Och yes, idag misslyckades jag med, och jag har inte fått upp allt så nu kommer ångesten lite smått. Men jag måste säga att jag inte alls blivit deppigare sen jag började ta florexotinet, har tagit det i 3 dagar nu, visserligen börjar jag fundera över om det kommit upp trots att jag tagit det ca 4-5timmar innan jag spytt, har ju spytt alla tre dagarna. Jag känner hur som helst ingen större ångest, jag mår precis som innan, så jag ska väll inte klaga. ;D

“Hur gör jag for att se ut som Du?” När jag har mina klasser här i LA så får jag ständigt frågor av mina elever som är mer eller mindre baserade på att få reda på exakt vad JAG gör för att komma i form, eftersom de tror att vi som instruktörer och personliga tränare ofta bär på den STORA hemligheten.

Vad många inte vet är att pt:s och fitnessinstruktörer ofta har både ätstörningar och tränar kompulsivt. Inte speciellt hälsosamt alls. En studie som IDEA Health and Fitness association publicerade 2000 visade att 1 av 5 instruktörer led av någon form av ätstorning.

I vimlet av tränare och träningstips vill jag ge er en liten guide om vad man ska tänka på innan man ger sin underbara kropp till en ny personlig tränare eller instruktör – så att ni kan få de resultat ni vill ha.

Försök att skydda dig själv från att få hjälp från någon som kanske inte är den bästa förebilden för hälsa. Om du till exempel har en PT som envist förespråkar någon omöjlig diet som bara låter galen, utan att vara utbildad i näringslära: strunta i detta och anlita en separat dietist. Det finns ju även gratis hjälp att få på andra ställen. Samma sak galler för tränare som ständigt pratar om att olika piller och drycker är jättebra för att gå ner i vikt snabbt….Ajajaj…

Lyssna heller inte instruktörer som påstår att de tränar 10-15 pass i veckan (eller mer…!) Överträning är absolut inte bra för kroppen, den bryts snarare ner än att bli stärkt. Lyssna på din egen kropp i stället.

Andra viktiga saker att kolla upp är självklart utbildning och certifiering, om de har kunskap om olika kroppsformer. De bör också kunna hjärt- och lungräddning.

Har du bestämt dig för att anlita en PT? Skriv ner ett par frågor innan du går ut och letar, och våga ställa frågor!

Och när du hittat en tränare som du gillar, visa att du uppskattar jobbet som han eller hon gör. Då lovar jag att ert förhållande blir långvarigt och framgångsrikt!

Lycka till!

Tanja

 

 

Hittade detta hos Tanja Djelevic som är en av de bäst ansedda personliga tränarna. Jag är inte ett dugg förvånad över att så många personliga tränare har ätstörningar, men samtidigt så är det extremt tragiskt eftersom de finns till för att hjälpa och för att hjälpa folk till ett friskare liv. Detta gjorde mig lite nojjig dessutom eftersom jag inte vet vad jag vill utbilda mig till i framtiden, men hälsa har varit ett drömyrke, frågan är bara om jag borde/vågar göra det med tanke på mina ätstörningar, även efter att jag blivit frisk. Är det att testa för mycket? Det hade ju varit hemskt om man föll in i alla problem efter att man kämpat sig upp ur dem.

Förlåt att jag inte skrev igår, hade så mycket annat på gång. Jag hetsade en gång, MEN jag klarade att äta tårta på en polares fest igår, åt 2/3 av en tårtbit sedan tyckte jag att det räckte för att hetsen inte skulle falla över mig. Jag är så stolt för det. Däremot ringde doktorn varken i torsdags eller igår som hon hade sagt, lite störande men hon hade väll sina anledningar får jag hoppas.

Idag blir det utgång, party party! Vad ska ni göra i helgen?

