Jag klarade gårdagen med bravur, det kändes bra, har precis ätit frukost och ska dra iväg till skolan nu, måste bättra på min närvaro...

Tänkte precis skriva ett arg meddelande om att jag ringt psykriatiska öppenvården minst 15gånger och att det bara gått fram en signal och sedan blivit tyst, men så svarade dom till slut! Personen på andra sidan luren var väldigt barsk och jag blev väldigt osäker men sa ändå att jag ville träffa en psykolog, att jag gjort det innan, att jag har ätstörningar, mitt namn och personnummer. Han sa att de skulle skicka ut en kallelse som kommer om några veckor.

Några veckor!? Det är ju jättelång tid, hur ska jag veta hur jag mår då? Det är ju nu jag behöver hjälp, men jag kommer förmodligen behöva den då med, så att tjata emot skulle nog inte göra någon skillnad. Men jag blev förvånad för jag sa inte vad jag vägde/längd etc, tänk om det hade varit mig när jag var som sjukast, snäppet över tvångsinläggning, om jag då bodde själv och skulle vänta några veckor, nej det vågar jag knappt tänka på faktiskt.

Men jag är glad att jag fick tag i dom och att jag ska få hjälp, jag behöver prata av mig, det behöver jag verkligen!

Imorgon ska jag hem och träffa min pojkvän, det är också något som jag behöver, jag behöver kramas, ha honom nära mig, känna mig vacker och att allt kommer bli bra igen. Det är han som sett till att jag verkligen sökt vård och även tjatat på mig om det ända sen det började. Han är bra för mig, även om han på andra sätt är dålig för mitt tillfrisknande (eftersom han äter så oregelbundet/lite och är lika tanig som mig, inte vill jag vara större än min kille...)

Och så förstörde jag det IGEN, varför!? Men ja, jag hetsade och spydde, och nu gör min hals ONT, den gör bara ont om jag klarat några dagar, undrar hur förstörd min hals är då egentligen. Nej, det vill jag inte ens veta.

Ska tvätta lite nu, så jag får något gjort i alla fall, för nu är jag besviken på mig själv, väldigt besviken. Men jag måste inse att det är okej att falla bara man reser sig igen, och det ska jag!

Jag gick till tandläkaren och jag sa som det var när hon frågade om jag hade någon sjukdom eller liknande "ehmm, jaoo jag har ätstörningar, kräks en del och så..." och på hennes reaktion verkade det som om var och varranan gjorde det. Haha. Men fattar ni hur stolt jag var över mig själv när jag hade sagt det? Åh det bara pyste stolthet och en känsla av "nu blir jag fan frisk!". Mina tänder såg bra ut, lite emulsionsskador och tendens till hål men inte värre, nu ska jag vara bättre på att ta hand om mina stackars tänder - och inte spy!

Åh tack för alla fina kommentarer om att det inte var en katastrof igår! Jag behöll maten och umgicks med lite vänner och åt snacks på kvällen, men det var mysigt och jag bestämde mig för att skita i ätstörningen, klarar jag idag så har jag klarat en vecka!

Har just ätit frukost (1 ägg, 1 grov macka med räkmjukost och sill, 1 banan, te) och om en stund ska jag iväg till tandläkaren, men ska jag säga att jag spyr? För det är väll ganska nödvändigt för att de ska veta hur de ska göra med tänderna om något blir fel? Jag måste bara våga, men nu känner jag inte längre någon på tandläkaren så nu kan jag ju i alla fall inte tänka på det!

(just ätit en knäckemacka med ajvar relish och ett äpple också!)

Har ätit ett megastort mellanmål nu på eftermiddagen: 1 näve mandlar, 1 knäckemacka med ajvar relish och 2 äpplen. Det känns som om jag lika gärna kan hetsa och spy, men det ska jag inte, jag lade mig och vilade och läste lite i Mia Törnbloms bok "så dumt!" och började tänka på hur min ätstörning gått ut över min omgivning (i boken handlar det om hennes missbruk av droger, men det går lätt att fundera över ätstörningarna eftersom det låter ganska lika i mina öron), och jag har alltid tänk att "min omgivning har aldrig blivit illa behandlade eller så, de har inte lidit av att jag var sjuk" men jag börjar inse att jag nog gått runt med en bindel för ögonen.

