Nu är det bekräftat att jag inte är lika smal längre. Jag har alltid haft storlek xs eller 32 som den också heter. Och älskar tighta kläder mest, vilket inte är till en fördel nu, det förvirrar mig. Jag är van att köpa small bara när jag vill att det ska sitta lite löst. Därför har jag massvis med kläder som jag inte längre kan använda. Det är segt. Men samtidigt så är det ju kul att ha en vettig anledning till att köpa nya kläder, även om det kostar en del. Jag tror att mina komplex kanske kan bli lite bättre om jag köper kläder i min nya storlek, för små kläder är inte direkt smickrande! Men jag är ledsen över att inte längre vara en size 0 det är jag faktiskt, även om jag inser att jag NU har en ideal kropp enligt andra, men inte enligt mig.


Det är konstigt det där, att man kan ta och se hur andra ser på det men ändå inte hålla med. Jag vill hålla med, men det går inte riktigt. Jag hoppas nya kläder kan hjälpa mig med det. Någon som varit med om samma problem?




Vet inte om ni ser skillnaden, men den första kroppen är den som jag har nu och den andra är den jag hade innan (fast utan de där brösten, haha). Mer booty, fast inte jättemycket skillnad egentligen. Bara mer friskare.

Tänk om man skulle ta och flytta utomlands, glömma ätstörningarna helt och bara satsa på något annat. Hade nog varit ganska kul att vara proffesionell casino spelare, haha. Fast som tjej hade man väll bara fått sitta bredvid. Men det verkar så glamouröst, frågan är bara om man hade slutat spela när det hade gått som bäst eller om man hade fortsatt i all evighet tills pengarna stod på noll igen?

Är det någon av er som har spelat casino? Själv hade jag inte vågat, jag är alldeles för feg för sådant, jag är rädd bara att gå in på spelsidor, tror att de ska dra av mig på alla pengar så fort jag klickar på någonting. Fastän det hade varit förbjudet och jag isåfall hade kunnat stämma dem, eller?

Fast jag hade velat åka till las vegas och spela någongång, mest för själva stämningen då. Men tänk om det gömmer sig en casino eller poker spelare i mig? Det hade inte varit så illa det, då hade man haft någon backup plan om jag nu måste hoppa av skolan. Men nja, jag tror som sagt inte att jag hade vågat. Jag har andra saker som jag nog är bättre på. Att fuska på spel är jag däremot en mästare på, fast på nätet hade jag inte klarat av att fuska, haha. Lika bra det kanske?

Jag känner mig så smutsig, äcklig och sämst. Varför misslyckas jag gång på gång? Varför lär jag mig inte någonting av allt jag går igenom, varför lär jag mig inte av mina misstag när jag faktiskt inser vad som är rätt och vad som är fel!?

Jag vill bli somna, hamna i koma, vakna upp med ett leende på läpparna och tankarna vandrande runt på allt annat än komplex. Är det en sådan hemskt tanke? Jag tycker att den är rätt fin, fast väldigt overklig.


Jag får kämpa ännu hårdare, göra det som krävs, men jag orkar snart inte mer!

Nu fick jag det svart på vitt varför jag har en blogg, för att ni är så underbara och för att ni drar mig upp när jag mår som sämst. Har läst igenom era kloka kommentarer och de fick mig att gå från "aldrig i livet att jag ska äta något mer ikväll, jag har kvar hets i kroppen jag vet det, jag får dra ner på maten imorgon med!" till "Kanske en macka eller frukt inte hade varit så dumt ikväll?"



"och dessutom, jag tror att man måste fråga sig lite vad som egentligen är skönhet (om det nu är det man eftersträvar i sin eventuella kamp mot vikten vill säga), och kanske ta bort själva fokuset från vikten. skönhet är så mycket mer än storleken på kroppen! det kan handla om allt från hur man för sig till hur man pratar. vilken frisyr man har, vilka kläder man har på sig, hur man framstår som person osv. jag har en bror som tidigare varit väldigt utseendefixerad och som nyligen blivit brännskadad, så jag vet lite vad jag talar om när jag menar att skönhet inte kan värderas utifrån 1 specefik sak (i hans fall huden). det är många faktorer som väger in i det specefika begreppet, och därmed känns det dumt att centrera en sådan sak som just kroppsstorleken i den debatten, när det som sagt är så många faktorer som väger in."

"Jag tycker att de vackraste kvinnorna är de som älskar sin kropp, oavsett strl. Min bästa vän älskar sin kropp, hon är 168 och väger 60 kg. Men hon är så snygg, för hon utsrålar självsäkerhet och självkänsla. Henne ser jag upp till."

"Herregud, det blir ju fel att fixera sig vid hård träning. Och vi vet ju alla att det INTE går att punktförbränna fett.
Jag är underviktig med 5 kilo kvar till BMI 18.5
Ändå har jag inte platt mage.. naveln har aldrig i mitt liv varit utsträckt och kan klämma fram ett cykeldäcks fett när jag står upp rakt, sug på den du! fatta bara hur den kommer att se ut vid en normal vikt på kanske BMI 20. Men det SKITER jag i just nu. MOHA!"

Är det ett ideal att vara underviktig? Är det sexigt och snyggt att vara så mager att revbenen syns?