Hann aldrig skriva hur det gick hos doktorn igår, men jag var där och fick berätta min histora om mitt liv de senaste åren, först verkade hon ganska dryg och fattade inte vad jag menade. Hon sa en sak som verkligen fastnade i mitt huvud, vi kom in på varför jag bara hade träffat psykologen 3-4gånger, varför hon inte hade hört av sig mer. Det var för att jag inte hörde av mig och så hade de tyckt att i mitt fysiska stånd så skulle hjälpen inte göra nått, det tolkade jag som att "jaha, jag var för tjock!" och då säger hon "du hade så lågt bmi att din hjärna gick på svält och ibnte skulle kunna ta till dig allting" det kom som en chock.

Jag väger 52.4 nu, vilken hon tyckte var en bra vikt att ha i början av en behandling, själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag fick utskrivet florexotin med, så nu ska jag börja ta det, jag är dock väldigt rädd att jag ska bli jätte deppig nu i början. Min kille har tydligen tagit florexotin för något år sedan med, det hade jag helt glömt bort!

Och angående aktivitetsersättningen så pushade hon mer på sjukförsäkring, men jag vill hellre ha aktivitesersättning eftersom det är för unga och anpassat för folk som aldrig jobbat innan med, vilket sjukförsäkringen inte är. Men hon ska ringa mig idag eller imorgon så då får jag besked.

Jag ringde även skolan igår, de tyckte att jag skulle komma upp och avsluta det i januari, men övertala mig att stanna kan de då inte. Och csn har jag ringt och avslutat lånet hos. Det känns skönt men läskigt nu.

Åh vad glad jag blir över att ni peppar mig, nej ätstörningen ligger inte i vikten, men ändå nojjar jag upp mig över det just för att dom ska ta vikten, då känns det som om det är ganska viktigt trots allt, eller är jag helt ute och cyklar nu?

Jag misslyckades idag förresten, tårta+kakor=spya. Jag tror det kan bero på att det blev en mindre frukost imorse plus det faktum att jag är väldigt nervös som sagt. Men om någon timma ska jag iväg, och jag ska klara det!

Vet ni vad jag ska göra idag? Jo, jag ska till doktorn dels för att ta vikt/prover till dagsvårds remissen och dels till sjukförsäkringen (eller ja, aktivitetsersättningen). Det är en ny doktor men min sjukgymnast sa att hon hade pratat mycket med henne om mig inför dagsvården etc. så hon är inläst på mig (haha, skum tanke!). Men jag är sjukt nervös för jag vet att jag har gått upp sen sist jag var där, flera kilon dessutom. Och jag vet inte om jag klarar av att se siffrorna ens. Jag känner mig gigantisk och tvivlar nästan på att få hjälp vare sig ekonomiskt eller från dagsvården, men det löser sig nog.

Har fått ett erbjudande om sommarjobb förresten, funderar på vad som är bäst för mig, ett sommarjobb hade kanske varit det perfekta. Att ta det lugnt/bli frisk fram till sommaren och då börja jobba och få in en fot i arbetslivet, och för hoppningsvis förlänga jobbet till efter sommaren med om jag inte ska plugga vidare då, men det känns inte så nu. Men jag ska ta hand om mig först och främst.

Ge mig mer mod idag, för jag är en nervös liten flicka idag.

"Jag är inne på min andra dag nu. Blir så pepp av dig! Vet du något man kan göra när man får väldigt mycket ångest? Hela jag har skakat sen klockan tio. I normala fall hade jag spytt bort känslan för länge sen men jag vill inte ge upp! Inte idag!"

Oj, jag vet faktiskt inte, jag har samma problem som dig, att spy har varit som en ångestdämpare. Är det någon av ni läsare som har något tips? Det enda jag har är kaos, är det tillräckligt mycket kaos i mitt liv så brukar ångesten dämpas, men kaos är ju inte det bästa att ha i sitt liv heller så det är nog inte ett så bra tips. En varm famn, att gosa ner sig hos sin kille/tjej, kompis, förälder eller liknande. Kärlek dämpar allt!