Det är klart att de förnekat att jag varit sjuk, om jag nästan börjar gråta när jag ser en bild där mina knotor uppenbart sticker ut så är det väll klart att de ser men att de kanske inte vet hur de ska ta tag i det. Och jag har även gått ut på dom genom att vara tyken, inte engagera mig ett dugg i familjen, stänga in mig och vägra någon in på livet, vilket till slut gjorde att min mamma bröt ihop framför mig, hon kom in på mitt rum och bara ramlade ihop i en snyftande hög, och jag kände mig så liten, så sjukt liten och elak, för jag kunde inte gråta när hon var där, jag var helt känslokall och att trösta någon när det är så uppenbart att det inte finns några känslor, det går bara inte. Sekunden efter att hon lämnat mitt rum bröt jag ihop. Men det såg inte hon.

Snubblade över ett blogginlägg som handlar om hur modeller blivit smalare och smalare på kort tid och hur snabbt vi har vant oss med det, hon visar även bilder från en Hm katalog från 2002 och jämför med deras bilder för detta året. Och jag kan inte annat än att säga: herregud! För det är sådan extrem skilland, och jag hade helt glömt att modellerna innan hade normala kroppar, och om man då lägger till att det var samma tjat om att modellerna var för smala då, hur smala är inte dagens modeller då?

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12885832

Detta förstörde min till synes perfekta dag, jag har försökt ringa vuxenpsyk minst 20ggr och det är upptaget hela tiden, varför har de inget kösystem på telefonen när de bara har telefontid en timma per dag?

Men jag har fixat tandläkar tid här trots att de inte tar emot nya kunder(!), har fått ont i tandköttet (och ja jag vet att det är från alla kräkningar) så jag vill se om det är något man kan göra åt det och så vill jag veta i vilket skick mina tänder är i nu, gissar på inte särskilt bra, men det är bättre att få det som går att fixa fixat än att det bara blir värre och värre.

Men som sagt så vill jag ha tag på vuxenspyk, men det kommer väll vara upptaget ända tills telefonsvararen kommer på med "vi har telefontid mellan bla bla bla" ÅH!

Jag åkte för att handla för en stund sen, och när jag står där i affären (och redan planerat vad jag ska köpa) så ser jag att de säljer en liknande "ben and jerry" glass för 12 eller 13kronor, självklart ploppar hetstankarna upp, visst vore det billigt och bra? Men nej, varför ska jag köpa glass när jag bara kommer få ångest av det om jag äter den och har kvar den i magen och även om jag spyr upp den. Så nej, jag köpte mina mandlar och ägg istället, och cyklade hem nöjd och lycklig!

Yes det stämmer verkligen att jag skiner upp när jag äter bra, jag känner det verkligen, jag blir så mycket piggare och allt blir så mycket enklare. Hoppas det fortsätter så här!

Det blev två små frukostar istället för en stor imorse, och nu är jag PROPPMÄTT!

1. 2 små grova mackor med mjukost (räksmak) + 3bitar sill + 1 torkat fikon
2. 2 små grova mackor med mjukost (räksmak) + 3bitar sill + 1 torkat fikon

Gott, väldigt gott, det hoppas jag att jag kan stå mig på ett tag, för nu ska jag strax till skolan, jag har fått tillbaka min motivation till skolan nu det sista förresten. :)

Jag klarde helgen galant, åh vad glad jag är, idag har jag klarat min fjärde dag i rad. Och jag åt efterrätt i helgen med, och nu på tåget hem blev det nästan en hel påse riesen choklad, men herregud så ofta äter jag inte godis, och idag har mina mål ändå blivit ganska rubbade, men jag har ätit tillräckligt tror jag, nu skriker min mage igen så ska äta någon bit sill tänkte jag. Det där med att äta mycket fisk har jag blivit duktig på nu på sistone, om det verkligen hjälper mot nedstämdhet vet jag inte, men jag är ju glad nu? :D

Däremot så visade min mormor mig några bilder hon hade tagit från i somras, vid min student när jag tog på mig balklänningen för att hon ville ha den på kort, herregud vad tanig jag var! Det skar i hjärtat på mig, jag stirrade på bilden och började fundera över hur det var möjligt att jag var så smal när jag kände mig så stor. Och började även fundera över hur vriden kroppsuppfattning jag nog har nu med då, för jag vägde kanske runt 3-5kg mindre då, och knotorna på axlarna syntes TYDLIGT, då börjar jag undra om jag kanske inte alls är så "normalstor nästan mullig" som jag uppfattar mig som nu. Det blev en chock. Men det var nog bra, att få det svart på vitt (eller som i detta fallet; i färg!).

