Ursäkta för den dåliga uppdateringen, har haft fullt upp bara. Igår klarade jag att inte spy men jag åt inte tillräckligt med mat och idag har jag spytt. Vad fan är det med mig, antingen går jag åt anorexihållet eller åt bulimi hållet, kan jag inte bara få bli frisk?

Har papper på sjukförsäkring hemma nu, men jag fattar inte, är sjukförsäkring eller aktivitetsstöd det bästa när man är snart 20år och bara haft sommarjobb för nått år sedan. Hur mycket får man i sjukförsäkring om man inte jobbat innan?

Jag hetsade och spydde två gånger igår, men jag ska ta det som ännu en push att bli frisk snarare än att falla tillbaka igen. Jag var ju helt lealös efteråt, hela min kropp var arg på mig, med anledning helt klart! Så idag ska jag vara snäll mot kroppen, ta en promenad, äta bra och umgås med nära och kära.

Min frukost blev tyvärr inte tillräckligt stor, hade ångest över att det nog fastnat lite onyttigt i mig trots att jag spydde igår.

Frukost: 2 fullkornsknäcke (20kcal i vardera) + light leverpastej, 1dl frysta bär + 1,5dl mini yoggi + 1msk hela linfrön

Mellanmål: Te + ½stor grov macka med tunt lager bregott och ost (30%fett)


Till lunch blir det grönsak och bön soppa med en smörgås tror jag, ska bli mums mums.

Jag misslyckades, på min åttonde dag. Efter att ha ätit en övernyttig sallad med grönsaker, kokta rotsaker, mini keso och till det: grovr surdegsbröd. Varför hetsade jag då? För att jag blev ensam kvar hemma? Mycket möjligt. Men det kändes så onödigt, så otroligt onödigt. Och självklart kom det upp med. Så nu sitter jag här besviken. Men jag ska inte låta detta dra ner mig, jag ska vinna över denna dumma helvetes sjukdomen. Jag är värd något bättre.

Hetsen fanns i huvudet igår, "ska jag hetsa?" men nej, jag skippade chokladen trots att jag har den hemma. Istället gick jag och la mig och läste i någon timma igår kväll. Jag är stolt, det är inte ofta jag klarar av att säga nej till hetstankarna, de ploppar upp och driver mig till vansinne.

Jag undrar när jag ska berätta för min familj, på något sätt känns det lite lättare nu när jag dels fått ett snack av min svärmor och dels själv berättat för en av mina bästa vänner. Övning ger färdighet. Men jag är rent ut sagt skiträdd för att berätta för mamma och pappa. Varför? Jag vet inte, de kommer ju bara stötta mig ändå är det läskigt!

Har klarat en hel vecka nu! Med andra ord fixade jag nyårsafton med, jag firade med mina kära vänner och åt till och med 2 nävar chips på natten utan ångest, jag njöt av dem vilket förvånade mig. Jag fyllekäkar aldrig så det var lite oväntat men sen hade det gått rätt många timmar sen jag hade ätit mat så jag ska inte ha någon som helst ångest över det. Hoppas ni också hade en underbar nyårsafton! :)

Åh vad jag stör mig på min mormor. Jag nästan dör. Min syster har gått upp en del i vikt, ja, men ingenting blir bättre av att man kommenterar det. Jag själv frågade om hon hade börjat träna för att hon ser ut att bli mer vältränad nu, själv tror jag att det peppar mycket mer än att säga som min mormor:

Mormor: "Tränar du mycket?"

Syster: "ehm, nej ingenting hurså?"

Mormor: "Jaha, nej du såg så stor ut, men då är du tjock då"

Syster: "Tack för den"



Jag vet att orden fastnade i min syster med för efter maten så kollade vi menande på varandra och hon upprepade orden "du ser tjock ut!" jag sa till henne att inte ta åt sig, att mormor alltid är så klumpig och elak. Och jag är själv rädd för att råka ut för samma sak senare när jag frisknar till och går upp till normalvikt. Jag gick förbi mormor och farmor och hörde hur mormor började diskutera min vikt "Åh hon är så lång och smal, så smal så smal" (med glad röst) min farmor säger däremot till mig att jag är för smal jämt och hon vill mycket hellre att jag går upp. Nej, min mormor måste jag ha mycket självkänsla innan jag träffar när jag blivit frisk. Om jag tänker berätta för henne att jag är sjuk? Oh nej. Hon säger redan saker som "jag var hos min blinda vännina" och jag vet att hon hade kallat mig för "jag var hos mitt barnbarn med anorexi" bara för att det låter bra. Never!