Hittils har dagen gått bra, frukost, mellanmål, lunch, och nyss ett stort äpple. Klarar jag denna dagen (vilket jag såklart ska göra?) så har jag klarat 3 dagar i rad, jippie! :D

Idag blir det en bra dag, en läskig men bra dag. Vad ska jag säga till min mamma och pappa? De vet att jag är naiv, att jag är spontan nog att hoppa av en utbildning poff. Men ändå. Min mamma frågade mig igår "men du har ju pratat om hur underbar den är, hur bra alla lärare är, hur bra du trivs, hur mycket du lär dig och hur bra jobb du kommer att få". Jo, det har jag sagt men jag förklarade för henne att det mer var för att inbilla mig själv att det var så det var och att jag egentligen inte hade trivts från första början. Vilket även stämmer, min bästa vän och min pojkvän vet om det och både bad mig känna efter noga vad jag kände, nu har jag känt av tillräckligt. Nu är det ett steg ut i luften, det får bära eller brista!

Satt och tänkte på en sak, hur ofta svamlar man inte om allt och alla på fyllan? Men inte en enda gång har det sipprat ut ett enda ord om hur jag egentligen mår på fyllan, inte ett knyst om att jag har problem med maten. Hur kommer det sig egentligen, jag babblar om allt annat så det känns nästan konstigt att jag inte har försagt mig, inte ens en enda gång!

Någon som känner igen sig eller har ni "försagt" er angående ätstörningarna någon gång på fyllan?

B om Framtiden:

Jag har hoppade av min skola för ungefär tre veckor sen. Det är svårt att säga om det var rätt eller inte. För mig känns det som ett stort misslyckande. Vad ska jag nu göra för vettigt om dagarna tänker jag. Jag har bulimi och går till psykolog på min äsenhet typ två gånger i veckan. Min psykolog tycker nog att jag skulle gått kvar för att kunna ha rutiner i mitt liv. Får du dagvård är det ju helt perfekt. MEN jag själv känner att jag har gjort helt rätt som hoppat av även om jag känner mig mer misslyckad. Jag måste få lite lugn runt mig. Lugn skrämmer mig för det är känslan av kaos som jag känner mig trygg med. Känner du att det är rätt att hoppa av så tveka inte. Utbildningen finns kvar och du kan alltid alltid alltid börja om. Jag tror på dig!



Svar: Då sitter vi i samma sits då, vet inte vilken slags utbildning du hoppat av ifrån dock, men man kan alltid ta och plugga senare, att bli frisk måste komma i första hand! Vi får inte se det som ett misslyckande att vi söker våran egna lycka, att vi satsar för att bli friska och för att må så bra som vi borde göra igen. Nu är det våran chans att bli friska. Och jag tror på dig!

Jag ringde mamma och berättade att jag starkt funderade på att hoppa av, och nej jag sa inget om ätstörningarna eller om att jag mår dåligt. Men vi tar det ett litet steg i taget tack? ;)

Hon tyckte att det var en bra idé om jag inte kände att utbildningen var rätt och att det är helt normalt och inte alls ett misslyckande att hoppa av om det inte är det jag vill göra. Det känns som en stooor sten ramlat av från mitt bröst och att jag nu står och hoppar på den. Och det känns skönt som bara den, nu ska jag fixa det här!

Jag har för övrigt klarat maten idag hittils, ni ska få se senare ikväll vad jag ätit.

Jag funderar VÄLDIGT starkt på att hoppa av nu, jag pallar inte mer. Fick höra att arbetet som jag kämpat röven av mig för inte var ett dugg bra. Det var droppen, jag orkar inte mer helt enkelt. Det är för mycket stress, press och ansvar. Jag har ända sen första dagen känt mig utanför, dum, korkad och efter, varför ska jag då fortsätta? "Det blir bättre, snart så, du kommer komma in i det, tänk vad mycket du lär dig!" har ekat i min hjärna, visst jag lär mig saker men att känna sig som en idiot hela tiden det peppar inte min självkänsla och gör mig verkligen inte friskare. Sen att jag lär mig saker, det fattar jag knappt själv och om jag inte ens uppskattar det, var det verkligen värt det då?