Jag ska hem och fira en kompis födelsedag idag, så det blir nog både alkohol och tårt/kak buffé men jag ska klara denna dagen med! Jag ska ha kul och skita i ätstörningen. :D

"idag efter att jag ätit frukost kände jag en molande värk i en kindtand, och det är just när jag märker att tänderna tar skada som jag blir som mest avskräckt mot hetsen/kräkningarna.
tidigare så har jag aldrig direkt känt av några symptom på mina tänder. visst, jag har hört och vet om att tänderna skadas något oerhört av magsyran, men jag har som sagt inte brytt mig så mycket om det eftersom att jag inte märkt något på mina små gaddar.
sist gång jag var hos tandläkaren fick jag däremot en chock - jag hade 8 hål, varav 1 jag ska borra om en månad. och eftersom värken jag nu känner kommer ifrån en annan tand så blir jag inte förvånad om de är tvugna att borra fler.
det är så dumt att ens problem är tvungna att växa till den grad att den går ut över sånna här påtagliga saker innan man gör något åt dem! efteråt så kommer man ju bara gå och ångra att man inte agerade innan skadan var skedd, att man inte tog sina problem på allvar tidigare." - Matilda


Svar: Åh jag känner igen mig helt och hållet, jag känner inte av att det tar stryk förutom väldigt sällan och jag fick precis som du en chock av tandläkaren att jag hade massa hål. Nej nu ska vi ta tag i oss själva och dra oss ur detta!


(Jag klarade denna dagen förresten!)

Igår kväll när jag borstade tänderna insåg jag att mina tänder visst har tagit stryk, eller rättare sagt tandköttet på de nedre framtänderna, så jag lovade mig själv på allvar att nu vill och ska jag fan inte spy mer, det är INTE värt det. Jag har inte råd att förstöra mina tänder/min kropp och sen har jag inte heller råd ekonomiskt, men just den första punkten väger absolut starkast!

Jag känner på mig att detta är en bra dag! :D

Jag klarade dagen idag, jag är stolt nu! Och jag åt 3 chokladbitar förut idag, det är jag inte stolt över, men jag är stolt över att jag tog beslutet att behålla dem i magen och att inte få någon ångest, det var ett stort steg.

Jag har även kommit fram till att jag omöjligt kan få ihop min ekonomi om jag ska fortsätta hetsa, hetsmat är inte billigt direkt. Så nu ska jag inte köpa onyttigheter på ett tag för att få bort hetsmaten från min lägenhet (och nej nu menar jag inte vanlig mat som bröd etc. utan som smågodis, kakor och liknande) och istället fylla på med riktig mat, jag ska äta mig mätt!

Varför är min energi så låg just nu? Yepp jag misslyckades även idag, trots att jag klarade mig ända fram till kvällen, och då hade jag ändå ätit min middag vid 15.00 bara för att jag var hungrig och man ska ju lyssna på kroppen? Men efter halva soppan så var jag proppmätt, men tror ni jag slutade äta? Nej, vafan jag hade mat på bordet, inte slänger man mat (okej stor dubbelmoral, jag spyr upp mat det är i princip samma sak!), så jag åt, kände mig tjock så jag gick och vilade under ett skönt täcke. Det funkade, ett tag...

Jag kommer inte kunna ringa och boka tid för hjälp än på ett tag heller för jag ska gå till skolan, jag var inte i skolan idag heller, har varit borta hela veckan nu, det känns också segt men min motivation till allt är som bortblåst.

Borde jag börja knapra kromtabletter mot mitt söt/hets sug? Fungerar det? Hade varit underbart isåfall.

Har just ätit en tidig, men stadig, middag och även fått ett samtal från min sjukgymnast (eller nu kanske jag borde säga, min FÖRE DETTA sjukgymnast) som hade tagit reda på en psykriatisk mottagning här i närheten, guld värd är hon!

Men problemet är som alltid med dessa telefontider, jag hatar att man bara kan ringa på morgonen, det är ju då man är i skolan/jobbar. Men man kan bara ringa mellan 10.30 och 11.30 ehm kul, eller inte. Jag har rast från 9.30 till 10.00 men sen har jag lektion den tiden, om jag inte ska ta ÄNNU en dag ledigt, men det skulle inte kännas helt rätt... Och att gå ut och ringa kan jag ju alltid göra, MEN jag kommer känna mig så blottad "tänk om någon hör!" och så har vi ju problemet med att jag blir en lipsill när det handlar om att prata om att jag har problem. Det är så sjukt mycket enklare att skriva om det!

Har pratat med min sjukgymnast nu, kändes riktigt skönt, hon är så lugn och samlad. Och så skulle hon ringa capio anorexicenter för att se vad de hade för samarbeten här i närheten (jag vet att de har det, men inte vilka sorts) och ifall jag kan få hjälp, och fråga om jag kan få hjälp där det inte går ut över skolan. Hon är en ängel, inte många i vården som jag kan säga det om!