Var hemma hos en kompis på eftermiddagen/kvällen och ingen åt middag så det jag fick i mig var en fralla med smör, ett äpple och lite godis. Men nojjar över om jag kan äta så här sent? Ätstörda tankar blandat med illamående samtidigt som jag är hungrig. Jobbigt värre.

Ena stunden känner jag inte alls att jag är större för att i nästa stund känna mig som en jätte. Nu är jag varken eller av dessa två utan numera är jag smal men inte spinkig, vilket är en enorm skillnad (enligt mig, ingen annan har ju ens märkt att jag gått upp...). Mina kläder drar åt runt framför allt brösten nu, kan kanske bero på graviditeten med men det är så ovant, jag är van vid att kläder sitter löst inte tight. Jag är för stor för xs och för smal för en del s, lite jobbigt, men nu köper jag allt i small hur som helst för jag ska inte bli smalare jag ligger fortfarande på undervikt även om jag ärligt talat glömmer bort det mer och mer eftersom jag aldrig sett mig så stor som jag är nu, men det är nog nyttigt för mig.

Idag är jag glad, jag har mycket att vara glad för nu, jag har fått både lägenhet och jobb (till sommaren) på bara några dagar, det är verkligen allt eller inget som gäller jämt!

Saker jag är glad över nu (bra att påminna sig om det positiva!):

• Har jobb i sommar (inte jättbra lön, men det är ändå pengar) i en affär
• Har en stor lägenhet med min kille och kanske en kompis med
• Har en bebis i min mage som jag älskar mer och mer för varje dag
• Har fått en plats på dagvården och börjar på tisdag
• Har en underbar pojkvän som älskar och stöttar mig
• Har nya vårkläder som jag snart faktiskt kan använda

Jag satt och tänkte på en sak igår, och det är hur jag mår nu vs. hur jag mådde när jag vägde 44-46kg. Var jag lyckligare då? Nej, jag var snarare olyckligare, var yr, tänkte ständigt på mat och hur jag skulle slippa den och mitt ansikte ville inte le även om jag försökte, det stramade ihop sig till ett russin, pannan var nästan alltid rynkad som om jag var missnöjd och min kropp var bra mycket svagare än jag själv trodde på. Jag trodde även att jag i princip skulle ta självmord om jag vägde över 50kg, men nu väger jag 55.5kg och inte har jag tagit självmord än, däremot så fungerar min kropp bättre idag, jag är nästan aldrig yr längre, jag kan tänka på annat än mat och tänker jag på mat så kan jag snarare tänka på vad för god mat jag ska laga. Sedan är ju det ultimata beviset på att min kropp är tacksam mot mig att jag faktiskt lyckades bli gravid!

Så jag ska ta tillfället i akt och ge mig själv 5 komplimanger varje dag framför spegeln, och även repetera varför just denna dagen är så bra, det är ett ganska bra tips tycker jag, när man går omkring och känner att allt är så misslyckat, fokusera då på allt bra som hänt under dagen, både stora och små saker. Det kan vara att du log mot någon på bussen, att du tog en promenad och njöt av den, att du lyckades äta en hel portion mat, att du stannade upp och insåg hur vackra ögon du har, att du pluggade etc. Vad som helst bara du blir glad av det!

Trevlig helg på er sötnosar

Allt löser sig till slut, jag ska nog inte oroa mig för mycket, det viktigaste är att jag mår bra och att bebisen mår bra. Pengaproblem ska inte få all min energi. Jag ska tänka klart och samlat istället, med andra ord så är det första jag gör på måndag att ringa vuxenpsyk så att jag får pappret påskrivet och sedan får jag prata med östra om förlängd aktivitetsersättning för med aktivitetsersättning så finns det ett basbelopp med andra ord får jag några tusenlappar som jag kan leva på, med sjukpenningen får jag under 2500:- och det räcker knappast till hyra, mat och liknande. Det ordnar sig nog, det gör det alltid.

Jag tror jag dör  nu, fick hem brev från försäkringskassan, dels behöver jag ett läkarutlåtande (jag hade "bara" läkarintyg) från vuxenpsykiatriska som jag gick hos förut så nu måste jag få tag i dom med, vilket går först på måndag. Sedan så insåg jag varför jag får så lite pengar från sjukpenningen (ca 69:- per dag) det är för att de baserar det på mitt sommarjobb jag hade för 2 år sedan! Så nu håller jag verkligen tummarna för att jag får aktivitetsersättning och ska även försöka förlänga den eftersom den är från december till februari. Jag får panik, har suttit och gråtit för mig själv i ren och skär panik, hur FAN ska jag göra?

Mitt självförtroende går i vågor, ena stunden känner jag att "klart att jag klarar det, nu lever jag för den lilla i magen och då måste jag äta riktigt, inte spy etc" för att i nästa stund inte klara av det ändå. Jag skäms. Visst jag spyr absolut inte lika ofta längre, innan var det ju var och varranan dag nu kanske det blir 1-2ggr i veckan, men det är för mycket det med. Jag vill inte, jag längtar tills dagsvården även fast jag vet att det även där är beroende på hur mycket jag kämpar som bidrar till resultatet. Vikten är det däremot enklare med, nu vet jag ju att jag kommer gå upp oavsett, dessutom läste jag att det var sämre för bebisen om man var underviktig och även lättare för att få missfall, och det vill jag verkligen inte få.

