Ny vecka och nya tag, jag började min dag med en stor, härlig frukost och gick sedan en promenad med min hund (ca 1timma i snabbt tempo), kom hem och körde en av carmen elektras "strip aerobics" (dock var det nästan bara dans-styrketräning med egen vikt) i ca 50min. Har just ätit 2 grova mackor med keso och rökt kalkon och ska strax kasta mig in i duschen. Jag älskar att känna mig så här, känslan efter att man har tränat och ätit. Den är mysig som bara den, man känner sig stark, snygg och konstigt nog fräsch!

Ska börja med en ny katogeri sen med tänkte jag; veckans utmaningar! Jag ska ha en ny utmaning varje dag, och skriva upp dom här i början av varje vecka och checka av dem efter hand, om det är någon som är på så får ni gärna följa på och om ni vill kan ni byta ut några som inte passar er mot något annat, något som utmanar er helt enkelt!

Okej, det gick INTE som planerat, och då åt jag ändå mellanmål + lite knäckemackor när hetsen kom in, men det hjälpte inte, jag föll dit igen. Och nu känner jag mig död igen. Har just ätit middag med pappa, en tacos i flerkornstortillabröd. Inte jättemycket mat, men som sagt så känner jag mig död nu. Jag hoppas jag piggnar till. Jag skulle varit hos min pojkvän för flera timmar sen, har dåligt samvete sm bara den, men pappa kunde inte köra och jag ville inte gå jättelångt i regnet när jag just blivit frisk. Jag hoppas allt detta bara går över, att jag lever ett underbart liv FRISK med min kille, och en unge i ett fint hus, att jag klarar utbildningen och att jag mår bra i mig själv. Dit ska jag, och kommer jag komma!

Okej, jag har inte klarat det idag heller, hetsåt och spydde x2 inte bra. Har just ätit middag; 2 tacos (flerkorns tortilla bröd) med köttfärs, lite ost, paprika, tomat, gurka, majs, salsa och turkisk yugurt light. En bra måltid, men efter att jag har hetsat så fastnar hetsen i hjärnan vilket gör att den säger åt mig att jag borde hetsa mer, mer, mer, att det ändå är försent. Men det är inte försent. Försent för vad egentligen? Jag känner mig död idag, feber, huvudvärk, förkyld, hets och spya. Nej det vill jag inte ha i mitt liv. Jag börjar inte mitt nya liv imorgon, jag börjar det ikväll. Även om det är svårt. Jag måste börja tänka långsiktigt istället för kortsiktigt, att spy lugnar mig tillfälligt, men i det långa loppet gör det mig bara stressad, pank och olycklig.

Fått i mig lunchen just, wokade rödbetor (från trädgården), kålrabbit (från trädgården), svamp, Ärtor (från trädgården), potatis, light halloumiost, kryddor och smör. Till det åt jag två likadana mackor som jag åt till frukost. Mumsigt! Med det var en stor portion eftersom den bestod av såpass mycket grönsaker, jag måste få i mig tillräckligt många kalrier även om jag älskar grönsaker. Är super mätt nu, hade egentligen tänkt att äta smultron, svarta vinbär och lite yougurt till efterrätt men det får vänta lite. :)

Nu är middagen avklarad, middag med min far och bror, det gick bra, vi åt entrecotê, råris, en klick turkisk yougurt light och en sallad med röbeta, tomat, romansallat och olivolja. Riktigt gott! Dock måste jag erkänna att jag slängde bort en del av smöret som pappa hade lagt i stekpannan för köttet, det var groteskt mycket, och det var groteskt mycket även efter att jag tog bort en bit, de simmade bokstavligt talat i smör. Men jag sket i det och åt och njöt ändå!

Senare ikväll blir det jordgubbar, smultron och svarta vinbär tillsamans med en klick turkisk yugurt tänkte jag. Mumsigt värre!

Denna dagen ska bli en bra dag, en lyckad dag, en dag som jag ska kunna vara stolt över. Hetsen sitter i hjärnan, men jag har inte hetsat, jag har ätit precis som jag ska, det blir enklare och enklare för varje dag, och jag vet att om jag hetsar idag så kommer jag ha det svårare imorgon och det vill jag ju inte. Men visst det är ganska svårt när kroppen protesterar som den gjorde igår, hela magen svällde upp, bokstavligt talat, och jag kunde knappt stå upp för att det gjorde så ont. Men jag lyckades och för tillfället är det det som räknas, att jag får i mig all mat alltså.

Har gått en promenad i snabbt tempo i ca 45min nu med, så nu ska jag slappa resten av dagen, känner mig lite småsjuk.