Är inne på min femte dag idag utan att spy, det känns bra, men jag vet att jag inte äter tillräckligt, jag har så mycket i tankarna att jag nästan glömmer bort att äta. Det känns väldigt skumt. Det är lite kaos just nu, men det löser sig nog tillslut. Kan skriva vad jag ätit senare ikväll, var ett tag sen jag gjorde det nu.

Tack för alla peppande kommentarer! <3

Jag har klarat mig i 4dagar nu, med att inte spy. Har kanske inte ätit exakt så mycket som jag borde, men jag är nöjd med mina små steg ändå. Ikväll ska jag ut med några vänner, ska bli roligt, jag behöver glömma alla kärleksproblem för bara ett ögonblick. Vi har tydligen uppehåll bara nu, men frågar ni mig så kommer det nog ta slut. Tyvärr. Det är upp till mig så jag måste vrida ut och in på mig för att hitta svaret. Jag borde och jag vill går inte ihop. Jaja, ni ska inte behöva höra på mina kärleks trubbel. :)

Hur har eran jul varit? Har ni klarat av maten och har ni umgåtts med underbara människor?

(förresten jag kom i ett par 25 i jeans igen så jag börjar nog gå ner igen nu, fan.)

Det tog slut, det var jag som gjorde slut och jag ångrar mig inte. Jag behöver stå på egna ben, och ska jag ha en kille ska jag ha en kille som jag litar på till 100% men just nu vill jag inte ha en kille. Jag klarar mig själv. Han hade knappt någon ånger alls över att han skadade mig utan skyllde på att jag betedde mig jätte dåligt när vi var ute, jag tycker ändå inte att det är en ursäkt. Jag har underbara vänner som stöttar mig nu som tur är. Jag tycker dock inte att mitt ex är en dålig människa, han är en mycket fin människa men vi passar inte ihop numera.

Jag berättade för övrigt för min andra bästa vän att jag har ätstörningar igår, det kändes så skönt att få det ur mig. Och hon berättade att hon har spytt några gånger med efter att hon ätit onyttigt och att hon gärna vill ligga strax under normalvikt (hon ligger precis på gränsen till undervikt men på den normala sidan). Jag hoppas det hjälper henne att inte falla ner i det att jag berättade. Hoppas det i alla fall.

Varför är hela mitt liv i kaos nu? Och det både min kille och min killes mamma säger till mig är att jag måste skaffa hjälp, fastän jag förklarat att jag inte kan göra mer än att vänta på svaret just nu, jag har ju skickat in en remiss men det är väll klart att jag inte får svaret förrän efter jul och nyår? Ändå fortsätter de och när jag förklarar så säger dom att det inte är det dom menar, men vad menar dom då? Jag är förvirrad, ledsen och förtvivlad. Idag ska jag hem till en av mina absolut bästa vänner, shoppa och sedan kolla film, det gör mig nog gott. Han ville träffas idag, men jag tror inte jag är redo än, jag vill känna efter vad jag vill först.

Vill ni veta hur min killes mamma såg att jag var sjuk denna gången? För att jag petade ut gulorna i äggen på julafton. En sådan liten sak, inte trodde jag att folk såg sånt, inte heller att de fattade varför. Visst att folk frågat varför jag gjort det men då har jag sagt att jag inte gillat gulorna. Men hon fattade direkt, och sa även att varenda vuxen som gick förbi mig fattade även om jag inte insåg det.