Någon som har några tankar kring allt detta? Mina tankar snurrar bara runt, runt, runt.

Jag har fått en plats på dagvården, så den 6 april ska jag börja där, om ca 2,5 vecka med andra ord. Jag längtar som en galning, det ska bli riktigt skönt att äntligen få riktig hjälp! Snart är ätstörningen kanske ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag har nu BMI 18 dessutom, så snart ligger jag på normalvikt för första gången på jag vet inte hur många år, det känns både läskigt, skrämmande och väldigt bra. Det är verkligen inte en klysha i att man accepterar och inser att man är smal när man går upp lite grann från grav undervikt, hjärnan hänger faktiskt inte med riktigt, jag kan bli riktigt ledsen när jag ser gamla bilder för det enda jag ser är mina tankar från när bilderna togs, jag hatade bilderna för att jag såg så "tjock" ut och från en semester så förstår jag inte hur jag kunde gå runt och vara stolt över att jag "accepterat att jag var mullig" när jag egentligen var spinkig som en pinne. Ätstörningen har en ofta i ett alltför hårt grepp och det är svårt att ta sig ut ur det greppet men man måste försöka, för sin egen skull.

Jag har inte råd att vara sjuk, visst låter det sjukt? Men det är sant, jag fick mina försäkringspengar idag, med alla konstiga avdrag som dom drog av så fick jag 1100:- och då har jag varit sjukskriven sen slutet av december. Kan man leva på detta? Nej!

Ena stunden känns det som om jag gör helt fel som ska in på dagsvård eftersom jag trots allt är friskare än någonsin, samtidigt så vet jag att det behövs. Men jag kan verkligen inte leva på så lite pengar så jag måste nog börja jobba så fort som möjligt. Jag behöver verkligen pengar nu, jobb, lägenhet och pengar. Men jag hade hoppats på lite mer än en fjuttig tusing från försäkringskassan faktiskt.

Hur ska man göra för att bli nöjd med sin kropp och sin vikt? Jag försöker banka in i mitt huvud att jag omöjligt kan vara tjock när jag faktiskt är underviktig. Det är fakta, med andra ord förvränger jag min självbild? Hur ska man veta hur man uppfattas, eller spelar det ens någon roll vad andra tänker?

Idag gick jag på mitt första "riktiga" samtal på östra, det var med en psykolog som var helt okej, hon var faktiskt ganska snäll. Och vi pratade om hur mitt liv hade sett ut förut och hur det såg ut nu, och om jag ville börja dagsvård eller inte. Det vill jag men jag sa kanske och att jag ska ge ett konkret svar på måndag eftersom jag började nojja angående pengar för jag får reda på om jag får sjukpenning om ca en vecka, och mina tankar snurrade "vad händer om jag inte får sjukpenning? Jag kan inte jobba samtidigt som jag går på dagsvården!" men nu inser jag att jag nog kan undvara dom 4-12 veckorna till att bli riktigt jäkla frisk istället.

Jag är både glad och sorgsen idag, över samma sak. Jag vägde nämligen 54kg, det betyder att jag på 1,5år har gått upp 10kg! Det får mig att bli rädd, när jag först såg vikten tänkte jag nästan ingenting utan bara "jaha jag har gått upp". Men sen när jag gick därifrån så flög tankarna på mig. Jag gick runt i en tjock dimma kändes det som, kunde varken tänka eller fokusera mig på något annat än "10kg!". Men sen när jag hann fatt huvudet så insåg jag att hade jag fått dagsvård när jag behövde det som mest så hade det tagit mig MAX 2,5månad (minsta viktuppgången är 0.5kg i veckan) att gå upp dessa 10kg. Det lugnade mig en hel del, dessutom har jag på mig i stort sätt alla kläder som jag kunde ha då, riktigt hur det går till fattar jag inte riktigt dock.

Jag ska börja uppdatera mer nu tänkte jag, hade bara ett tillfälligt avbrott då det är så mycket som flyger runt i mitt lilla huvud.

Har varit bortrest över helgen, umgåts med mina underbara vänner, festat (men inte druckit något alls), gått långa promenader, ätit massor av skräpmat (eftersom alla andra åt det, jag åt inte allt dom åt men väldigt mycket). Jag tänkte "inget är förbjudet" som mantra för att klara att äta på subway, ben and jerry, chips, vit pasta, choklad och så vidare. Men jag åt en skål med bär och frukt varje dag trots allt, den kan jag inte ta bort, det är för gott helt enkelt. Jag är inte så förtjust i skräpmat även om jag inte skulle få ångest av att äta det, jag äter hellre tillräckligt mycket hälsosam och fräsch mat med mycket grönsaker och chili! Mums!

Och jag har en STOOR hemlighet som ni ska få veta snart, antagligen redan i veckan.

Vad tycker ni om den nya designen förresten? Den här fina flickan gjorde den åt mig. Tack så hemskt mycket! <3