Tack för alla söta kommentarer blev till och med tårögd när jag läste igenom alla nyss, det är så många som sitter i samma sits som mig, och jag vet att vi kan ta oss ur allt detta, det handlar om viljan, jag fick frågan "när bestämde du dig för att bli frisk?" och när jag funderade över det så var det inte för 2 år sedan när jag lovade min pojkvän att bli frisk, när jag "valde" honom framför ätstörningarna, nej det var det inte, och det var inte när jag sökte hjälp första gången heller, även då för att visa min pojkvän att jag kunde bli frisk. Nej det var nog någongång i början av detta året, ett knep som gör att jag varje dag påminns om att jag vill bli frisk är att jag gör ett hjärta för varje dag i min kalender som jag klarar och ett kryss för varje dag jag inte klarar. Det kan vara skönt att kolla tillbaka och verkligen se att man gjort framsteg och även om det finns några samband mellan dagarna man klarar och inte klarar. Plus att det är en väldigt skön känsla när man får måla dit ett hjärta!

Har ju varit så duktig den senaste tiden som ni nog läst, och ville bara säga att min kropp har reagerat på det, jag har som sagt blivit sjukt illamående, men själva kroppen har reagerat genom att mina bröst har börjat ömma som bara den (det har de inte gjort på kanske 3 år, ungefär då jag fick ätstörningarna...) kanske de har lust att börja växa nu? :D Det skulle inte skada enligt mig. Det kan väll inte vara ett sammanträffande? Nej, jag tror min kropp är glad att jag börjat äta faktiskt. Så det ska jag fortsätta med. :)

Jag ska klara resten av dagen och skratta åt ätstörningen, jag ska äta det jag vill, jag ska umgås med mina vänner, äta god mat, grillat, kött, grönsaker, bröd och njuta av det. Jag vet inte om jag själv fattar att jag måste gå upp i vikt. Men det måste jag, några kg åtminstånde. Jag måste upp på ett normalt BMI, om jag sedan går ner trots att jag äter som jag ska är en annan sak, men jag ska hålla mig över 50kg, jag var så rädd för att väga 50kg, men nu ska jag inte under 50kg igen, inte värt det helt enkelt! Jag ska njuta av livet och jag ska fixa resten av veckan, klarar jag resten av veckan betyder det att jag har klarat 12 av 14 dagar, jag som knappt klarade en enda dag för bara några veckor sen. Jag gör framsteg! :)

Räknade på mitt BMI just och inser att jag inte är normalviktig förräns jag väger 58.4kg (BMI 19 då), hua, tycker det låter förskräckligt mycket, måste jag? Ja jag måste, eller egentligen så ska vikten inte spela så stor roll, bara jag äter som jag ska, jag blir duktigare och duktigare på det, mitt hetssug har försvunnit nästan helt. Det kom ju fram i söndags men då var jag också så ledsen och frustrerad över annat, igår lyckades jag ju trots att jag var ledsen och upprörd. Idag ska jag vara glad och lyckas! :)

Vägde mig nyss och insåg att jag inte väger 51kg längre, väger 50.6kg undrar varför? Vägde samma tidpunkt: morgonen innan frukost och efter toa. Men men, jag har hållt mig till de kalorierna jag måste få i mig (ca 2100 - 2300kcal per dag). Så det är ganska skönt att vikten blir mer balanserad och inte bara rusar upp som jag var rädd för.

Tänkte kolla upp lite vad kändisar väger och hur långa de är, kom att tänka på det när Tyra sa i sin talkshow för någon dag sen att hon vägde 74kg, blev ganska chockad faktiskt. Så tänkte kolla ett urval och se vilka som ens kan klassas som normalvikt enligt BMI.

Så nu undrar ni kanske vad jag tappade greppet om, jo mina tankar, jag har känt mig helt enormt stor hela dagen, jag bara kände hur fettet rann över fast det omöjligt kan ha gjort det. Jag började gråta med, jag insåg att jag inte vet hur jag ska tackla snygga (läs; smala) tjejer i media, innan har jag alltid väldigt självsäkert tänk att jag är smalare än dom och sedan släppt det ganska snabbt. Men nu, hur ska jag övertyga mig nu? Och jag vet att man inte behöver vara bäst jämt och att man måste acceptera att det finns snyggare människor, men hur lyckas man, jag vill inte gå omkring och acceptera att jag är fet. Även fast faktumet är att jag inte är fet än, förvirrande; ja!

 Mitt upp i allt så ville jag berätta för min kille att jag hade gått upp i vikt, vilket han inte verkar ha märkt, men hur som helst, tänke säga det i flera timmar, och när jag väl sa det så var det precis efter jag hade ätit och han undrade varför jag åt när jag mådde illa och jag berättade att jag hade kollat upp hur mycket jag måste äta och att det var så mycket, det enda goda jag hade fått ut av det var att jag hade gått upp i vikt (inte sant, men det var så det slank ur mig). Då säger han som nog vem som helst skulle resonerat; att man måste träna om man inte vill gå upp i vikt. Och ja, jag missuppfattade det nog big time, tankare snurrade runt ännu mer; tycker han också att jag är tjock, tycker han att jag borde träna mer? Jag ville inte gnälla och börja bråka över något som han knappt verkade fatta vad det handlade om, så jag cyklade hem och struntade i min yoga som jag skulle till idag, jag skulle antagligen bara ha ångest där ändå. Träning ska vara kul inget tvång, idag hade det varit ett tvång.