Dagsvården hoppas jag sjukt, sjukt mycket att jag får, det hade varit så bra, så underbart att äntligen få hjälp. Men oavsett om jag får den eller inte så funderar jag på att flytta hem igen, ansöka om aktivitetsersättning (eller är sjukersättning bättre? Fattar inte skillnaden) och bara ta det lugnt, gå till psykologen och satsa helhjärtat på mig själv och på att bli frisk. Till 110%, visst låter det som en bra idé?

På något konstigt sätt har jag lättare att berätta för mamma att jag är deprimerad än att jag har ätstörningar, jag har inte berättat något än, men i jul tror jag att det får bära eller brista för nu brister jag snart själv, jag behöver hjälp och jag behöver det nu.

Gör jag ett bra eller dumt val att hoppa av? Jag känner mig som ett enda stor failure som hoppar av.

Jag vill hoppa av skolan nu, pallar inte! :O

Läste på aftonbladet om robinson då det var en tjej som hade gått ner så mycket att hon fick bmi 17.1 och kallades då enligt deras experter för gravt underviktig. Nu undrar jag om det bara är min ätstörda hjärna som protesterar "det är ju lite undervikt, inte grav undervikt? JAG har ju 17 i bmi nu och jag har aldrig varit större!" det stod om hur dåligt hon mådde, hur lågt blodtryck hon hade fått och om hur det svartnade för ögonen för henne. Men jag förstår inte, här har jag gått runt och försökt acceptera att jag "blivit mullig" och så slås detta som ett slag i ansiktet på mig "grav undervikt" nej, jag tycker inte att det där grav ska vara med, det är undervikt ja, men inte GRAV undervikt. Vad tycker ni?

Jag vet inte vad jag ska säga, men allt bara skiter sig, varför köper jag hem hets? ÅH. Väldigt mycket besvikelse just nu. Förlåt.

Imorgon är det lucia, dagen då man "ska" äta lussebullar och pepparkakor. Men nej, jag tänker inte tvinga i mig något jag inte ens är sugen på, plus att jag inte skulle klara att köpa hem ett paket pepparkakor bara för att ta en enda. Men jag ska faktiskt unna mig något, jag ska unna mig några bitar fin choklad, är det bara jag som gillar att de säljer god choklad som lösvikt? Mycket godare än vanligt lösgodis. 3 praliner, mums mums!

Hur ska ni fira lucia?

Jag har fått en hel del kommentarer i samma stil, nämligen "men skrik ut dina känslor!" men det är inte så lätt, jag försökte idag men trots att jag gått i teater och musikal så fastnar skriket i halsen på mig. Jag har svårt att skrika, det blir väldigt lamt, tyst och tjejigt. Inte något "få ut alla känslor" skrik. Känns väldigt fail. Jag gick runt och var arg idag istället, haha. Men jag har inte hetsat idag, och nu är det "för sent" att hetsa. Konstigt det där med tankar. Ni ska få veta vad jag ätit idag med snart. Ångesten har legat över mig hela dagen, men jag sket i den.

Maten får mig att avstå från saker, jag tänkte gå till biblioteket men nej, för när skulle jag gå? Om jag gick direkt efter mellanmålet så skulle jag hinna bli hungrig innan jag kom hem och på så sätt kanske köpa med mig hets hem, och det får inte hända idag. Så nu sitter jag fortfarande hemma och har ätit frukost, mellanmål och är på väg att laga lite lunch nu. Varför känner jag mig helt handikappad och rörelseförhindrad för?

Nej, nu ska jag se vad jag har för mat hemma. Puss på er!

Ångesten åker upp och ner, runt, runt, runt i mitt huvud. Jag känner mig som störst i världen. Jag klarar det snart inte, kan inte någon bara radera alla mina fula tankar och ersätta dem med bra, fina och vackra tankar? Jag försöker och försöker men gör det någon skillnad?

Jag vill bara skrika rakt ut!