanns i cafét i skolan. Samtidigt hade jag en väldigt dålig period med min pojkvän och kände mig inte helt lycklig kan man säga förenklat. Men hur som helst, jag ville inte väga 50kg, för jag har ju alltid varit "den där smala" eller framför allt; jag har varit den smalaste. Så jag började spy efter att jag hade ätit godis, jag hetsade inte, jag åt normalmycket godis men spydde efteråt, inte jättemycket ens. Så höll det på i ett halvår ungefär (jag spydde kanske varrananvecka eller ännu mindre i början) sedan skaffade jag gymkort och övertalade alla om att jag skulle bli nyttig och träna (ingen visste ju om mina ätstörningar), jag skärpte mig då till och från, men det senaste året har bara varit hemskt rakt igenom, 2008 är ett år jag inte vill återleva igen, det var då jag spydde nästintill varje dag, flera gånger om dagen, och det var det året jag blev sjukskriven och vägde 44kg och knappt visste vad jag höll på med.

Börjar du tänka konstigt över mat över huvudtaget så tycker jag att du ska se upp, en ätstörning börjar inte PANG BOOM! Det tar sin lilla tid, men sen är man fast, så spyr du över huvud taget, då tycker jag att du ska söka hjälp helt klart, för det är värt det att gå och träffa någon som vet vad du går igenom och som kan hjälpa dig ur det innan det går för långt. Och börjar du äta mindre och mindre och få panik över att du äter så mycket, sök hjälp här med. Och i båda fallen ta kontakt med en dietist som kan på svart och vitt förklara vad just DU behöver äta, hur mycket och när. Jag tror det blir enklare då, och jag längtar tills jag får en tid med dietisten själv. :) Lycka till, och SÖK hjälp tro mig det är värt det, jag väntade alldeles för länge själv, och tänk på att sjukdomen inte alltid sätter sig på utsidan, så oavsett om du har gått ner eller inte så sitter det mycket i psyket, man stänger av känslor, har lätt att bli deprimerad och sen skadar det hjärta, du kan få vitamin och mineralbrist, skörare skelett etc.

Och sluta inte umgås med dina vänner, när du blir sjukare kommer du ta ett steg ifrån dem utan att tänka på det, för att de inte ska kunna säga något om din mat, men stanna kvar hos dem, låt dem lägga sig i, för du vill inte ha ett helvete frambringat av dig själv, eller?