Jag är så rädd för att tappa min kille, för det blir som en del av ens personlighet, precis som ätstörningen. Jag har svårt att se mig själv som singel. Det var så många år sedan nu att det är glömt och borta. Vet jag ens hur man flirtar längre? Åh jag känner mig så misslyckad, skulle inte förvåna mig om jag sitter vid datorn framför någon dejtingsajt som gratis dejting om det skulle ta slut. Samtidigt så tror jag att det på något sätt hade varit bra för mitt tillfrisknande, vi är båda väldigt destruktiva mot varandra, och som han sa tidigare idag "vi tar fram dom dåliga sidorna hos varandra, tyvärr". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur går man vidare efter ett långt förhållande? Vi har haft ett sådant upp och ner förhållande, men han har ändå alltid varit den jag älskat, den jag vetat att jag kommer vara ihop med för resten av livet. Hur ska man gå tillväga för att skaffa en kille nästa gång? Speed dating, krogen, klubb, resa, dejtingsajter eller genom kompisar? Är det någon som har provat dejting på nätet förresten, känns som om det mest är gamla folk eller är det bara fördommar, hade varit kul att höra om ni testat det någon gång. Inte för att jag planerar på att göra det, men ändå kul att höra. Hur som helst så är jag extremt förvirrad och i små små skärvor. Jag borde plocka upp skärvorna och laga mig själv igen.

Hela mitt liv är i kaos. Jag var ute igår och festade, drack mig redlöst full, hade ett jättegräl med min kille. Det började med att han började snacka om att han snart inte orkar med mina ätstörningar etc. men det var mer på discussionsnivå även om tårarna rann sakta ner för mina kinder. Senare på kvällen har jag väldigt många minnesluckor, jag kommer bara ihåg en smäll och att jag sitter på bussen med en fläskläpp och smink utsmetat i hela ansiktet.

Är det inte lite lustigt att jag när jag var luten låtsades att jag hade spytt när jag ville vara hemma från skolan, jag gick in till toan, gjorde lite ljud och spolade i toaletten, kom ut och gick till mamma "jag har spytt, jag är nog sjuk". Och nu gör jag allt för att de INTE ska höra att jag spyr, plus faktumet att jag ju gör det på riktigt nu. Fan jag borde skärpa mig.

Nu blir det juldagsmiddag - lutfisk (eller ja, torks för min del). Mums

Jag klarade nästan julafton, en enda liten gång blev det spya. Men jag klarade maten och även en efterrätt hamnade i magen utan problem så jag är nöjd ändå! Små steg. Jag hade för övrigt en väldigt mysig jul, hoppas ni också har det!

Spydde nyss, julen är jättejobbigt, jag hetsar för mycket + det faktum att jag är nojjig över att  någon ska märka att jag spyr (vardagsrummet är precis bredvid toaletten!). Nyss spydde jag och mitt hjärta gjorde sjukt ont, blev riktigt orolig, har ju hört att hjärtat kan stanna om man spyr etc. Men hur vanligt är det på en skala? Det fick mig att noja till extra mycket i alla fall. Åh jag känner mig som en stor klunseduns. :( Why why why?

Jag är faktiskt väldigt glad att jag hoppade av skolan, jag behöver det, det känner jag nu. Jag vet inte hur framtiden blir men framtiden är som sagt framtiden och den kan jag inte sia om här och nu. Jag får se vad det bär av, men som min kille sa så har jag ju fördelen av att ha genomgått ätstörningar och kan då kanske utbilda mig till något som hjälper andra att bli friska. Det är inte en dum idé faktiskt. Men först ska jag bli frisk själv. Och jag ska klara julafton det är mitt delmål. Jag SKA klara julafton!

Läste igenom ännu en dagbok och inser än en gång hur sjuk jag varit utan att insett det själv, hemskt. Jag vill ta tag i mig själv nu, ta mig ut ur det.

Jag har knappt något internet därav den dåliga uppdateringen, men det kan väll vara skönt att ta lite ledigt med i och för sig. :)

Förresten, är det någon som sovit längre pga fluxotinet? Jag brukar vakna tidigt och de senaste dagarna har jag sovit länge, det gör jag verkligen aldrig! :O

Om jag inte lyckas få bättre internet snart så önskar jag er en underbar jul och att ni försöker ert allra bästa nu i jul. <3

Ökade min dos av floxotin idag som planerat så nu äter jag en tablett (20mg) om dagen, och jag börjar känna av det nu, fast jag fattade inte vad det var först. Jag har blivit jätte svartsjuk och hängig utan anledning så jag antar att det har med det att göra, för just nu är jag bara depp, depp, depp. Men jag får le ändå, snart är det jul och då ska/borde man vara glad?

Har inte klarat denna dagen heller känns som om jag är fast i en ond bubbla. Jag vill bli frisk nu, det är inte värt allt detta längre. Fan fan fan. Ge mig mer styrka någon?