Jag vet inte, jag är så förvirrad ena sidan älskar det kurviga idealet, andra sidan det magra. Men när jag blir mager så blir jag missnöjd med mina bröst och när jag går upp (har inte varit normalvikt på gud vet hur länge men hur som helst) så får jag massor av ångest över magen och låren. :/

Jag tycker på något sätt att det är så orättvist, varför måste just jag gå upp i vikt när andra är underviktiga naturligt. Jag var ju en av dem! Jag får panik över att jag blir större, speciellt med tanke på att mina vänner är i samma storlek som mig, med andra ord kommer jag bli den stora, jag som var den minsta (mina vänner ligger på precis normalvikt på bmi, snuddar på undervikt). Jag vill inte vara den som är störst, och jag vet att det inte är en tävling, ändå så är det på ett sätt det. Jag har alltid älskat min mage tills nu när den börjar bli större, jag skäms så. Förlåt för ett så oinspirerande inlägg men jag vet bara inte hur jag ska tackla det. Det tär mig sönder och samman. Jag vill älska mig själv igen, jag vill känna mig fin, sexig och grymast i stan. Men nu känner jag mig bara, som en grå liten mus med dallrig mage och ingen kropp jag kan vara stolt över. FAN.

Varför klarade jag det inte? Varför köpte jag hem hets? Varför hetsade jag fastän jag inte ens var sugen? Åh vad störande. Men nu är det slut med det, jag vill bli frisk. Jag bryr mig inte längre om den perfekta kroppen, eller jo det gör jag visst, men jag vill ändra vad jag anser är den perfekta kroppen. Och jag vill acceptera min kropp. Mina bröst gör jätte ont förresten, så jag inbillar mig att dom växer, haha. Men jag hoppas att dom gör det, det hade gjort mig väldigt glad, även om man knappt märker det själv, men ändå.

Förresten, hur ska jag göra om jag kommer in på dagsvården ska jag säga ja eller nej, jag börjar bli rädd, rädd för att hoppa av skolan, rädd för att berätta, rädd för att jag är för stor för vård, rädd för att jag ska gå upp en massa. Rädd helt enkelt.

Så här skulle dagen inte bli, jag har hetsat en än gång. :C

Förlåt för den dåliga uppdateringen men varken min kropp eller humör är på topp just nu.

Har ätit frukost, mellanmål och lunch hittils. Det går bra nu, and I like it! Nu ska jag iväg till skolan och ha lektion, uppdaterar mer senare!

Ångesten infann sig, jag tycker att det är jobbigast i början av en måltid, jag äter kanske fem tuggor sedan känner jag mig mätt, ändå äter jag alltid upp allt. Det har jag alltid gjort, äter jag mindre så har jag mindre på tallriken med. Middagen blev i alla fall ett paket fullkornsnudlar + två soja korvar och wokade grönsaker, det var gott men kämpigt att få i sig.

En sak som fick mig att fundera lite extra var hur mycket jag gått upp i vikt på ett år, jag vägde ca 48kg vid denna tiden förra året, nu väger jag 52kg med andra ord 4 kg på ett helt år, det är inte alls mycket, det är bara att jag brytit 50gränsen som är det jobbiga. Och jag måste gå upp 6kg för att komma upp i ett bmi på 18.9 vilket precis är normal vikt, så varför nojjar jag så mycket för?

Till lunch blev det ugnsrostade rotsaker + potatis gratinerade med ost, det var mumma!

1 grov macka med leverpastej, är inte så hungrig idag så får tvinga i mig maten, men man mår bättre om man äter ordentligt. Jag måste inse att jag måste upp till normalvikt. Jag har dock börjat avsky att handla kläder, nu börjar 32/34 bli lite lite lite för smått och det stör mig så otroligt mycket, jag har aldrig tänkt på vilken storlek jag haft utan alltid tagit den minsta, alltid. Och det värsta kunde vara att de var för stora, nu kan kläderna vara både för stora eller så kan de vara för små. Då snurrar allt i huvudet. "Det får inte vara sant!""Nu är det bevisat att jag är tjock..." vad jag nog glömmer bort är att vi alla har olika kroppar och att kläder som säljs t.ex. på Hm är till en mängd olika åldrar, det är väll klart att en 14åring har mindre kropp än en 19åring? Men nej, tydligen inte i min hjärna.

Jag misslyckades just, varför kunde jag inte hålla mig lite lite lite längre? Skulle det vara så svårt? Vad besviken jag blir, så otroligt onödigt!

Jag klarade denna dagen, lycka fast samtidigt har jag ångest över min kropp, jag känner mig stor som ett hus, inte alls kul. Hur kommer man över det?

Åt lunch på centralen, stod och funderade en stund vad jag skulle ta, bakpotatis är det onyttigt eller inte? Äsch vad spelar det för roll? Jag tog en bakpotatis med hälsoröra (keso och skaldjur + kryddor) med lite sallad till och en cola light. Jag vågade, och jag blev mätt. Jag är nöjd som bara den, jag åt långsamt och kände varenda liten smak, jag som inte ens gillar potatis i vanliga fall. Men jag börjar fundera på om det inte är så att jag bestämde att jag inte gillar potatis bara för att det anses som en sådan bov enligt alla tidningar. Nu börjar det dock vända, nu är potatis bra igen, nyttig. Vad ska man tro på? Mat som mat?